Agent 007 med rätt att döda 1962

James Bonds första filmuppdrag tar honom till Jamaica. En brittisk agent är spårlöst försvunnen, och någon hotar att sabba en viktig raketuppskjutning. På plats i Kingston får han höra historierna om Crab Key, en ö som ingen vågar närma sig då den bebos av en galen kines och möjligen en eldsprutande drake. Mer behövs inte för att väcka Bonds nyfikenhet, varpå han snart står öga mot öga med en ondskefull Dr. No.

"Agent 007 med rätt att döda" (älskar vi inte de tidiga svenska Bond-titlarna?) är långt ifrån den bästa, vassaste eller mest spektakulära 007-rullen, och inte ens särskild spännande. Men den är i all sin charm en klockren introdkution av en av filmvärldens mest ikoniska karaktärer. Första gången vi möter vår världsvane, oklanderligt klädde superspion är det över korten på ett casino - var annars? Det blir också tydligt att det rör sig om en sann charmör och kvinnokarl, som också är kall och effektiv när det kommer till den där rätten att döda (en rätt som i denna film utnyttjas alltför sällan, enligt min smak).

I Sean Connerys gestalt blir Bond en väldigt karismatisk spion, en livsnjutare som alltid har en oneliner på lager. Han har ju annars anklagats för att vara en mansgris, dock är jag mer orolig för författaren Ian Flemings kvinnosyn. Det går inte många scener mellan att diverse halvnakna kvinnor kastar sig över vår huvudperson, något han ju inte säger nej till för övrigt. Den mest kända Bondbruden i det här fallet (innan begreppet Bondbrud ens var myntat), blev Ursula Andress som Honey Rider. Andress hinner aldrig utvecklas till något mer än ögongodis i minimal bikini, men inte var nog schweiziskan ledsen för det. Rollen gav henne en status som sexsymbol världen över och Honey ses än idag som den främsta Bondbruden. (Inte av undertecknad dock, men det återkommer vi till i en annan Bond-recension).

Intrigen i den första filmen om 007 är i tunnaste laget. Den har ett pratigt manus, och det blir varken särskilt mycket action eller spioneri. För dagens publik påminner det snarare om upplägget i valfri tv-deckare när Bond slussas mellan diverse vittnen för att lägga ihop ledtrådarna till det stora mysteriet. Men det är inte helt utan njutning man följer hans resa, och när Dr. No slår upp portarna till sin väldesignade "evil lair" kan vad som helst hända.

Ken Adams fantasifulla miljöer väger upp nackdelarna med de ibland skrattretande effekterna. Så får man också tänka på att budgeten på en miljon dollar inte var särskilt hög ens på den tiden. Utdelningen blev å andra sidan betydligt bättre än vad både Fleming och producenterna själva vågat hoppas på. Och resten, den är som de säger filmhistoria...

(00)7 onödiga fakta om "Dr. No":

När filmen skulle släppas i Japan hade man misstolkat titeln som "Dr? No!", varpå den översattes till något i stil med "Vi behöver ingen doktor".

När han blev castad i rollen som Bond, var Sean Connery 32 år gammal och modell med endast några få småroller på sitt CV.

Roger Moore ska ha varit Ian Flemings förstahandsval till rollen, men var upptagen med agentserien "Helgonet".

Utrustningen i Dr. Nos labb var, tro det eller ej, väldigt high-tech för sin tid. Den hade lånats in för att få filmen att se mycket dyrare ut än vad den var. Under slagsmålsscenerna fanns det personal på plats vars enda syfte var att se till, att inga maskiner kom till skada.

Det är inte Sean Connery som riktar pistolen mot kameran i den numer ikoniska inledningssekvensen, utan hans stuntman.

Scenen med taranteln som kryper på Bond blev problematisk, då Connery är spindelrädd. Man ser rätt tydligt glas-skivan mellan honom och spindeln.

Bernard Lee fick rollen som M bara dagen innan inspelningen började.