A Man Called Otto 2022

Drama Komedi
USA
126 MIN
Engelska
A Man Called Otto poster

Synopsis

Otto är en vresig pensionär som håller ett vakande öga på alla de grannar som inte följer hans ordningsregler. Bakom fasaden finns en ensam änkling som sörjer sin döda hustru. Kan ett oväntat möte med nya grannar ge honom livslusten åter? Amerikansk version av den svenska succén "En man som heter Ove".
Ditt betyg
3.3 av 45 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Jonna Vanhatalo

9 januari 2023 | 00:00

Mycket hade kunnat gå fel, men det mesta blev faktiskt helt rätt

RECENSION. ”A Man Called Otto” är den amerikanska versionen av den svenska filmatiseringen, av Fredrik Backmans bok ”En man som heter Ove”. Det är väldigt mycket som är sig likt, men en hel del är också, om inte helt nytt, så åtminstone kryddat med exakt rätt nyans av sötsur sälta.
En amerikansk remake på en supersvensk film, med en supergrinig svensk gubbe, och med två supersvenska bilmärken i fokus, vad kan gå fel? Ja, faktiskt allt, och sedan lite till. Men faktum är att ”A Man Called Otto” inte faller i groparna som lurpassar runt omkring. Istället rör den sig hyfsat graciöst förbi dessa, och lyckas snarare göra väldigt mycket rätt på vägen.
 
Änklingen Otto finner inte längre något skäl all leva. Han är väldigt duktig på mycket, men att dö, det suger han på. När en ny grannfamilj flyttar in mittemot dras han motvilligt in i värmen av den gravida Marisol, som vägrar låta honom vara ifred.
 
I rollen som Otto ser vi Tom Hanks, och han är inget mindre än helt fantastisk. Det var förvisso Rolf Lassgård med som Ove, men där slutar också likheterna. Hanks Otto är mer av en grinig amerikansk kusin till Ove, en man som även han mött motgångar, som färgat hans syn på livet. Flera scener är närmast identiska och såklart känner vi igen tjurigheten bakom de kisande ögonen. Ändå är gestaltningen av huvudpersonen inte en imitation, utan snarare en hyllning till allas vår älskade surgubbe Ove.
 
Mexikanska skådespelerskan Mariana Trevino som Marisol är en sann vitamininjektion, inte bara till Ottos liv utan även till filmen som helhet. Hon är en sprudlande naturkraft, med naturlig närvaro och en oemotståndlig utstrålning, som man inte kan se sig trött på. De har dessutom ett väldigt fint samspel Hanks och hon, och det gläder mig att karaktären, men också hennes familj får mer utrymme här än i originalet.
 
Något som också får mer plats är samhällskritiken, eller snarare kommentarerna till det som kan ses som snett i vår tid. Vinstdrivna byggbolag (som Dye & Merika i filmen, ett övertydligt men ändå briljant påhittat namn) får sig ett par kängor, liksom får annat invasivt i vårt samhälle, typ influensers. Men även de senare kan faktiskt vara till nytta, om man ger dem rätt motivation.
 
”A Man Called Otto” är ett drama om acceptans, om livet, döden och saknaden efter våra älskade. Men det handlar också om att gå vidare, om att mötas över olikheter och att våga välja gemenskap, även när ensamheten är närmast till hands.
 
Det här är en otroligt välproducerad film, regisserad av mångsidige Marc Foster. Fotot av Matthias Koenigswieser är snyggt, färgerna dova (men blir de inte lite klarare med tiden?), och musiken överlag vacker och stämningsskapande. De många minnesfragmenten, som berättas parallellt med huvudstoryn, utgör en egen historia som perfekt sammanlänkas med den första. Till skillnad från originalet så hörs här ingen voice over. Minnena flimrar istället förbi mer naturligt, men i varmare toner än resten av berättelsen, och jag tycker om greppet. Upplevelsen blir mer känslosam och faktiskt också bättre, när ingen ledsagar och lägger onödiga ord på det som jag ser.
 
Som den unga Otto ser vi Truman Hanks, son till Tom, och likheten är slående. Han är inte skådespelare, men ger ändå ett väldigt fint och stabilt intryck. Han säger inte så mycket, men han har en fin kemi med Rachel Keller som Sonia, Ottos flickvän och sedermera fru. Den unge Otto ser mest med ömhet på sin älskade och det är allt som behövs för att vi ska förstå kärlekens betydelse för honom som äldre.
 
Det fanns både hjärta och smärta i originalversionen, och det finns det även här. Det är svårt att balansera humor och vemod. Risken är alltid överhängande att det tippar över i överdriven känslighet och därmed tappar trovärdighet. Stundvis kan jag tycka att tårkanalerna triggas en aning för medvetet här. Jag uppskattar förvisso att vi får dröja oss kvar i de svåra, men också lyckliga stunderna, att vi får känna med karaktärerna och stanna upp i deras känslor. Samtidigt blir det nästan lite väl sentimentalt på sina håll. Men bara nästan, för mest håller sig ändå det berättade på rätt sida, och lyckas engagera, beröra till tårar, men också locka till många skratt.
 
”A Man Called Otto” är en helt klart godkänd remake, eller nej, detta är faktiskt snarare en sevärd och riktigt välkommen cover på en redan existerande filmpärla. Vi kan såklart alla likt Otto gnälla i kör om hur lite en remake behövs när originalet är så bra, eller så väljer vi att omfamna det faktum att historien härmed får ytterligare krydda, men också nytt liv och även en ny publik. Och det är något den utan tvekan förtjänar!
| 9 januari 2023 00:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (3)
3
Det är en godkänd remake och jag uppskattade att det inte blev för mycket Hollywood. Istället behöll filmen lite lågmälda ton som svenska filmer är bra på. Det finns dock vissa problem: Otto är inte lika arg, cynisk och vresig som Ove. Tom Hanks gör rollen bra men jag saknar Lassgårds elaka grannen-från-helvetet touch och det blir helt enkelt inte lika kul när Otto är aningen för ”snäll”. I A Man Called Otto har ett vårdföretag bytts ut mot ett fastighetsbolag som försöker kasta ut ett svart äldre par från sitt hem, vilket känns extremt långsökt. Är det möjligen ett litet rasistkort Hollywood försöker spelar ut? Sen blev jag inte klok på karaktären ”Jimmy”, som varken var rolig eller trovärdig. Svenska ”Jimmy” är också skruvad men inte lika orealistisk. Jag tycker även återblickarna på Oves och Sonjas liv som unga är bättre. Nu när jag ändå håller på att gnälla över "problemen" får jag även lägga till att bostadsområdet Otto bor påminner om ett europeiskt område. Inte om en förord i Pennsylvania. Varför använde man inte ett mer typiskt amerikansk medelklassområde i filmen? Det är sällan remakes blir bättre än originalet och A Man Called Otto är inget undantag. Men det ÄR en bra remake och definitivt värd att se och har man sett originalet är det riktigt kul att känna igen alla scener. Skådisarna är väl valda (”Otto” som ung spelas t.ex. av Hanks egen son) men inte ens Hanks spöar Lassgård.
Läs mer
4
Överraskande bra rip-off på En man som heter Ove. Den följer den svenska filmen oväntat linjärt, man känner igen väldigt många scener om man har sett föregångaren. Tom Hanks gör en stabil insats men känns inte fullt så övertygande som Rolf Lassgård. Tycker även att filmen är något trevande i början men den tar sig definitivt mot slutet. Vissa saker lyckades denna version rent av bättre med än originalet. Jag rekommenderar den även till er som sett originalet, men man måste nog vara på rätt humör för att uppskatta filmen (gärna gråtmild 😭) Får en stabil 4a av mig i betyg.
Läs mer
4
Den framgångsrika svenska filmatiseringen av succéromanen “En Man Som Heter Ove” har nu fått en amerikansk remake med Tom Hanks i huvudrollen. Filmen har fått titeln “A Man Called Otto”. Jag har sett den och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen. Otto Anderson (Tom Hanks) är en grinig änkeman, vars enda glädje kommer från att kritisera och döma sina upprörda grannar. När en ny familj flyttar in möter han sin match i kvicktänkta och höggravida Marisol (Mariana Treviño), vilket leder till en oväntad vänskap som kommer att vända upp och ner på hans värld. “En Man Som Heter Ove” är en väldigt svensk historia. Ove är en väldigt svensk karaktär med väldigt svenska egenskaper. Han kör väldigt svenska bilmärken osv. Så att försöka sig på att göra en amerikansk remake av en så till den graden svensk film medför en hel del risker. Men förvånansvärt riskfritt klarar filmen uppgiften att gör något eget av historien. Den undviker det misstag som den amerikanska versionen av “Män som hatar kvinnor” begick. Att låta historien fortsätta att utspela sig i Sverige och låta de amerikanska skådisarna öva in en svensk accent. Det upplägget blev bara töntigt och skapade istället en stor brist för den filmen. I “A Man Called Otto” har de istället valt att låta historien utspela sig i USA och samt döpt om de karaktärer med typiskt svenska namn. Utöver dessa amerikaniseringar av historien så är allt i princip sig likt. Precis som den svenska filmatiseringen så följer den amerikanska versionen Fredrik Backmans roman ganska detaljerat. I vissa fall tar den även med saker ifrån boken som inte kom med i Hannes Holms svenska filmversion. Rolf Lassgård gjorde rollen bra i den svenska versionen, men Tom Hanks gör också ett fantastiskt jobb. Hans version har bara en mer amerikansk grinighet medans Lassgårds version är mer den där typiska svenska, buttra gubben som vi många stött på någon gång i livet. Vid sidan om Tom Hanks lysande prestation så är den starkast lysande stjärnan Mariana Treviño som spelar Ottos gravida granne Marisol. Något som talar till filmens fördel är att grannen Marisol och hennes familj får lite mer fokus än de fick i den svenska versionen. Kemin i scenerna med Tom Hanks och Mariana Treviño är dessutom väldigt stark vilket gör att relationen mellan de båda karaktärerna känns djupare än i den tidigare filmatiseringen. Vad som också talar till den här filmens fördel är att berättarrösten som fanns i den svenska versionen har slopats helt. Berättarröster kan funka i vissa filmer, men i vissa fall kan sådana skapa en känsla av övertydlighet. Här sker övergångarna mellan nutid minnesåterblickar mer naturligt på ett sätt som tilltalar mig. Härligt är det även att få se Tom Hanks son Truman Hanks som en ung Otto i dessa återblickar. Sammanfattningsvis får vi en fin och varm historia med budskapet att livet går vidare trots den sorg och saknad man känner för de man har förlorat om man bara vågar släppa in nya personer och händelser i sitt liv istället för att leva ett ensamt och enformigt liv. Filmen “A Man Called Otto” är inte bättre än sin svenska föregångare. Den är precis lika bra fast på ett mer amerikaniserat sätt. Mitt betyg är en stark fyra av fem möjliga.
Läs mer