As I Lay Dying 2013

"As I Lay Dying" är ett situationsbundet drama som berättar om den olycksaliga familjen Bundrens Jewel (Logan Marshall-Green), Darl (James Franco), Dewey (Ahna O'Reilly), Cash (Jim Parrack) och Anse (Tim Blake Nelson). Historien tar vid någonstans i USA:s 1930-tal där modern ligger inför dödsbädden. Kort efter bortgången reser familjen iväg på häst och vagn dragandes på kista till staden Jefferson för att jordfästa kroppen. Det är en ganska trivial kontur dito trögstartad, men en stegrande känsla av förtäring infinner sig så småningom och det börjar färgläggas innanför (och utanför) linjerna.

Har man lite fantasi kan se likheter med Harmony Korines "Gummo". Filmen behandlar inte ämnen som inavel, droger eller prostitution men människorna skildras föraktfullt utan pardon. Likheterna är förvisso lika många som olikheterna; "As I Lay Dying" utspelar sig i ett helt annat decennium men avgränsas åtminstone till södern och framkallar samma vidriga uppstötningsreflex. Man äcklas av dessa sociala utbölingarna, de ruttna människorna som talar i Guds namn men har själar som verkar brinna i skärselden. Systern bär på skuld efter att ha "syndat" och blivit på smällen utan att först ingå i äktenskap med en man och vill få bort fostret som växer i magen; den tandlösa fadern jämrar sig ständigt över hur respektlösa familjemedlemmarna är och en av hans söner är skadad och i behov av att amputera bort benet. De har alla sina själviska motiv till att följa med på resan och är som som besatta vid dem.

James Franco är en orädd filmskapare som tycker om att göra övertramp och värjer sig inte från att dela med sig av sina synpunkter, oavsett hur obehagliga de än må vara. Genom extrema närbilder där karaktärerna tittar rakt in i kameran och häver ur sig sina bekymmer, biktar sig om sina tillkortakommanden och grymtar av ängslan åstadkommer han den där ilande känslan som kryper under skinnet. Francos egenregisserade filmer är aldrig lättillgängliga, de hoppar ibland av rälsen och blir experimentella konstprojekt istället för spelfilm, men här har han funnit en bra balans trots att han valt att tolka boken genom split screen med en slags stafettöverlämning och slow motion-sekvenser. Det är inget subversivt mästerverk, som originalet av självaste Faulkner sägs vara men absolut imponerande och otroligt diaboliskt.