As I Lay Dying (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Handlingen kretsar kring Addie Bundrens död och hennes familjs strävan att uppfylla hennes önskan om att bli begravd i den närliggande staden Jefferson.

Baserad på William Faulkners klassiska roman från 1930.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: AS I LAY DYING

Diaboliskt och imponerande
London Film Festival 2013 - James Franco följer upp regissörskarriären med en adaption av ett verk som aldrig tidigare filmatiserats. "As I Lay Dying" baseras på romanen under samma namn av William Faulkner och är en svårbedömd och tekniskt avancerad allegori som förtjänar både ris och ros.

"As I Lay Dying" är ett situationsbundet drama som berättar om den olycksaliga familjen Bundrens Jewel (Logan Marshall-Green), Darl (James Franco), Dewey (Ahna O'Reilly), Cash (Jim Parrack) och Anse (Tim Blake Nelson). Historien tar vid någonstans i USA:s 1930-tal där modern ligger inför dödsbädden. Kort efter bortgången reser familjen iväg på häst och vagn dragandes på kista till staden Jefferson för att jordfästa kroppen. Det är en ganska trivial kontur dito trögstartad, men en stegrande känsla av förtäring infinner sig så småningom och det börjar färgläggas innanför (och utanför) linjerna.

Har man lite fantasi kan se likheter med Harmony Korines "Gummo". Filmen behandlar inte ämnen som inavel, droger eller prostitution men människorna skildras föraktfullt utan pardon. Likheterna är förvisso lika många som olikheterna; "As I Lay Dying" utspelar sig i ett helt annat decennium men avgränsas åtminstone till södern och framkallar samma vidriga uppstötningsreflex. Man äcklas av dessa sociala utbölingarna, de ruttna människorna som talar i Guds namn men har själar som verkar brinna i skärselden. Systern bär på skuld efter att ha "syndat" och blivit på smällen utan att först ingå i äktenskap med en man och vill få bort fostret som växer i magen; den tandlösa fadern jämrar sig ständigt över hur respektlösa familjemedlemmarna är och en av hans söner är skadad och i behov av att amputera bort benet. De har alla sina själviska motiv till att följa med på resan och är som som besatta vid dem.

James Franco är en orädd filmskapare som tycker om att göra övertramp och värjer sig inte från att dela med sig av sina synpunkter, oavsett hur obehagliga de än må vara. Genom extrema närbilder där karaktärerna tittar rakt in i kameran och häver ur sig sina bekymmer, biktar sig om sina tillkortakommanden och grymtar av ängslan åstadkommer han den där ilande känslan som kryper under skinnet. Francos egenregisserade filmer är aldrig lättillgängliga, de hoppar ibland av rälsen och blir experimentella konstprojekt istället för spelfilm, men här har han funnit en bra balans trots att han valt att tolka boken genom split screen med en slags stafettöverlämning och slow motion-sekvenser. Det är inget subversivt mästerverk, som originalet av självaste Faulkner sägs vara men absolut imponerande och otroligt diaboliskt.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
vlandegren
Otroligt pretentiös, vill verkligen vara någonting som den inte är. Några av skådespelarnas dialekter är så påklistrade att jag fan inte hörde vad dem sa, det blir inte bättre av att farsan inte har några tänder. Split Screen-försöket var det jobbigaste jag varit med om. Efter första halvan var jag på väg att gå och lämna betygen 1 av 5. Men trots en någorlunda upphämtning i den andra delen så landar den tyvärr inte på mer än 2 av 5. Dock har Logan Marshall-Green vuxit i mina ögon efter detta, han ska han en klapp på axeln.
Eric Kurzydlo
Jag klarade inte av se klart den här. Fyfan vilken slö och ointressant film alltså. Såg halva filmen på filmfestivalen sen blev det en walkout.
Marcus
Jag gillade den här filmen, men det är inte utan en del synpunkter. Jag gillar ju såna här miljöer och karaktärer, det är något speciellt med södern. Storyn är ju relativt enkel men det bollas med en hel del teman ändå. Tim Blake Nelson var helt lysande tycker jag, det var tur att jag såg filmen med engelsk undertext för jag hade inte fattat hälften annars, hans dialekt var sanslöst grov (och härlig). Musiken vill jag också plussa för, skitbra. Tycker även att hela split screen-grejen var rätt snygg.

Det jag hade lite problem med var de poetiska bitarna, jag kan gilla sånt men här är jag kluven. De här monologerna kändes ganska tröga, tog inte till mig det där riktigt. Jag har absolut inte läst boken men jag kan tänka mig att det gör sig bättre i skrift. Det segade ner upplevelsen för mig, det var inte så att jag hatade det men det blev lite suck-varning ibland.. Knepigt det där, svår balansgång.

Hur som helst en bra film av Franco, det tycker jag.
Visa fler (1)

Veckans populära filmer

Visa fler