"Vi vaxade Jonas Karlsson inför rollen"

7 Juli 2012 | 20:01

Mårten Klingberg och Marie Robertson pratar "Cockpit"

MovieZine pratar könskvotering, "Tootsie"-liknelsen och varför det inte är roligt med kvinnor i manskläder, med "Cockpit"-aktuella Mårten Klingberg och Marie Robertson.

I Mårten Klingbergs nya komedi "Cockpit" klär Jonas Karlsson ut sig till kvinna för att få jobb som kvinnlig pilot. Vi tog en pratstund med regissören och Marie Robertson, som spelar den kvinnliga huvudrollen, på Peace & Love Film Festival där filmen hade premiär.Det är en ganska amerikansk genre med män i kvinnokläder, man tänker främst på "Tootsie".

Mårten Klingberg: Då tänker du inte på "Fram för lilla Märta" med Stig Järrel som Hasse Ekman gjorde redan 1945 faktiskt, så det finns ju andra.

Ja, "I hetaste laget" är ett annat exempel. Har ni sett sådana klassiker för att se vad man bör undvika för att komma med något nytt?

Marie: Jag gjorde det. Gjorde inte du?

Mårten: Nja, så här var det ju. När jag läste manuset, som Erik Ahrnbom har skrivit, så fattade jag ju att det fanns paralleller. Jag hade inte riktigt ”Tootsie” färsk i minnet och ”I hetaste laget” hade jag ju också sett fast ännu längre tillbaka. Sen såg jag dem såklart. Det jag var mest fundersam kring var hur vi som publik skulle tro på att de andra köper honom utklädd till kvinna. För om man tar ”I hetaste laget” till exempel så var det ju bara på med peruken…

Marie: Och lite läppstift!

Mårten: Och så har de andra ingen aning om vilka de är, och då är det ändå folk som träffat dem precis innan! Och jag köper det, för jag tror att det på något sätt är en överenskommelse med publiken. Så försökte vi tänka, att vi gör Jonas så bra vi kan men sen måste vi göra den här kärlekshistorien berörande och välspelad, och då blir man som publik förhoppningsvis mindre fokuserad på hur han gör sig i peruk. 

Marie: Jonas kan bli kvinna i någon mån men kommer han bli den här baben, en riktigt snygg tjej? Som dessutom Mårtens karaktär faller för, som Albin faller för, som jag faller för, han blir ju het. Men så var det så tydligt när vi gjorde biljardscenen där Jonas karaktär sådär snärtigt säger åt  teknisterna – då fattade jag verkligen att det är det här Cecilia känner när hon ser att han är smart, witty och rolig. Där finns det en attraktion! Och då är det ju oavsett kön, det här är en otroligt häftig person. Den här skulle man kunna bli kär i. 

Varför passar den här sortens komedi just att försätta i flygbranschen?

Marie: Den är ju perfekt eftersom flygbranschen är en så tydligt mansdominerad värld. Dessutom finns det en organisation som heter Kvinnor ut ur cockpit… Och det är väldigt tydligt hierarkiskt. Det är tydligt också vad som händer när en kvinna kommer upp. Det finns några kvinnliga piloter men de är inte så många.

Mårten: Jag har pilotbekanta som är förträffligt trevliga (skratt) och verkligen jämställda men jag tror att många tänker på flygbranschen som att piloterna är män, flygvärdinnorna är kvinnor, så på det sättet tycker jag att det var en bra arena. Men kanske snarare våra föreställningar om flygbranschen än hur det förhåller sig i verkligheten. Som till exempel min karaktär, en kille som tror att han är grabben hela dagen bara för att han har pilotbrillor och några streck på axeln.

Marie: Fast jag måste bara säga, har vi inte fått det bekräftat (skratt) att det är någon slags flirt mellan flygvärdinnorna och piloterna... Det är som läkare och sjuksjöterskor.

Mårten: Det handlade mer om att hitta miljöer som tjänade den här konflikten mellan manlighet och kvinnlighet. Han skulle kunnat vara militär, eller polis också… Men sen är flygmiljön lite snygg på film också.

Könskvotering är ju ett tydligt tema i filmen, och även ett omdiskuterat ämne inom filmbranschen just nu. Vissa kritiserar att kvinnliga regissörer får förmåner. Hur ser ni på det?

Jag skrev ett brev till SFI:s före detta VD Cissi Elwin om det här i ett tidigare skede… Jag kan säga så här: kvinnors rättigheter och det systematiska missförhållandet som råder mellan kvinnor och män i världen engagerar mig djupt och ärligt. Och då pratar jag främst om kvinnors utsatthet i ett globalt perspektiv. Jämställdhetskampen i Sverige är naturligtvis inte separerad från den omständigheten, även om det enorma problemet med sexuellt våld världen över engagerar mig mer. Med det sagt, för mig som manlig regissör kan det vara frustrerande i de fall det är påtagligt att projektet väljs bort för att jag är man, i synnerhet om det är ett manus skrivet av en kvinna som innehåller fantastiska kvinnokaraktärer, vilket har hänt. Lika viktigt som att främja kvinnliga regissörer är ju att publiken av båda könen ska kunna relatera till berättelsen. Viktigare ändå faktiskt. Ibland sätts det likhetstecken mellan kvinnlig upphovsman och nyanserade kvinnoporträtt. Det stämmer ibland, men inte alltid. SFI:s nuvarande VD Anna Serners förslag till åtgärder för att stimulera kvinnliga regissörer tycker jag är utmärkt. Det i kombination med att beslutsfattarna, som idag, till minst hälften är kvinnor är en bättre garant för mångfacetterad film än att döma de enskilda projekten utifrån könet på upphovsmännen.

Om man vänder på det och ser ur skådespelarnas perspektiv, där män ofta har det lättare att få större och bättre roller. Marie, hur ser du på det?

Marie: Jag skulle såklart önska fler manus som har det jag hört skådespelerskor efterfråga ganska länge – mångfacetterade kvinnor som inte bara är med i filmen för sitt utseende eller för att de på något sätt stödjer upp männens karaktärer. Jag säger inte att alla manus ser ut så men många gör det. Och kvinnor utgör så stor del, som i teaterpubliken där den stora delen är kvinnor och har suttit ganska länge och tittat på mäns historier, skrivna av män, regisserade av män. De har suttit och tittat på Peer Gynts resa. Det kanske är dags för i alla fall fler historier om mångsidiga kvinnor. Och det är det man längtar efter att få göra också. Manliga skådespelare anses ju av någon anledning hålla längre. 

Mårten: Jo, men då är det ju baserat på en norm.

Marie: Jo, jo, visst det är hemskt. Det är så det ser ut nu idag. Skådespelerskor idag är ju, som i Sverige, väldigt snygga. Om man tittar på männen så finns det ju fler variationer på hur man får se ut och vara med på film. Det är väl tråkigt.

Mårten: Där ingår ju filmen i någon slags underhållningsindustri där kvinnor av tradition förväntas vara mer behagfulla. Det är tråkigt, den omständigheten. Samtidigt är det inte den frågan som primärt berörs i filmen. Jag blev road av det som Erik, manusförfattaren, hittade i de olika karaktärerna och grupperingarna som vi pratade om. Men det som framför allt engagerade mig var vad som händer när man går in i en roll och vad man då kan tillåta sig. För det kände jag igen mig i faktiskt. Ungefär som när man är utomlands, långt ifrån sitt vanliga sammanhang och pratar ett annat språk, då kan man prova något som man kanske inte skulle gjort annars, lite omedvetet. Mer det egentligen. Sen så är det ju självklart att filmen väcker de här frågorna du ställer också, och det är jättespännande och bra tycker jag. Och kul att man kan göra det i komedigenren.

Marie: Ja, och att det inte är en komedi som berättar att det här är verkligheten utan det är mer öppet. Jag tycker faktiskt den slår åt alla håll. Att det inte är så politiskt korrekt på det sättet.

Mårten: Det finns ju en del filmer som görs där det finns en tydlig politisk agenda, inom vissa genrer och vissa regissörer som Ken Loach och Robert Guédiguian till exempel. Öppet politiska och de gör det bra utan att det blir på bekostnad av dramat. De behåller komplexiteten i sina karaktärer trots att de har ett politisk ställningstagande i botten. Men det finns filmer också, kanske speciellt i komedigenren, som ska vara satiriska, där upphovsmannens tydliga idé om världen inte landar så bra. Där det sker på bekostnad av karaktärerna, som bara blir brickor i spelet. Men den här historien slår friskt åt alla håll, tycker jag. Då problematiserar man något utan att säga ”så här är det”. Vill man göra det är det bättre att skriva en debattartikel.

Komedier om män i kvinnokläder är väldigt vanligt men varför görs det aldrig om kvinnor som klär ut sig till män?

Marie: Där är det ju den gamla idéen att det aldrig blir roligt om en kvinna gör det. En man ”kliver ju ner” när han spelar kvinna och då blir det roligt (skratt), det gamla klassiska. Det skulle säkert kunna bli kul. Jag har spelat män två gånger på teaterscenen, just nu har det väl blivit ganska vanligt att man i alla fall på teatern byter kön på alla roller. Sen kanske det inte behövs en uppsjö av filmer där vi klär ut oss till män… (skratt)

Mårten: Fast jag tycker det är en intressant fråga, varför är det inte roligt?

Marie: Fast det är inte roligt.

Mårten: Jag kan säga helt ärligt att jag skruvar lite på mig om någon tror att jag tycker att en man i klänning i sig är skoj. Jag tycker inte att det är filmens fokus. Utan förhoppningsvis att det är en vass dialog och tillspetsade situationer. Och en engagerande kärlekshistoria. Möjligen är det roligt att en man i skepnad av en kvinna får möta andra fördomsfulla män. Mer det än klänningen i sig.

Marie: Det klassiska är annars en 60-årsfest och några har skojat till det, männen har klätt ut sig till kvinnor och så ska det per automatik vara kul. Men inte om kvinnorna kommer i kostym, det är någonting annat, ett politiskt statement kanske eller ett performance… (skratt)

Mårten: Jag kan inte komma på något exempel, det är väl dramagenren isåfall. "Orlando" kommer jag att tänka på. Men det blir inte komedi av någon anledning.

Marie, gav du Jonas några tips om hur han skulle spela kvinna?

Nej, han hade så bra koll på det där själv och hade dessutom lärt sig hur han skulle sitta, gå och stå. Han hade fattat grejen, man vill ju såklart gärna ta ut svängarna om man ska spela tjej men han gjorde det så fint och tricket är ju att inte göra för mycket. Så nej det behövde jag inte, han fixade det själv. Han gillade att gå i högklackat, han tyckte han fick power (skratt).

Han blev lite längre kanske?

- Det var ju faktiskt bra, jag är rätt lång så det var lite förutsättningen för det.

Var det så du fick rollen?

- Bara därför.

Hur förberedde ni Jonas i övrigt inför rollen?

Marie: Vi rakade honom! (skratt) Vaxade honom!

Mårten: Det gjorde vi också, eller det fick han göra själv. Vi pratade tidigt om att man lika lite kan spela kvinna, som man kan spela ”man”. Jag spelar en karaktär som råkar vara man. Och samma sak är det för Jonas. Som för övrigt inte spelar en kvinna utan en man som låtsas vara kvinna. Stor skillnad.

Marie: Och som först är dålig på att spela kvinna men blir bättre.

Mårten: Precis. Men de facto så ville vi att han skulle bli så pass bra att Maries karaktär skulle köpa honom som kvinna, och alla andra runtomkring, så han fick hjälp av en röstcoach och en koreograf. Intressant när man jobbar med rösten, när jag hör röster på radion så finns det faktiskt vissa där jag tar fel. Låga kvinnoröster, lite högre mansröster. Sen så när vi ser dem framför oss, om de ser traditionellt manliga eller kvinnliga ut, då tänker vi kanske inte på samma sätt. Men vissa röster är inte så himla långt ifrån varandra. Det handlar inte om det pipiga läget utan att få fram röstklangen mer, lite luftigare. Men jag tror det var kul för Jonas att hitta de här grejerna som man kanske inte tänker på annars, att så här är det okej att sitta lite halvbrett med benen som man, medan så sitter de flesta tjejer inte.

Var han påtänkt för rollen från början?

Mårten: Jag har ju jobbat med Jonas förut i "Offside" och jag tror att om man castat bara på vilket face som passat bäst, så kanske det funnits någon annan som har bättre drag för just den här uppgiften.

Marie: Även om han har väldigt fina ögon (skratt).

Mårten: Jag tyckte ju det viktigaste var att det är en bra skådespelare som kan göra den här karaktären bra och det var viktigare än utseendet. Men något som var skitviktigt var att skådespelaren, Jonas då, tyckte att det var kul att dra på sig klänning och peruk. För Valle gör det i filmen, han blir fri i den här karaktären. Så det fick inte vara någon skådis som tyckte att det var läskigt. Jonas tyckte att det var roligt, det var mitt intryck i alla fall. Att han kunde leka med det. Det började ganska far out kan jag säga när vi testade, för att sedan smalna av i uttrycket. Jag tycker ju oftast att det blir roligast om riktigt tillspetsade situationer gestaltas så realistiskt som möjligt. Att man inte söker komiken i det enskilda uttrycket, utan i situationen. Arbetet med komedi och drama är på det sättet skådespelarmässigt exakt detsamma. Det handlar om att hitta genuina drivkrafter och veta vad karaktären vill i varje enskilt ögonblick. Samtidigt får man inte bli för ängslig tidigt i den processen, då hade det varit lätt att tappa Valles känsla av frihet i kvinnokaraktären. Jag har ju en del filmade repetitioner, eller mer tester som vi gjort hemma där Jonas bara öser på. Och det är vilt och fjolligt.

Liksom Sydney Pollack i "Tootsie" så gör du själv en stor roll. Tänkte du på dig själv i rollen från början?

Mårten: Det sexistiska aset måste jag göra... (skratt)

Marie: De andra tänkte det...!

Mårten: Det finns en gammal scenhora i mig, så är det. Jag är ju skådespelare i botten, så ser jag en intressant karaktär är det lätt att tänka ”kanske inte behöver gå över ån efter vatten” . Men vi provfilmade flitigt – mig och andra faktiskt. Och då kan man säga ”och så blev det du, konstigt…” men det är faktiskt så i filmprocessen att mitt ord väger tungt när det gäller castingen såklart men det är också viktigt att ha med producenterna på resan, och manusförfattaren då vi har stort förtroende för Erik. Så vi tittade på det tillsammans. Alla ska vara med på resan utan att det blir en urvattnad demokratisk process och det gällde även den här tillsättningen. Sen tror jag att komedigenren är lättare att regissera sig själv i, än i ett tungt drama, där du som skådespelare måste förlora dig än mer i situationen. Svårt att som arbetsledare sitta och bryta ihop, och sedan… ”tack”. Det blir nog svårt för alla. Det finns säkert exempel på när det har funkat, men det är en större utmaning. 

Detta är din andra långfilm. Vad händer nu efter två komedier?

Mårten: Nu blir det drama! (skratt)

Marie: Det bor en Stanley Kubrick i dig...

Mårten: Jag kan tänka ”jaha, två långfilmer, två komedier”. Inte helt givet, speciellt inte när man gick på Dramatiska Institutet men går jag längre tillbaka så gillar jag verkligen både och. Jag gillar alla genrer, om det är bra. Samma sak som med musik, nu när vi är på musikfestival. Jag tycker det är konstigt med folk som säger ”Jag lyssnar bara på hårdrock!”. Ibland vill man ju ha singer-songwriter, ibland hiphop, ibland thrash metal. Samma sak med film, både vad jag gillar att göra och att se. Jag har ju mina dramamanus i byrålådan som jag inte tycker är mer värda än mina komedihistorier, men som jag kanske är mer sugen på att göra för stunden. Jag har gjort en novellfilm nyligen, ”De närmaste”, som snart visas på SVT, den 18 juli. Den är något helt annat, ett syskondrama och en del av ett långfilmsmanus som vi ryckte den här biten ur. Den skulle jag gärna vilja fullfölja och göra till exempel. Jag har andra på G också, bland annat ett mer klassiskt kärleksmelodram. Ett sådant saknar jag verkligen i svensk film; ett välgestaltat relationsdrama. Det är underskattat, men inte av publiken. Det krävs mod för att berätta en historia från A till Ö, utan att börja experimentera med formen.

Marie, du ryktas vara med i filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists "Hanteringen av odöda".

- Jag har också hört det. Det var någon som sade det och då googlade jag och kollade upp, och tänkte "jaha!". (skratt)

Så du vet inget om det?

- Nä, haha! Det är jätteroligt, det stod också vilken roll jag skulle göra, eller hur?

Ja, Eva.

Mårten: Jamen dåså, bara börja förhandla! (skratt)

Marie: Ja, jag väntar på samtal. Roligt sätt att få jobb på! Upptäcka på nätet.

Däremot är du med i "Fjällbackamorden: Vänner för livet". Vad kan du berätta om din roll?

- Jag spelar Tina, en jättebra och rolig karaktär. Hon är både utsatt, skör och lite illa omtyckt, utstött från klassen och kommer tillbaka till klassåterträffen där alla har en åsikt om henne. Hade hon ihop det med läraren? Killarna gillade henne, tjejerna tyckte sådär om henne eller inte alls. Det är en jättebra idé tycker jag med en klassåterträff. Jag har inte sett det färdiga resultatet än men det ska bli roligt.

Vad är skillnaden med "Fjällbackamorden" i jämförelse med andra svenska deckare?

- Det här är mer trivseldeckare, vilket jag t.o.m. tror den marknadsförs som. Det är Fjällbacka, helt otroligt att filma på. Alla inomhusscener flyttade vi utomhus ifall det inte vrålregnade, bara för att man skulle få så mycket Fjällbacka som möjligt. "Det blir fint, med vattnet, bryggan och så ser man kyrkan där borta". Så alla bilder när man tittar i monitorn är ju som vykort. Så det är det som är speciellt med den serien, att det är Fjällbacka och fint att se miljöerna.