Beck - Den svaga länken 2007

Beckserien har alltid försökt att berätta historier med en samhällskritisk udd, och blanda in verkligheten mellan Gunvalds ”…rövhål!” och Becks djupa veck i pannan. Vi såg Malexander-morden tacklas i ”Hämndens pris”, och debatten om hustrumisshandel i ”Skarpt läge”. I ”Den svaga länken” är det Hagamannens tur att få en omgång.

Martin Beck och hans kollegor hittar en strypt och våldtagen kvinna i en park i Näckrosen. Tipsen haglar in, men de kommer inte närmare mördaren. Utredningen står still och listan på de misstänkta blir allt längre. Kan det vara mattförsäljaren? Svarttaxichauffören? Invandraren som raggat på offret? Mitt i utredningen mördas en ung man i samma område. Har de två morden någon koppling, och vad har den blå tunnelbanelinjen med allt att göra?

Jag har alltid varit halvt skeptisk mot Beckserien. Just det här med att producera allt på en gång och slänga ut det mesta på dvd känns lite halvhjärtat. Till råga på allt har kvalitén inte alltid varit den bästa. ”Skarpt Läge” blev därför, till min förvåning, en frisk fläkt. Jakob Åsell skrev i sin recension att sommaren var räddad. Tyvärr är inte våren räddad i och med ”Den svaga länken”. Det driv som fanns i ”Skarpt Läge” saknas här. En annan sak som ”Skarpt läge” lyckades med var att fördjupa karaktärerna. Vi fick en inblick i Gunvalds privatliv, och ett sådant försök görs här igen med båda huvudkaraktärerna. Här blir det dock inte alls intressant, det försämrar filmen. Fokusen flyttas bara och deras privatliv har alltför liten inverkan på filmens intrig.

”Den svaga länken” blir ofta oerhört tafatt på riktning och känslor. Människorna bakom projektet vill för mycket: filmen ska öppna upp våra poliser som människor, vi får ta del av sorgarbetet hos mordoffrets anhöriga, följa lösningen på en intressant gåta och ta upp debatten med våldtäkt. Tyvärr lyckas man inte ro i hamn med någon av bitarna. Filmens början ger ett sken av en stor och intressant utredning för våra poliser, men i slutändan blir det lika spektakulärt som vilket ”Rederiet”-avsnitt som helst. Och efter tjugo filmer, finns det verkligen så mycket kvar att berätta? Alla inblandade verkar ha tröttnat på projektet. Persbrandt levererar Gunvalds oneliners med döda ögon, och Beck får återigen lösa den mest långsökta intrig med hjälp av en dammtuss.

Tack och lov står Harald Hamrell för regin, så vi får ett snyggt och varierat bildspråk att låta ögonen falla på. Men har själve Hamrell tröttnat också? Filmen är gjord lite med glimten i ögat och vi får flera repliker som styrker detta. Just den sidan hade jag gärna sett mer av. Bäst av allt vore kanske rent av en renodlad Beckparodi i bästa ”Scary Movie”-anda?

Det är svårt att säga något om ”Den svaga länken” som inte redan sagts om de tidigare filmerna. Det är tråkigt, informativt och rätt halvhjärtat. Det har gått tio år nu, och jag hoppas verkligen det är slut såsom de inblandade intygar. Fast egentligen inte, vi har tre dvd-filmer kvar att njuta av. Sen är det över. Eller?