Ajami 2009

Drama
Israel
120 MIN
Hebreiska
Arabiska
Ajami poster

Synopsis

De tonåriga bröderna Omar och Nasri hamnar mitt i en blodig klanfejd. Polismannen Dando letar förtvivlat efter sin bror som har rapporterats saknad i strid. Tonårige palestiniern Malek arbetar illegalt och försöker spara pengar till sin mammas benmärgstransplantation, men hamnar på fel sida i en knarkaffär. Binji vill bara komma bort från alltihopa, flytta till Tel Aviv och leva i lugn och ro med sin judiska flickvän.
Ditt betyg
2.6 av 8 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Ajami
Biopremiär
13 augusti 2010
Språk
Hebreiska, Arabiska
Land
Israel
Distributör
Novemberfilm
Åldersgräns
15 år
Längd

Recensent

Rebecca Haridi

10 augusti 2010 | 17:08

Rörigt familjedrama

Det kunde blivit betydligt mer spännande. Alla ingredienserna finns där. Men trist nog landar långfilmsdebutanterna i en ganska långtråkig och rörig soppa, där man inte tagit död på en enda darling.

Regissörerna Scandar Copti och Yaron Shani har med "Ajami" gett sig i kast med en mörk skildring, präglad av våld och olösta familjekonflikter. I centrum står den trettonåriga pojken Nasri och hans familj. Efter en olycklig incident blir de något oväntat måltavla för en beduinklans hämnd.

Som filmens namn också antyder utspelar sig handlingen i stadsdelen Ajami, i den israeliska hamnstaden Jaffa. Som något symboliskt med sin kulturella mångfald kan sägas avspegla den bräcklighet som pyr under ytan. Här lever bokstavligt talat kristna, muslimer och judar, sida vid sida.

Och kanske som ett svar på just detta, blir filmen föremål för en rad perspektivbyten. Det redan tillspetsade skruvas ett ytterligare varv. Vilket tyvärr varken ger mig som tittare fler beröringspunkter eller nya infallsvinklar.

Vid ett par tillfällen är intrigen ändå på väg att lyfta. Som när Nasris äldre bror Omar tar lagen i egna händer och försöker lösa familjekonflikten. Han ska jobba ihop pengarna och betala loss familjen. På vägen möter han Malek, en palestinsk pojke från ett flyktingläger. Även han kämpar, mamma är sjuk och behöver opereras om hon ska överleva. Och som i många konflikthärdar finns också mänskliga möten, som liksom sker bakvägen. Där relationer och verkligheten för en stund framträder i ett annat ljus.

Men det blir inte bättre än så. Två timmar är på tok för långt. Särskilt med tanke på att handlingen bara blir rörigare och pratigare ju längre dramat framskrider. Lite berör, trots att det alltså inte saknas vare sig blod, tårar eller ilska. På sätt och vis känns delar av filmen just som en intern angelägenhet, snarare än riktade till en publik. Allt och lite till har tagits med. Vilket inte bara blir tidsmässigt kontraproduktivt, utan helt enkelt för mycket.

| 10 augusti 2010 17:08 |