Blade Runner 2049 2017

Sci-Fi
Storbritannien
163 MIN
Engelska
Blade Runner 2049 poster

Synopsis

Trettio år har gått sedan sist. En ny blade runner – Los Angeles-polisen K – avslöjar en sedan länge begravd hemlighet med potential att rasera det lilla som nu återstår av samhället. K:s avslöjande leder honom ut på en jakt efter Rick Deckard, en tidigare blade runner som varit försvunnen i tre decennier.
Ditt betyg
4.1 av 119 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Jake Bolin

4 oktober 2017 | 16:30

En visuell triumf värd 35 års väntan

Science fiction-estetiken är den mäktigaste jag har upplevt på en bioduk, och en film kan knappast laddas med mera atmosfär.  Men det som gör att ”Blade Runner 2049” nosar på omedelbar klassikerstatus är att den på ett självklart sätt fördjupar och expanderar originalfilmens värld utan att någonsin göra avkall på en egen, självständig existens.
Uppföljare som klarar det eldprovet lika elegant är medlemmar i en relativt exklusiv klubb. I det här sammanhanget skulle man väl först tänka på ”Aliens” (1986), ”Terminator 2” (1991), den andra och fjärde delen av ”Mad Max” samt några till.

Ett alltför vördnadsfullt förhållningssätt till ursprungsfilmen kunde mycket väl ha reducerat slutresultatet till en blodfattig tribut eller bara en kopia med moderna specialeffekter. Men det har Denis Villeneuve, som ju förtjänstfullt begick science fiction-debut härom året med "Arrival" (2016), alltså inte tillåtit. Han förvaltar arvet från Ridley Scott (tänk att Ridley gjorde sådana här bra filmer förut!) omsorgsfullt men med stora anspråk på att låta både mytologi och historia ta oväntade vägar. Och tur det. Eftersom Villeneuve följer Scott i det långsamma, ibland nästan sävliga berättande som kännetecknade föregångaren hade det med största säkerhet blivit långtråkigt annars.

Andra förutsättningar är desamma som för trettiofem år sedan. LAPD använder sig fortfarande av så kallade Blade Runners, snutar specialiserade på att spåra upp och ”pensionera” de eventuella replikanter - artificiella människor avsedda att tjäna som billig arbetskraft – som vägrar att infoga sig i sitt öde genom att fly från rymdkolonierna och gömma sig i den enorma storstaden. Även denna gång snubblar en sammanbiten och tystlåten Blade Runner, nu i Ryan Goslings skepnad, över ett fall som ska komma att utmana dikotomin mellan biologiskt och syntetiskt liv. Mer ska inte sägas om handlingen.

(Denis Villeneuve är så angelägen om att den ska förbli intakt för biopubliken att han artigt men med eftertryck bönar recensenterna om att inte avslöja för mycket, via ett handskrivet meddelande som distributören får läsa upp på pressvisningen.)

Även grundstämningen från ”Blade Runner” är bekant, om än förstärkt. Och det är naturligtvis det viktigaste. Visst sprang Harrison Ford omkring och sköt på robotar när det begav sig, det var liksom underordnat bilderna och atmosfären.

Ljudbilden är i perfekt harmoni med det visuella, stundtals högljudd och bråkig, men aldrig utan att dränka det melankoliska grundackordet. Ett dovt, pulserande dånande tonsätter bilder på jättelika skrotgårdar, ödsliga kontorskomplex och enorma artificiella odlingar, många gånger så att gåshuden reser sig.

Stadslandskapet liknar från ovan ett oändligt hav av svarta byggklossar, men på gatunivå sjuder det av liv: ett kaotiskt mischmasch av neonskyltar, reklamhologram och tätt sammanpackade människroppar. Villeneuve sveper över exteriörerna i långa, generösa tagningar, med resultatet att omvärlden känns verklig och påtaglig. Stadssiluetten flaxar inte bara förbi i ett pliktskyldigt CGI-montage, som gärna annars blir fallet när Hollywoodfilmer ska etablera ovanliga miljöer.

Här går det att känna den antiseptiska lukten från det strilande regnet och hur sotflingorna yr i luften. Utanför den ensamme Blade Runnerns kvadratiska och trångbodda lägenhet finns en storstadsmetropol som kryllar av liv.

Även den dystopiska mardrömsfantasin har fläckar – ett par aspekter av själva historien känns klumpigt hanterade och utdragna. Nästan tre timmar speltid är precis på gränsen, även i Ryan Goslings relativt nedtonade men mycket kompetenta sällskap. Som helhet är dock ”Blade Runner 2049” att betrakta som en triumf, framförallt en visuell sådan. Helt enkelt en epokgörande cyberpunksskildring och mycket sannolikt den bästa trettioåriga uppföljare som någonsin har gjorts.
| 4 oktober 2017 16:30 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (9)
1
Bland det sämsta jag sett på länge. Försöker hitta något positivt. Soundtrack? Nej. Tempo? Nej. Handling? Nej. Originalitet? Nja ja kanske. Detta är, i min mening, en seg sexistisk och långdragen sci-fi rulle som dröp av potential men föll på sin egen jakt på originalitet och särdrag. Särdrag som visserligen känns igen från liknande och andra Villeneuvefilmer men gränsen mellan särdrag och återkommande felsteg är ibland hårfin. Här dansar man nog på gränsen genom hela de över 2,5 timmarna som man sitter där. Nej det var inget för mig. Men respekterar och förstår att andra tycker annorlunda. Sammantaget en ytterst anspråkslös etta.
Läs mer
5
En perfekt film. Lagom lång och munnen öppen hela tiden. Bland det bästa jag har sett men hade varit ännu bättre utan den distraherande 3d'n.
Läs mer
4
Ren och skär magi på vita duken! Att ens kunna följa upp en sådan kultförklarar film borde nästan vara omöjligt men detta visar att allt är möjligt! Skitig, mörk och riktig djup! Ryan Gosling är helt fenomenal i sin roll! 4/5!
Läs mer
Visa fler