Alla presidentens män 1976

Filmen skildrar ett av världshistoriens största ögonblick för grävande journalistik, nämligen när Carl Bernstein (Dustin Hoffman) och Bob Woodward (Robert Redford) på Washington Post satte spaden i Watergate-affären och president Richard Nixons roll i den komplexa härvan. Frågetecknen var många och det amerikanska folket hungrade efter någon form av sanning bland alla lögner. Resultatet av journalisternas gedigna arbete och ohyggligt envisa jakt på sanningen skakade om en hel värld och kom att sätta ribban högt för andra i liknande positioner. Maken till sann David mot Goliat-berättelse får man leta länge efter och när man ser filmen är det nästan svårt att tro att det hände i verkligheten, att dessa människor existerar utanför Pakulas universum.

Något annat som är svårt att hitta är en mer given vinnare av bästa adapterade manus-Oscarn än William Goldman. Att skandalen ägde rum år 1972 och sedan blev både bok och film innan slutet på år 1974 är smått ofattbart, och man kan ju inte annat än att häpnas över både Goldmans och Woodward/Bernsteins arbete. Att ta denna sanna, nya och på alla sätt enorma berättelse och klämma in i en 138 minuter lång film kan inte ha varit ett lätt jobb, och jag skulle inte vilja ändra på ett enda ord. Man kan verkligen känna stressen, pressen, oron och vikten som ständigt hängde på Woodward och Bernsteins axlar. En skildring av en journalistisk arbetsplats har aldrig någonsin känts så trovärdig, naturlig och spännande som här. Fantastiskt.

Detta har man både Goldman, Pakula och skådespelarna att tacka för, tillsammans gjorde de den här filmen till något som står långt bortom den fysiska produkten i hyllan, något som kommer leva kvar för all framtid. "Alla presidentens men" fungerar lite som ett tidsdokument, ett fönster och även ibland en dörr in i en annan tid som på många sätt känns mer spännande än den vi lever i idag. När man sätter i skivan i bluray-spelaren kollar man inte bara på filmen, man ställer sig också i det mörka garage där Woodward träffar källan Deep Throat, man sätter sig vid ett skrivbord på Washington Post och skriver artiklar, man kollar en extra gång över axeln när man går hem på kvällen och man blir en kugg i det maskineri som ledde till Nixons fall. Få filmer kan leverera en så stark känsla, men här har vi definitivt en.

Tidskänslan förstärks ytterligare av Gordon Willis utsökta foto som direkt för tankarna till hans arbete med filmerna i "Gudfadern"-serien. Kontrasterna är höga, skärpedjupet är långt och det är grynigt till tusen. Helupplysta interiör-scener på Washington Post-kontoret blandas med mörka, skuggiga och sparsamt belysta exteriörer som ger en känsla av osäkerhet och hot. Det finns ingen i hela världen, nu levande eller död, som kan eller kunde göra ett bättre jobb med 35 mm-film än Gordon Willis, och i "Alla presidentens män" ser vi förmodligen hans allra vassaste insats.

Det som cementerar filmens storhet, kraftfulla berättelse och starka känslomässiga koppling med publiken allra mest är dock skådespelarna. Robert Redford och Dustin Hoffman lyckas på utmärkt vis inkapsla den känsla som man har av Woodward och Bernstein när man först hör deras namn, att de är så härligt lika och olika på samma gång. Många biroller är farligt nära att stjäla hela showen, exempelvis Jason Robards som den sköna nyhetschefen Ben Bradlee och Hal Holbrook som hemlighetsfulla Deep Throat. Lägger man ihop allt får man en intressant skara människor som man inte vill lämna bakom sig när filmen väl är slut.

"Alla presidentens män" är också typiskt en sådan film som gör att man efter eftertexterna vill resa sig upp ur soffan och förändra sig själv, människorna i ens närhet och sedan hela världen. Detta kanske inte händer alla gånger, men känslan, trycket och vikten av det mästerverk man nyss avnjöt sitter kvar i veckor.