Änglagård (1992)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Änglagård är det stora hus med ägor som plötsligt blir utan ägare då Erik Zander dör. Då man på orten inte tror att det finns en arvtagare, så antas det att byns storbonde Axel Flogfält ska köpa huset på exekutiv auktion. Men mitt under begravningen så gör kabaréartisten Fanny entré i kyrkan med partnern Zac, vilket blir startskottet för oväntad släktskap och upprörda reaktioner från byns invånare, som skyr förändringar.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: ÄNGLAGåRD

Svensk klassiker med humor och värme
Innan Colin Nutley och Helena Bergström blev (ö)kända för en rad gråtfilmer av bristfällig kvalité så gav de Sverige en av 1990-talets största klassiker. En strålande dramakomedi med gott om hjärta, värme och fantastiska skådespelarinsatser.
Idag är duon Colin Nutley och Helena Bergström närapå ett skämt för många. En regissör och hans hustru tillika ständiga huvudrollsinnehavare som gör film på film där den senare ofta har minst en dramatisk snyftarscen. Deras senaste installationer – megakalkonen ”Angel” samt ”Ängalgård – tredje gången gillt”, den andra, underlägsna uppföljaren till genombrottet – etablerade mångas förakt mot paret. Nya, relativt sevärda ”Medicinen” är ett steg tillbaka i rätt riktning.

Men det fanns en tid där tongången var minst sagt annorlunda. Nutley hade gjort sig ett pålitligt namn med ”Nionde kompaniet” och ”Black Jack” medan Bergström var ett begåvat, blont bombnedslag som börjat synas mer och mer. 1992 kom ”Änglagård” och tog hela film-Sverige med storm. En slående dramakomedi utan dess like hade gjort entré. Vi hade en ny svensk filmklassiker, en ny svensk filmstjärna och en perfekt skildring av svenska landsbygden – regisserad av en britt!

Antingen är det bara en bisarr omständighet att just en britt lyckas fånga svenska landsbygden så väl, eller så är det just hans fascination inför en främmande värld som gör hans skildring så träffsäker. Redan i inledningen etablerar han stämningen i den lilla byn i Västergötland med vackra naturbilder och ett montage som effektivt presenterar invånarna. Gamle Per Oscarsson på sin moped; överklassparet som övar inför en danstävling; prästen som flirtar med sin lojalaste besökare i kyrkan; patriarken som tar med sonen på jakt; de gaggiga gubbarna som fastnat på sin veranda.

Det är närapå briljant symbolik för döden i de första scenerna när Oscarssons kavata enstöring sveper förbi byn för diverse ärenden (testamente, gravstensplock, etc.) som ett slags avsked innan en olycksalig kombination av en usel skytt och en Abba-skrålande chaufför gör processen kort av vår stackars filmlegend. Det bör tilläggas att Oscarsson – trots sin kortlivade insats – är fantastisk, precis om han alltid var.

Men Nutley har ju å andra sidan samlat några av de starkaste korten ur Sveriges skådespelarelit. Bergström är perfekt i huvudrollen och Rikard Wolff likaså som hennes sidekick men birollerna stjäl inte sällan showen. Sven Wollter, Reine Brynolfsson, Ernst Günther, Peter Andersson och Jakob Eklund är alltid tunga namn som gör vad de ska men det är ändå en film – och by – där kvinnorna regerar.

Viveca Seldahl ÄR ångvälten Rut vars röst hörs högre än naglar mot svarta tavlan och Ing-Marie Carlsson är som gjord för rollen som den missunnsamma skvallerkärringen Eva. Nutley är vad man än tycker om hans filmer en hejare på intressanta, starka kvinnoroller och kan ur det perspektivet ställas mot höjdare som Woody Allen och Pedro Almodovar.

Det är en strålande dramakomedi som med mycket värme och kärlek driver med stereotyper av såväl inskränkta landsbygdbor som knäppt storstadsfolk. Det är en klassisk kulturkrock som lyfts av ett naturligt spel och dialog (varav mycket improviserats av skådespelarna). Mycket sägs med blickar och nyanser, som när en nyanländ Bergström byter om framför kyrkan medan byborna stillsamt sörjer på begravningen inomhus.

Antalet karaktärer hade kunnat ebba ut i en såpopera men vägs upp av träffsäker humor. Här finns flera minnesvärda, hejdlöst roliga ögonblick. Bara Ernst Günthers uppenbarelse är en fröjd, som när han försöker spela ”Den blomstertid” på orgel eller hans uttal av ordet ”performer”. När Brynolfsson spelar piano under syjuntan där kvinnorna i blommiga blusar broderar och skvallrar. Eller när de skickar samme Reine på spionuppdrag hos de nya, ”hotfulla” grannarna. Eller när Seldahl anklagar sonen Eklund för att bli knarkare bara för att han ska fixa Bergströms fönster. Över 20 år senare levererar ”Änglagård” fortfarande och den är värd en omtitt om inte annat som hyllning till tre av våra främsta, framlidna skådespelare (Seldahl, Günther och Oscarsson).
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
lindersson
Bättre än jag räknat med. Svag trea.

Relaterade filmer