Rikard Wolff om "Änglagård"

23 December 2010 | 16:04

Rikard Wolff om "Änglagård"

Artisten och skådespelaren Rikard Wolff fick ett genombrott med rollen som Zak i "Änglagård" när den kom 1992. Nu återvänder han, Helena Bergström och flera andra med tredje filmen, "Änglagård - tredje gången gillt", i Colin Nutleys folkkära serie.

Hur känns det att återvända till Änglagård efter 19 år?

Det är väldigt kul. Det känns rakt av roligt. Som skådespelare är det ju en otroligt lyckosam situation att få återvända till en roll man har gjort en gång i tiden och dessutom ha låtit den rollen växa under tiden. Det är lite läskigt. Först när jag fick frågan tänkte jag "oj, vi får inte förstöra något som redan finns och när vi själva bär på tillgivenhet till de här karaktärerna. Den grejen måste man vara varsam om.  Men sen tycker jag mest bara att det har varit roligt.

Det är ju en ganska stor grej då filmen är något historisk.

Ja det är ju det. Och man kan ju tänka lite ödmjukt att jag har ju trots allt levererat det där men det är ju inte jag. Myten är ju större än vi som gör det. Och vi måste ju vara respektfulla mot det även om det är vi som är förutsättningarna mot att det finns.

Hur kändes det att återvända till själva karaktären?

Kul. Lätt. Roligt. (skratt) Jag tycker inte att det är så komplicerat. Den miljön, vi kom ju dit igen, har inte varit där på 16 år, och du vet när man stiger av tåget så är det "woops, jag har varit här förut!" Och det är en väldigt härlig och sensuell miljö som bjuder på någonting som direkt talar till oss, till mig för jag är ju inte där och vistas inte där så på en gång blir det "woops!". Men det påverkar en, och naturligtvis med de här människorna: Reine, Helena, och Molly inte minst. Om man ska tala om något som är en fördel med det här jobbet så är det ju detta. Det är ju som en fantastisk dröm att få kliva in i de här kläderna, miljön och bara fortsätta berätta en historia.

Hur tycker du att Zak förändrats och utvecklats under de här 16 åren?

Jag är inte sån som tänker så mycket på vad, utan så här är det ju att man försätter sig i ett antal situationer. Zak är ju som jag, 16 år äldre. Han har barn, det har jag också. Det hade jag inte heller förra gången. Vi lever i en relation där vi uppenbarligen bor på olika ställen, Helena/Fanny bor nere på Mallorca, jag bor i Berlin. Vi har ett barn som pendlar mellan oss vilket är en ganska vanlig situation i samhället.  Jag tycker vi är väldigt igenkännliga som föräldrar, som ett par som inte lever tillsammans.

Du kan relatera till det?

Ja, så har ju jag det. Även om vi aldrig har skilt oss, vi började ju som vänner. Men jag känner mycket att vi är ett par från 2010. En modern pappa från 2010 med en 15-årig dotter.

Zaks sexualitet är ju lite spännande. Det som hintades om i första filmen lade man lite korten på bordet med i den nya.

Det där var ju ganska uppenbart redan i första filmen. Han var ju åtminstone bisexuell, om han inte var gay, det får man ju fantisera om själv. Men nu säger vi ju det mer eller mindre att så här är det. Den här gången tycker jag inte heller man behöver stryka under det extra för det finns och har varit med hela tiden. Det däremot tycker jag var en av de stora tillgångarna med första filmen, att det verkligen var en sådan historisk murbräckare, att man slutade upp att tjafsa om det där. Att det fanns plötsligt nu mitt i, samhället naturligtvis men även den stora svenska filmen. Det var inte okontroversiellt den gången. Det var problem redan från produktionssidan. Och tyvärr är det fortfarande problem. Fortfarande blir folk lite skraja för det. Så för mig är det här bara en självklarhet, att det är bara som det är med den saken.

Men om man tittar filmhistoriskt sett så har det ju dröjt väldigt länge innan homosexuella fått plats i den breda mainstreamfilmen, eller den breda folkliga filmen vad man nu ska kalla det. "Brokeback mountain" var väl ett första försök och ändå ansågs den vara en smal film, även om den fick en stor publik. Och svensk film, nu försökte dem med "Fyra år till" som jag tyckte var en väldigt bra film men jag tycker inte att de vågade stå för den sidan i lanseringen av den. Jag tyckte de kunde varit tydliga med det för att visa så här är det.

Du tycker inte det blivit bättre sedan första filmen kom då 1992?

Jo absolut men man får alltid starta om. Jag har varit med så länge och jag blir häpen gång på gång över att detta ämne fortfarande är sådant problem. Jag måste säga det hur fan kan folk orka hålla på och bry sig? (skratt)

Det tar för lång tid.

Ja, jag hinner ju bli gammal, det är löjligt. Men att ha varit med om det skiftet som skedde i början av 90-talet med "Änglagård" som var en stor film, och Jonas slog igenom, och när det kom ett antal såna där grejer som visade att homosexualitet inte behöver vara någon i utkanten utan finns mitt i vårat samhälle, det tycker jag har varit fantastiskt.

Du samarbetar ju mycket med både Colin Nutley och Helena Bergström. Hur mycket får du vara med och bestämma?

"Änglagård" är ju det största vi gjort, sen har jag ju gjort mindre roller i vissa filmer. Men tillvägagångssättet är ju väldigt mycket ett samarbete. Och inte minst när det gäller "Änglagård" eftersom det är så mycket min karaktär så att säga. Så där har vi haft mycket dialog om hur vi ska utforma saker, och vad vi tycker om det här, och det här ska vi poängtera, och det här behöver vi inte ta upp så mycket. Sen är ju inte Zak någon drivande karaktär, han är ju mer en följeslagare. Det var ju redan så i första filmen att hotet från Zak var ju inte vad han gjorde utan hur han såg ut. Kläderna, utstyrseln och den anade läskiga sexualiteten. Det blir ju en metafor för oron över det avvikande, det som är främmande.

Du sysslar ju mest med teater och musik och många skådespelare föredrar teater framför film.

Det gör inte jag. Jag älskar film. Jag föredrar att göra allt. Jag tycker om att göra musik, jag tycker om att göra teater, jag tycker om att göra film. Jag har gjort allra mest teater, en hel del musik och lite film kan man säga. Men jag är en stor filmälskare och har ett väldigt romantiskt förhållande till film, jag tycker det är otroligt sexigt med film. Jag tycker det är så sexigt att det är färdigt när man lämnar det och sen kommer det i mörkret. Jag har alltid varit en jättecineast och sett jättemycket film. Det är ett väldigt roligt extraben att ha att stå på. Får jag göra en storfilm var tionde år eller vad det blir så är jag jätteglad, det tillfredställer mitt behov av att få vara med.

Vad är skillnaden då på att spela Maria Callas på scen och Zak på film?

Om en situation liknar film så är det att spela in musik i studio. Det är närmast. Det är ögonblicket, now or never. Så att spela in en låt i studion eller ta en tagning framför kameran, det liknar mer än att spela teater på scen. Sen handlar ju allt om närvaro. Allt handlar om närvaro i det här jobbet vare sig det är teater, film eller musik. Att komma i kontakt med sina känslor, sin fantasi. Men den här ögonblickskänslan och när man får högre puls, har svårt att slappna av, då känner jag mer igen mig i studiojobb. Det är inte alltid det är så på teatern. Sen ska man inte heller överdriva att det är så olika allting. Allting är i grund och botten samma sak. Det handlar om närvaro, det handlar om kontakt. Att man kommer i kontakt med sig själv och möter den man spelar emot.

Sen är du framför allt musiker, eller hur ser du på det själv?

Jag bryr mig inte så mycket. Jag tycker det handlar så mycket om att få berätta sina historier vare sig jag får berätta dem i en låt, på teatern eller på film. Det har inte varit huvudspåret för mig. Huvudspåret för mig är att få ner alla de här grejerna som rör sig i huvudet på mig för det håller jag på med hela tiden. Jag är sån som aldrig lägger av att fantisera om gestaltning eller en berättelse, det gör jag hela tiden, även i köket. Jag är monoman, slutar aldrig. Hur kul är det? (skratt) Sitter och fikar, och "aaaahh...".

Du har ingen längtan eller intresse att kombinera film med musik?

Jag kan tänka mig att kombinera vad som helst. Jag har drömmar om nästan alla medier. Jag är verkligen en gränslös människa, jag tycker allting är kul att pröva. Men oh ja, jag har många planer som drar åt det hållet också. Nu var det längesen jag höll på att göra konserter som är särskit gjorda för TV till exempel, men det är sånt där som lockar mig väldigt mycket. Det visuella tycker jag är skitspännande, så är det ju på teatern och Callas-föreställningen till exempel. Det är väldigt, väldigt mycket bild. Det är väldigt mycket hur det ser ut och hur jag ser ut.

Du har inte gjort så mycket film förutom med Nutley, är det ett självmedvetet val?

Nej, det är det inte. Vid sidan om Colin, jag gjorde någonting innan vi träffades. Jobbade en hel del med Jonas Cornell, gjord en TV-serie som hette "Apelsinmannen", som var jättebra. Sen gjorde jag en film med Jan Troell som jag var väldigt nöjd med, men sen har jag inte gjort så mycket och det har varit för att jag inte varit så efterfrågad.

Du har inte tackat nej till saker?

Jo men det har varit till sådant som inte är intressant. Jag har inte tackat nej till något som varit värt, eller enstaka saker jag missat på grund av dålig schemaläggning men nej, jag har inte varit så efterfrågad. Men jag fick ju en sväng med "Änglagård", jag fick gör allt, blev tillfrågad om saker utomlands, Danmark, Norge, Finland, allting. Jag gjorde en del av det men det var inte givet att det var bra grejer. Det var mest att man fick ett möjligt kommersiellt namn. De filmer jag värderar är ju "Apelsinmannen", och sen allting jag och Colin gjort tillsammans, Jan Troells och naturligtvis Helenas som jag gjorde förra året, det hör ju till "familjen". Jag skulle gärna göra mer men det får vi se. Det är också så många historier som inte berättas, det är inte så mycket jag längtar efter det som görs utan jag längtar efter massa andra saker. Jag tycker det finns massa berättelser som inte berättas.

Nu gör vi hur mycket polisfilmer som helst i Sverige, och det är inte så lite. Även om jag är en stor fan av dem, jag tycker om att titta på dem men jag vill inte vara med i dem. Jag intresserar mig inte för att sitta och dricka kaffe och titta på olika spaningsuppdrag. Det gjorde jag faktiskt, min allra första roll på TV var en spanare. Det var för Jonas Cornell. Sen dess har jag inte spanat (skratt), inte på det sättet i alla fall. Men det finns så otroligt många berättelser som inte berättas och det vill jag vara med om. Men tyvärr, svensk film är 95% polisfilm och sen "Änglagård" och några ambitiösa filmer men sen finns det inte så jävla mycket. Sen tycker jag relationsdramer är så tråkigt. Människor i storstäder med relationer tycker jag är tråkigt. Jag är mer inne på stora liv-och-död-historier, sådana saker tycker jag är kul. Saker som är genomgripande för människor. Många sådana skrivs det inte så mycket av. Apropå gayfilmer då så tyckte jag fantastiskt mycket om "A single man", såg du den?

Ja den var jättebra.

Oh, så jävla bra! Och en sådan sorts film, om någon kom till mig med en sådan film skulle jag tycka var underbart. En helt knasig dramaturgi, en människa som går runt och är småsur hela dagen... Men, starkt.

En svensk "A single man" alltså?

En svensk "Single man", jag räcker upp handen! (skratt) I'll be there.

Men första "Änglagård" var ju ändå ett genombrott för dig?

Den var definitivt ett genombrott för den stora publiken. Jag var etablerad som teaterskådis, för de som följde teatern vilket inte är så många. Det är ju en helt annan sfär men där hade jag haft ett break redan ett par år innan, redan i slutet på 80-talet blev jag uppburen på den sidan. Där var jag väldigt etablerad och fick väldigt mycket erbjudanden. Men sen med "Änglagård" fick jag hela landet, jag fick möjlighet att spela på alla stora teatrar i Sverige, Göteborgsoperan, Malmöoperan, Dramaten, Stadsteatern. Det var en helt ny situation. Och så fick jag göra platta.

Kul att bli ett namn?

Ja, och få den kommersiella supporten. Att folk vågar satsa pengar på att jag kommer göra grejer. Jag har i princip fått göra allt.

Hur är Colin Nutley då som regissör?

Han är otroligt tillitsfull. Man är där för att han vill ha en där. Det är inte rollen. Ibland är det förvirrat det där med roll och människa. Film är ju ännu mer än teater med att det är du... Du, vad hette du?'

Andreas.

"Det är Andreas", och så sätter man kameran på Andreas. Och sen kanske du har andra kläder, men det är ändå du, det är ditt ansikte, dina ögon. Så är man vald till en roll av en regissör som Colin Nutley så är det ju support för dig själv. "jag är det här, och jag kommer funka i det". Sen är det ett slags lustfyllt drivande, man frikopplar sig själv och bara hänger på. Vi har ju inte ens ett manus som vi sitter och bläddrar i utan manuset föds när man kanske sitter och snackar lite kvällen innan men framför allt när man snackar innan man ska filma. Man börjar dagen med att surra igenom en kopp kaffe, vad som sker, vem säger vad, hur möts vi. Sen en timme senare står en kamera där och då kör man.

Blir det mycket improvisation?

Alltså improvisationen är ju själva förberedelsen, det är inte så mycket improvisation framför kameran utan där har man ändå skrivit ett manus i sitt huvud hur det ska vara under själva förberedelsen. Det är ju väldigt mycket en öppen arbetsform där våra impulser är väldigt viktiga. Och sen har Colin den har genialiteten att han kan fånga ett ögonblick. *knäpper med fingrarna* "Där händer det! Yes! Fick det på filmen." Och det är då det blir någonting. Och det är egentligen det som alla bra regissörer borde kunna. Det är inte att slaviskt göra att efter ett manus utan "Oj! Nu hände det, nu uppstod en händelse".

Vad är skillnaden på Colin Nutley och Helena Bergström som regissörer?

Nja, jag tycker nog att de jobbar väldigt lika. Med Helena hade vi ju skrivet manus med repliker och så men sen är hon ju uppskolad tillsammans med Colin så är det mycket samma sätt att närma sig. Det handlar om att ta tag i ögonblicket. Det gäller allt i vår verksamhet. Det gäller när jag sjunger, det gäller på teatern, det måste hända varje gång. Och så säger folk "Men hur kan du spela 100 föreställningar, det kan ju inte hända varje gång?" "Jo, det ska hända varje gång." Det ska hända varje dag för den nya publiken som sitter där ska känna att "ikväll är en fantastisk kväll". Det är vårt uppdrag. Men det är inte så jävla lätt (skratt).

Hur gick premiären av nya "Änglagård"-filmen?

Vi hade ju premiär i torsdags i Ulricehamn, det var världspremiären och var en av de mest fantastiska kvällar jag varit med om. Vi kom dit och blev bemötta som om vi var kungafamiljen på Eriksgatan. Sån enorm uppställning, sån kärlek mot oss. Jag och Helena tågade igenom hela Ulricehamn, det stod folk med facklor hela vägen från bion till hotellet 500 meter, som hurrade och tog bilder. Det var som att man inte hade gått på det, om någon skrivit in det som en scen i en film hade man inte trott på det. Det var helt absurt, helt surrealistiskt. Det var fantastiskt för att folk faktiskt hade gått ut för att få vara med. Det var en otrolig grej.

Hur ser framtiden ut? Kommande projekt?

Jag har väl egentligen allting i mitt huvud just nu. Nu hade jag precis premiär för en vecka sen på teatern så nu ligger jag väl i startgroparna för en massa saker till nästa år men jag har väl inte riktigt bestämt mig för vad jag ska göra. Just nu är jag jättesugen på att komma ut och sjunga igen. Jag har inte gjort en egen konsert på tre år. 2007 gjorde jag en sådan, där jag får sjunga mina egna låtar. Så jag är lite sugen på det, det är så otroligt kul.

Det blir ingen schlager då?

Förra året höll vi på och jiddra med det där men det blev så himla rörigt. Jag hade en låt som jag tyckte mycket bra om men sen blev det bara en massa jidder kring det där så jag backade ur det.