EXKLUSIVT

Skribent

Alexander Dunerfors

26 januari 2019 | 16:00

"Det är svårt att göra rymdfilm i Sverige"

"Aniara"-regissörerna Pella Kågerman och Hugo Lilja hoppas på en splittrad publik när deras science fiction-epos landar på bio 1 februari.
Ett rymdskepp kommer lastat med såpadramatik, sexorgier, en del skandinavisk humor och existentiell ångest. "Vi har gjort en film som är helt bonkers!" säger filmskaparna Pella Kågerman och Hugo Lilja till MovieZine.

Jag träffar dem några dagar efter premiären på filmfestivalen i Toronto, i september 2018. "Aniara" har just mött sin publik för första gången, och det är tydligt att ingen tidigare har sett en svensk science fiction-film gjord på den knappa budgeten av 19 miljoner kronor.

Pella och Hugo berättar stolt om de vitt skilda recensionerna som filmen har fått. Mestadels kärlek, men också några dissar som de glädjer sig åt.

Ni läser gärna recensioner?

PK: Ja. Jag tycker folk är duktiga på att formulera sig.

HL: Det är roligt just när det blir så splittrat. Det är en sak att bara bli sågad. Men vi märker att folk kan hata på den av typ samma anledningar som andra älskar den. Det är ju perfekt.
 
 
Det är häftigt att se såna filmer komma från Sverige. Det görs ju inte ofta. Vad tror ni det beror på?

PK: Dels finns ju inte budgeten i Sverige för att göra rymdfilm. Inte vår heller egentligen.

HL: Tänker du sci-fi-filmer i stort eller något "far out"?

Genrefilmer främst, och det här är den första rymdfilmen vi ser, för vuxna iallafall.

PK: Jag tror det är den tredje. Det kom en familjefilm, som promotades som "Sveriges första rymdfilm" ("Ensamma i rymden", reds.anm.), sen finns ju "Kenny Starfighter" och "Rymdinvasion i Lappland"... Jag tror att det finns en till. "Aniara" är kanske Sveriges femte rymdfilm?

Så hur svårt är det att göra en rymdfilm i Sverige?

PK: Det är svårt. Det var som att hoppa från tian med trippelskruv. Vi kände någon gång att vi kanske inte hade gjort den här filmen om vi inte var debutanter, och inte fattade hur jävla svårt det skulle vara. Det är så mycket lika parametrar. Inte minst att den utspelar sig under så lång tidsperiod.

- Det här är den första filmatiseringen av "Aniara" någonsin. "Aniara" är en svensk klassiker, något som våra föräldrar och deras generation var tvungna att läsa i skolan. Sen har det gjorts en massa operor och teatrar. Jag var med min mormor när Stadsteatern satte upp "Aniara". Kvällen efter fick hon en stroke och hamnade på sjukhus. Eftersom jag just hade sett den så började jag läsa boken "Aniara" för henne högt. Medan hon blev bättre började vi med rollspel, och leka att Sabbatsbergs sjukhus var det här skeppet, och att alla patienter, doktorer och mormor var passagerarna.

- Det var där som berättelsen kickade in på djupet för mig. Själva dikten är ganska svår. Den är inte jättelättläst.
 
 
HL: Då började vi prata om att man borde göra film av det här. Jag kände också till verket, och hade försökt läsa det under gymnasiet men studsade på språket. Jag hade hört att det är en så jävla häftig existentiell berättelse, men jag tog mig inte igenom versen. Så vi började prata om filmen: "hur fan ska vi göra? Hur gör man en rymdfilm i Sverige?" Men tack vare det här rollspelet på sjukhuset tänkte vi att man kan filma "på location". Och om vi gör det idag - en tid då Elon Musk drömmer om Marsresor - hur skulle ett sånt rymdskepp se ut idag? Det ska ju vara en tre veckors emigration, enkel väg. De skulle ändå se till att finansiera det med shopping ombord. Det blir som en kryssningsfärja.

PK: Vi kallar den här genren för "no set sci-fi", alltså science fiction som inte är inspelat i en studio. Så vi åkte Viking Grace fram och tillbaka, jättemånga gånger. Alla blev helt deprimerade. Det var mörkt och det var storm. På Aniara lever de ju på alger, men vi fick en glimt av hur det skulle vara att äta Viking Grace-buffén för resten av livet.

Vilka andra inspelningsplatser har ni använt?

PK: Mall of Scandinavia.

HL: Waterfront. Sollentuna Galleria.

PK: Det visade sig att samma arkitektkontor har ritat flera av dem. Så det är väldigt praktiskt, att låta arkitekter rita ett rymdskepp utan att betala. (Skratt)

Hur tas det emot av publiken här i Toronto? De ser inte Finlandsfärjor lika ofta som vi gör.

PK: Jättebra. Vi tycker ju det är roligt med åsikter. Och vi har inte blivit så sågade. Det är bara kul att alla kan tycka olika. Vi kände oss mest förstådda av dig! "Bonkers", och "mellan Rederiet och År 2001". Det borde vara på affischen!

Vad tror ni att den svenska publiken kommer tycka?

HL: Jag skulle tro att det blir splittrat där också, men vi får se. Det är svårt att säga.
 
 
Hur hittade ni Emelie Jonsson till huvudrollen?

PK: Hon hade huvudrollen i en zombiefilm vi gjort tidigare. Vi har känt henne i många år och dyrkat henne. Hon är en renässansmänniska. Hon kommer från balettskola, och har också sjungit a cappella på en Nobelfest - det är jag så impad av! Hur kan man vara bra på allt? Vi tycker hon är jättehäftig. Så vi hade henne i tankarna redan från början.

HL: Hon är med i nästan alla Mikael Marcimains filmer, i olika biroller.

Vad blir nästa projekt för er? Blir ni sugna på mer långfilm?

PK: Jätte! Vi har haft supermöten här i Toronto, det är verkligen ett häftigt klimat för europeiska filmer. Flera av de här producenterna har idéer om att ta europeisk talang, eller lite auteurskap, genom en amerikansk lågbudget som ju är superhög för att vara svensk. Och att hitta, kanske inte mer lokala historier, utan mer universella historier och göra dem på engelska med deras hjälp. Vi har varsin engelskspråkig film på gång, min handlar om myter och kärlek.

HL: Och min är en sorts cyberpunk-historia om ett automatiserat samhälle. Sen har vi också vårt gamla zombieprojekt, som väckts till liv igen.

PK: Zombies kan inte dö.

HL: Den håller på att promenera iväg mot tv-serielandet, vi får se hur det går.
 
 
Det låter som att ni kommer göra film på skilda håll?

PK: Nej, vi är alltid och rör i varandras grytor.

Spännande. Det är skitkul att se såna här filmer komma från Sverige. Hoppas det blir mer innan ni försvinner iväg till USA.

HL: Vi vill hålla oss så mycket vi kan i Sverige.

PK: Men vi välkomnar USA-pengar till Sverige.

Vad hade filmen för budget?

PK: 19 miljoner, va? Jag kommer ju från konsthållet och tycker att 19 miljoner är ju pengar, liksom. Men det försvinner ganska snabbt.

Var "no set"-idén och scenografin ni valde en slags nödlösning, för att ni inte fått pengar till att bygga något annat? Det passar ju filmen så bra.

PK: Det var ingen nödlösning utan ett aktivt val. Det var också ett filosofiskt val, för vi är ju fast i vårt tänkande. Det är så begränsat av vad vi kan tänka om den tid vi lever i. 60-talets sci-fi som ska beskriva framtiden skriker ju 60-tal. Vi ville använda oss av nutiden. "Fan vad fett, vårt rymdskepp är redan byggt." För att det ska handla om den här tiden. Vi tycker det är en väldigt intelligent idé (skratt).

- Men det är fascinerande hur vi tänker. Se på "Avatar", även om du har alla pengar i världen, att visualisera något helt nytt... Det där ser ut som någon slags New Age-värld. Det är också häftigt, men att tänka nytt är ju omöjligt. Det är ändå en värld som man har sett, på ett sätt.
 
 
"Aniara" liknar ingen annan rymdfilm du sett. Jag recenserade denna flummiga och helt underbara skapelse inför premiären på Toronto Film Festival, och nu landar den äntligen på svenska biodukar. Först på Göteborg Film Festival och sedan med bred premiär över hela landet den 1 februari.
| 26 januari 2019 16:00 |