Beau Is Afraid 2023

Det finns mycket att säga om regissören och manusförfattaren Ari Asters senaste rulle, som han beskriver som sista filmen i en trilogi tillsammans med “Heredity” och “Midsommar”, men den lämnar knappast någon oberörd. Kritikerna älskar eller hatar den. Några undrar vad det är de tittar på egentligen. Chock- och humornivån har skruvats upp och förlängts (filmen är nästan tre timmar lång), medan manuset delats upp i olika sinsemellan väsensskilda segment.

 

Den gemensamma beståndsdelen är Joaquin Phoenix rollfigur Beau Wasserman och dennes paranoida Oidipuskomplex. Beaus värld är en skuldtyngd, mörk och skruvad version av verkligheten. Filmen kan ses som en mardrömslik odyssé ner i hans undermedvetna (för hans terapeut skriver ut en omgång helt nya piller som absolut inte får tas utan vatten…). 

 

Resultatet är lika fascinerande som förvirrande. Lika absurt och bisarrt som fängslande. Vi introduceras för vår protagonist redan i moderlivet på väg ut i en skrämmande värld (vid födseln skymtas för övrigt gigantiska genitalier, ett annat återkommande ämne filmen igenom). Filmen är ingen skräckfilm men chockmomenten är många och överraskande. Aster använder sig av verkningsfulla ljudeffekter för dessa, vilket etableras redan i denna tidiga scen.

 

Därefter möter vi en ensam, medelålders Beau som bor i en trist lägenhet i en kaotisk och farlig stadsdel (lite som Gotham, eller midtown New York för den delen som det ser ut här nu). Beau ska besöka sin mamma, Mona (Patti LuPone), men allt som kan gå fel inför resan går också fel.

 

Ett exempel på filmens humor är hur en naken man med kniv är efterlyst av polisen, men den otursförföljde Beau råkar ut för en rad missöden som gör att även han tvingas ut naken på gatan, men med en madonnafigur i handen. När han skriker på hjälp tror polisen att han är den efterlyste och skjuter efter honom samtidigt som den riktige knivmannen dyker upp och jagar ut honom i trafiken. Allt går väldigt snabbt. En actionladdad, otäck, och inte så lite bisarr sekvens där man inte kan sluta skratta… för filmen är framför allt en komedi.

 

En del scener har ren och skär kalkonvarning. Andra är märkligt berörande. En sekvens påminner om “Get Out”, en annan ser ut att ha lånat scenografin från “The Truman Show”, medan en tredje för tankarna till nordiska sommarnätter och Bröderna Grimm-sagor. Filmen känns ambitiös på samma sätt som Alejandro G. Iñárritus “Bardo: En osann berättelse om en handfull sanningar” - en fantasi som må bottna i komplexa djupdykerier ned i vårt psyke, men är så fri från manusregler att den aldrig skulle bli producerad utan kända namn bakom pennan.

 

Phoenix gör (som alltid, som väntat) en stark rollprestation. Beau är en initiativlös man som sitter fast i osynliga bojor. Ett barn som aldrig lyckats växa upp och utvecklas till en fungerande person. En Joker utan hämnarinstinkt. 

Beaus tillvaro består av att ducka för faror. Det leder till en stadig ström av kaotiska moment, makabra och roliga på ett sätt som kan liknas vid intensivare och mer osammanhängande bröderna Coen-humor. Eller Tarantino på droger. Eller helt enkelt en alldeles hejdundrande unik Ari Aster-upplevelse!