Att göra en pudel 2006

Jag gillar Eva Röse, det måste klargöras redan från början. Ända sedan Disneyklubbens dagar har jag varit ett litet Eva-fan, sett fram emot teaterpjäser, filmer och andra framträdanden... Och visst har det gått bra för henne. Men även talangfulla skådespelare gör ju sina snedsteg.

"Att göra en pudel" handlar om hundfrisören Rita. Förutom sin lilla hårsalong på söder i Stockholm tar hon också hand om sin minst sagt krävande fostermamma Edith (Lena Nyman). För varje dag som går känner sig Rita alltmer pressad och ångestfylld inför sin framtid och hon tar beslutet att åka på en finna-sig-själv-kurs. Där finner istället den dryge och självupptagne Knut (Niklas Engdahl) som skapat sig en karriär som journalist. På uppdrag av sin redaktionschef är Knut där just för att skriva om de flummiga bluffarna till vägar för självuppfyllelse.

Vad som slår mig när jag ser "Att göra en pudel" är att det är en svensk version av alla de romantiska komedier som Hollywood producerat. Regissören Anette Winblad har försökt skapa en snyftlockande historia om en kvinna med brokig bakgrund som söker efter kärleken utan att riktigt veta om det. Det funkar inte speciellt bra. Det hela känns lite missanpassat och karaktärerna en aning platta, och de drag som deras personligheter väl innehåller har man blåst ur proportion. T.ex. verkar halva Ritas liv gå åt till att läsa kioskromaner och grubbla över meningen med livet.

Egentligen är det i stora drag inget större fel på storyn men det finns en del problem som punkterar vad som annars skulle kunna ha blivit en bra film. Visst är det kul att se speciellt Lena Nyman som en gnällig rasisthagga, men generellt känns skämten aningen torra och krystade. Ibland pressas de också in i de mest udda scener. Ritas sökande efter sin biologiska mamma, exempelvis, förvandlas till en lättsam och ytlig del av historien trots att det är något som borde utvecklats mer. Det är också så djup filmen blir, en fingerdjup feelgood-film om att förändra sitt liv och följa sina drömmar.

Vad som paradoxalt nog är en av de största brister med filmen men som även räddar den, är skådespeleriet. Statister och vissa birollsinnehavare tycks ha blivit inkastade på måfå, Eagle-Eye Cherre och Mathias Evanne känns helt malplacerade i denna film. Det är främst Eva Röse och Lena Nyman som skapar magi med det lilla. Med lysande självsäkerhet och erfarenhet får de publiken att både skratta och snyfta.

Romantiska komedier lider oftast av en gemensam nämnare, nämligen förutsägbarhet. "Att göra en pudel" faller också i den fällan. Kanske kan man inte kräva alltför mycket realism av en film av denna karaktär men ibland blir tuggummiballaderna i kombination med fjantiga scener lite väl pinsamma. Men här och var finns scenerna som lyser igenom och även om man ibland vill ryta åt Rita att morska upp sig och ta sig i kragen så är hennes okunskap och naivitet ganska charmig. I slutändan är det ändå en feelgood-film och även om det inte är något nytt eller särskilt minnesvärt klarar sig "Att göra en pudel" ganska skapligt.