Bamse och dunderklockan 2018

Det är nostalgiskt med tecknade figurer från förr och Bamse är en sådan. Världens starkaste björn med vänner lyckas således fortfarande engagera genom att bara vara, vilket ju dessutom är läxan och den moraliska kakan i detta.

När dunderklockorna, specialingrediensen till Bamses dunderhonung, plötsligt tar slut kan farmor inte längre kan laga till den. Skalman tar då med sig Lille Skutt ut till havs för att hämta hem nya blommor från ön där de från början hittades av Bamses farfar Hilmer. 
Under tiden ska Bamse hålla ställningarna hemmavid medan busarna med rävkusinerna och Reinhardt Räv i spetsen smider ondsinta planer. Bamse känner inte igen sig utan sin honung, men har inget annat val än att försöka ta tag i problemet utan sin förstärkning, vilket är svårare än väntat.

”Bamse och dunderklockan” är ett färggrant tecknat äventyr i samma glättiga anda som de tidigare filmerna. Denna handlar också om vänskap och mod och är sådär lite lagom tänkvärd för de yngre barnen utan att bli överdrivet korrekt till sin ton. Också denna är regisserad av Christian Ryltenius och Bamses röst görs igen av Peter Haber, och han gör det bra.

Filmen är med sina dryga 60 minuter precis så lång som jag vill ha filmer som denna. Den blir aldrig tråkig, men inte så där överdrivet spännande heller och jag kan emellanåt känna att något haltar i berättelsen. Jag saknar lite eftertanke tror jag och tycker att flera karaktärer den här gången är väl bleka och intetsägande. Sedan finns det en ny större karaktär som görs lustig genom att hon hela tiden äter och vill äta, och jag känner att den typen av tjockishumor inte riktigt känns fräsch.

Trots dessa brister är det här ändå en fin liten matinéfilm för familjer med barn som är något yngre, säg runt 4-6 år. Fast faktum är att till och med mina två, 8 och 9 år, erkände motvilligt efteråt att den faktiskt var rätt bra, även om vissa delar tydligen upplevdes som barnsliga. 
Och visst. Så är det. Detta är en barnslig film för barn i första hand och deras barnsliga föräldrar, men den är det med glimten i ögat. Det blir lite roligt mellan varven och vi får bland annat möta en intressant ny bekantskap – en eldsprutande drake som hamnar i centrum.

”Bamse och dunderklockan” är sammanfattningsvis en nostalgisk, sevärd och småmysig film som levererar vettiga värderingar, utan att skriva det på näsan på någon.