Andra sidan 2020

Skräck
Sverige
87 MIN
Svenska
Andra sidan poster

Synopsis

Shirin har just flyttat till ett parhus utanför stan med sin sambo Fredrik och hans son, Lucas. När Fredrik är bortrest på jobb börjar märkliga ljud komma från husets andra, obebodda, del. Och Lucas har från ingenstans fått en ny bästa vän...
Ditt betyg
2.8 av 16 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Oskar Smulski

19 oktober 2020 | 18:00

Segt irrande i mörka korridorer

Låt oss vara hundra här – det är mindre kul att såga en svensk debut och bli stämplad som ogenerös jävel som rackar ner på de som brinner för sin konst. Men samtidigt svårt att låta bli om man upplever att filmen man just sett är en timme längre än den faktiskt är…
Vi lär känna paret Fredrik och Shirin som stojar glatt i bilen med hans son – de är alla på väg mot ett liv på ny ort. Det hela är idealiserat gulligt som i en reklamfilm. Barnet har stora ögon, mannen är en riktig charmör och kvinnan är vän och söt. Allt för en effektivare kontrast när sammanhållningen ofrånkomligen krackelerar. Det extremt dystra radhuset de flyttar in i har givetvis en mörk hemlighet – de tidigare boende har flyttat ut på grund av en tragedi som involverade försvinnandet av ett barn.

Shirin (genrevana Dilan Gwyn som är filmens behållning) framträder snabbt som filmens huvudperson. Hon oroar sig om hon blir en bra extrammama för lille Lucas vars mamma vars mamma gått bort i cancer (killerkombo av övertydlig dialog och panorering av mammans porträtt hamrar hem poängen).

När hon märker att den lille killen börjar bete sig märkligt tror hon att det har att göra med mammans död. Som publik vet vi bättre - småbarn som viskar ut i luften har hundraprocentig kontakt med andra sidan och snart kan vi bocka av oroväckande viskningar, mörka vindsutrymmen och högst övernaturligt mörka hörn (det här paret bör verkligen investera i en trivsam punktbelysning) några gånger för mycket.

Det smygs i grå korridorer och kikas runt hörn och under sängar så in i h-e för att stackars Shirin ska fastställa att hennes känsla av att något är fel stämmer. Och ja, något är verkligen fel och det är ett manus där filmens par är så otroligt oförmögna att kommunicera med varandra (i Sverige år 2020!) För Fredrik (spelad av en oinspirerad Linus Wahlgren) verkar inte det minsta benägen att tro på att den kvinna han håller så högt– tvärtom avfärdas hon som en hysteriker rakt av på ett sätt som gränsar till misogynt. Inte blir det bättre av att Shirin har en ganska timid karaktär och inte verkar förmögen att stå upp för sig själv. Det är en dynamik som inte känns särskilt kontemporär och gör karaktärerna mindre tilltalande.
 
Det märks att regin håller igen med den grövsta skrämseln och filmen är stundtals visuellt subtil (en knappt framträdande spöklik figur, skepnader som knappt syns i bakgrunden) på ett sätt som storyn inte kan matcha. Hade man valt att internalisera skräcken och förankra den mer i parets inbördes relation kunde det kanske bli något intressant. Som det är nu paraderas varje skräckfilmsgrepp i verktygslådan av regissörerna i hopp om att göra något minnesvärt. Man lånar friskt av James Wans ("Insidious", "The Conjuring") alster men också mycket annat. Det är lite som barn som kastar färg på en vägg. 

"Andra sidan" lider av att vara så genretrogen att den nästan blir en pastisch, samtidigt som den söver mer än den skrämmer med övertydlig dialog och händelsefattigt tempo.  Varför inte bara köra på att det blir fånigt och taffligt ibland? Blinka åt oss lite. Det här är trots allt milslångt från ambitiös skräckdrama a la "Låt den rätte komma in". Om något påminner det stundtals om ett tv-spel.
 
Först mot slutet av filmen när den ska ro sin grundstory i hamn blir det lite mer liv i den och det visas prov på helt okej specialeffekter och lite mer jävlaranamma och intensitet. Det är dessa avslutande scener där vår hjältinna plötsligt åkallar styrkan hos klassiska skräckhjältinnor à la Ripley som räddar filmen från att glida ner i den komplett sövande pastischens källarhål.
| 19 oktober 2020 18:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
3
Jag har varit och sett något så ovanligt som en svensk skräckfilm på bio. Filmen heter “Andra Sidan” och jag ska nu tala om vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling. Shirin (Dilan Gwyn) har just flyttat till ett parhus utanför stan med sin sambo Fredrik (Linus Wahlgren) och hans son, Lucas. När Fredrik är bortrest på jobb börjar märkliga ljud komma från husets andra, obebodda, del. Och Lucas har från ingenstans fått en ny bästa vän. Skräckfilm är inte dirkekt någon vanlig genre när det kommer till svensk film. Därav blev jag lite nyfiken när jag hörde om filmen “Andra Sidan” som skulle ge sig på den i USA väldigt väletablerade genren. Och man får väl säga att de har lyckats ganska bra med att fånga upp den ton som amerikanska skräckfilmer brukar ha. En familj flyttar in i ett nytt hus som de sedan upptäcker att är hemsökt av en demon. En ganska traditionell historia för en skräckfilm. Så filmen är inte direkt nyskapande för sin genre. Från första scenen i princip så förstår man i vilken riktning historien är på väg. Så filmen den andra sidan är nyskapande inom svensk film. Men har man sett många amerikanska filmer inom skräckgenren så levererar den inte något nytt direkt. Det hela blir ganska förutsägbart. Men som sagt så är den bra för att vara en svensk film och det är kul att se en film inom en så obeprövad kategori. Linus Wahlgren och Dilan Gwyn gör bra ifrån sig i huvudrollen och även barnskådisen som spelar pojken som demonen är ute efter i första hand är rikitgt bra med tanke på sin unga ålder. Filmen är väldigt spännade vilket gör att att man sitter på helspänn hela tiden och hoppar till i biosalongen när alla “jump scare” effekter som filmen har många av dyker upp. Och något som talar till filmens fördel är att den inte är fylld med en massa påkostade och överdrivna CGI effekter som ofta brukar förstöra dagens amerikanska skräckfilmer. Jag kan rekommendera filmen ”Andra sidan om man gillar traditionella skräckfilmer om hemsökta hus. Hela filmen har en obehaglig stämning över sig och huset den utspelar sig i är riktigt kusligt. Men som sagt så är det en ganska förutsägbar film om man är så välbevandrad i skräckgenren som jag själv är. Men den har lyckats bra för att vara en svensk film och man sitter ju som sagt på helspänn genom hela filmen. Så som skräckfilm lyckas den att skrämmas även om det hela blir lite förutsägbart och inte så nyskapande inom generen. En stark trea av fem möjliga tycker jag att filmen “Andra Sidan” kan vara värd eftersom den verkligen anstränger sig för att få med alla de ingredienser en klassisk skräckfilm ska ha.
Läs mer