Beck - I stormens öga 2009

Jag har absolut inget emot Beck-filmerna. Den svenska polisfilmen är knappast min favoritgenre, men jag måste medge att det med åren har kommit några riktigt bra filmer där Peter Haber och Mikael Persbrandt leder polisundersökningar som de klassiska poliserna Martin Beck och Gunvald Larsson. Framför allt "Pojken i glaskulan" och "Monstret" är två effektiva thrillers som håller hög internationell klass. Ironiskt nog utspelar de sig på hemmaplan i Sverige och det är precis där som "I stormens öga" trampar helsnett.

När vi kommer in i filmen kastas vi direkt in en svettig jakt där en norsksvensk kvinna och hennes son jagas genom hus och tunnlar vilket slutar med en kidnappning och ett bränt lik. Det visar sig senare att Gunvald Larsson har ett förflutet med kvinnan som tydligen är inblandad i en internationell miljöaktivistgrupp som planerar ett större attentat i Sverige. Då Gunvald efter en rätt imponerande biljakt råkar skjuta ihjäl en av medlemmarna i denna grupp blir han plötsligt minst lika efterspanad av SÄPO som de han letar efter. Martin Beck för agera alibi och täcka Larssons spår så gott det går.

Så långt allt väl, men problemet är knappast filmens synopsis utan snarare hur den är utförd. Jaktscenerna har tempo men så fort aktivistgruppen ska prata eller sätta sin aktion i verket blir det rent ut sagt obegripligt uselt. Att de ska komma från olika länder och måste prata engelska hela tiden, trots att man hör att de flesta skådisarna är svenska, blir ett annat irritationsmoment. Då ledaren i svart huva till slut ska spela in ett terrormeddelande a la Bin Ladin blir det bara Hey Baberiba över det hela.

Det är knappast regissören Harald Hamrells fel. Han försöker och gör, med svenska mått mätt, en stabil insats i att få Stockholm att kännas som brottens huvudstad. Men Rolf och Cilla Björlinds manus är både styckigt och så pass otroligt att trovärdigheten konstant lyser med sin frånvaro. Det blir väldigt tydligt att Beck-filmerna fungerar som allra bäst när brotten är personliga och svenska än internationella och storskaliga.

Med det sagt betyder det inte att "I stormens öga" är helt värdelös. Som en del i Beck-mytologin är det en stark, personlig resa för framför allt Mikael Persbrandts Gunvald Larsson. Med mindre medel och inga utbrott lyckas den skäggige räven ge sin Larsson nya nivåer som både känns starka och trovärdiga. Peter Haber har mindre att göra än vanligt, men lyckas självklart få en pratstund med Ingvard Hirdwalls numer obligatoriska granne. Tyrvärr räcker det inte för att berättiga en hel biofilm.

När jag tidigare i sommar pratade med Harald Hamrell berättade han att nästa Beck-film kommer få mer av en skräckkaraktär. Det låter väldigt lovande, för det vore synd om Beck-serien, en del nitar till trots, skulle avsluta med den här futtiga fanfaren.