Annette 2021

Redan i de inledande scenerna av “Annette” försäkrar Leos Carax, den franska excentrikern bakom “Holy Motors” (2012), att han är på sitt sedvanligt märkliga humör. Han syns själv i bild, sittandes i ett studiobås fyllt av tät ciggrök med sin dotter vid sin sida. Genom glasrutan betraktar de sångare som förbereder sig, elgitarrer som kopplas till förstärkare och mixerbord som ställs in. När Carax yttrar orden “so… may we start?” kan föreställningen börja och filmen rullar igång för full maskin. Sparks-bröderna (som har skrivit både musik och manus till filmen) börjar sjunga, Adam Driver och Marion Cotillard stämmer in samtidigt som de tar på sig sina kostymer och peruker och verkligheten smälter samman med en surrealistisk musikaldröm. 

 

Driver spelar den ökänt provokativa ståupparen Henry McHenry och Cotillard spelar den hyllade och nästan änglalika sopranen Ann Desfranoux. Tillsammans bildar de ett perfekt ”power couple” som jagas av skvallerpressens gamar dag som natt. Deras passionerade kärlek börjar som en sockersöt idyll och dottern Annette (Devyn McDowell) sätts till världen, men när Henrys karriär börjar dala samtidigt som Ann når stora internationella framgångar tar allt en väldigt mörk vändning, mot mardrömmar, vålnader och ond bråd död.

 

I dessa #MeToo-tider är dekonstruktioner av de seglivade myterna om det manliga geniet och välbehövliga demoleringar av det sköra manliga egot allt annat än unika, men filmens fokus och utförande kring den kärnan känns onekligen unikt. Särskilt poängerna som görs kring den fragila balansen, det ekvilibrium, som krävdes för att Henrys och Anns relation ens skulle kunna fungera i någon form över huvud taget känns angelägna och skarpa. Även kring kampen i det kreativa skapandet och problematiken i blind idoldyrkan har filmen verkligen något att säga.

 

Sparks-bröderna och Carax målar medvetet med långa och grova penseldrag och det gör berättelsen gott. Banaliteten och den lekfulla övertydligheten i filmens musikalnummer (som täcker 95% av speltiden), många med plattityd-namn som “We Love Each Other So Much”, “I’m a Good Father” och “She’s Out of this World”, slår ofta över i något sublimt och vackert tack vare sin finurliga kontext. Likaså djupet i de rakt igenom fenomenala prestationerna (främst från Driver och Cotillard, men även Simon Helberg som är bättre än någonsin tidigare och får filmens starkaste scen) gör att flera scener närmast når någon sorts mystisk transcendens bortom det som enkelt kan beskrivas med ord som placeras i följd på det här viset.

 

Den ödesmättade valsen i stormen, Anns spektakulära scenframträdande och dirigentens (Helberg) stund i rampljuset är filmens höjdpunkter. Här använder Carax alla verktyg i mediets verktygslåda och skapar något oerhört filmiskt i ordets rätta bemärkelse, något som inte hade kunnat vara något annat än film. De “caraxianskt” bisarra inslagen, exempelvis meta-blinkningarna, att Annette är en levande marionettdocka(!) och de ofta teatrala kulisserna och kostymerna, är underbara och påminner hela tiden om att det är en film jag tittar på.

 

Den varsamt designade och högst medvetna artificiella känslan rinner ibland över (uppenbart dåliga visuella effekter och stundtals såpigt foto har inte den charm som dock-greppet har, utan ger snarare bara en billig känsla) och spretigheten i storyn gör sig påmind med jämna mellanrum, men bortsett från det är “Annette” en på alla sätt makalös upplevelse. De hisnande ambitionerna, känslan av att precis allt är möjligt och de ständigt skiftande riktningarna i stil och berättande är en välkommen påminnelse om varför jag förälskade mig i film från första början.