När sci-fi-dramat "Westworld" återvänder finns inte mindre än två svenskar i rollistan. Gustaf Skarsgård och Fares Fares har flyttat in till den makabra nöjesparken för att rensa upp efter säsongsfinalens blodiga kaos. Vi tog ett snack med Skarsgård om hans karaktär, Karl Strand, och varför han inte trodde han skulle få rollen. Med oss fanns också Simon Quarterman, tillbaka i rollen som sluge kostymsnubben Lee Sizemore.
Vad skulle ni säga är temat i säsong två?
Gustaf Skarsgård: Temat? Herregud… Kaos. Det är helt säkert en stor del av det hela. Den första säsongen handlade om kontroll, nu är det bara komplett kaos.
Simon Quarterman: Blev det överhuvudtaget som du hade tänkt dig efter första säsongen?
GS: Det är lustigt, du vet, varje gång jag försöker räkna ut den här serien så funkar det inte. Jag glömmer bort det. Så jag dök upp inför inspelningen av säsong två och… Jag blev väldigt överraskad av vad jag hade fått framför mig. Det handlar om att bryta ner allt. Bryta ner gränser, bryta ner hinder, allting.
Börjar säsongen direkt där den första slutade?
SQ: Ja och nej! (skratt) På sätt och vis…
GS: Ja, den tar itu med konsekvenserna av katastrofen i säsong ett. Definitivt. Så mycket kan vi säga. Så på ett sätt tar den vid där förra säsongen slutade.
Blir ni tillsagda om vad ni får säga och inte?
GS: Här inne? Ja, det finns ämnen vi får prata om. Vi får en lapp där det står ”säg inte det här, nämn inte det här”. Vi har munkavle på oss. Det finns ett fåtal speciella saker vi får nämna.
Men vi ska få se andra parker förutom Westworld i säsong två?
GS: Världen expanderar i säsong två. Vi får se andra platser än vilda västern-världen. Allt expanderar bortom Westworld, vi flyttar gränserna och parkerna blir större.
Fick ni läsa alla manus innan ni började spela in?
(Båda skrattar.)
SQ: Nej! Vi hade ingen aning om vad som pågick. Man får liksom avsnitt för avsnitt. Vi fick läsa ett avsnitt, och i slutet bara… nu då? Vad ska man göra, vad är det som händer…?
GS: Och sen ändrar de det.
SQ: Ja, det kan också hända. Sen får man nästa avsnitt veckan innan inspelning. Så det avslöjas konstant nya saker för oss. Men det är härligt, jag gillade det. Det var en rolig process, att spela in allt utan att ha en aning, och bara helt enkelt genomleva det. Hellre än planera allt man ska göra… Man måste vara med i stunden.
När jag intervjuade Ed Harris inför den första säsongen, var det något som gjorde honom rätt arg. Han sa ”du vet, de visade mig aldrig manuset” och sen ”varför i helvete berättade ni inte vad som pågick? Jag borde ha gjort det annorlunda”…
GS: Jag kan förstå Ed Harris och hans frustration, helt klart!
SQ: Jag lutar åt andra hållet. Jag gillade hela den här osäkerheten. För mig handlar det mer om vad som är rätt här och nu. Man gör det man måste. Jag tänker inte på vad jag kunde ha gjort annorlunda, det finns inget tydligt mål i sikte. För mig var det faktiskt en gåva.
Men det finns väl något ni kan säga om era respektive karaktärers resor?
SQ: Det enda jag kan säga är att Maeve tar Lee som gisslan i den här säsongen. Det är allt jag kan säga.
(Båda skrattar.)
SQ: Nej! Vi hade ingen aning om vad som pågick. Man får liksom avsnitt för avsnitt. Vi fick läsa ett avsnitt, och i slutet bara… nu då? Vad ska man göra, vad är det som händer…?
GS: Och sen ändrar de det.
SQ: Ja, det kan också hända. Sen får man nästa avsnitt veckan innan inspelning. Så det avslöjas konstant nya saker för oss. Men det är härligt, jag gillade det. Det var en rolig process, att spela in allt utan att ha en aning, och bara helt enkelt genomleva det. Hellre än planera allt man ska göra… Man måste vara med i stunden.
När jag intervjuade Ed Harris inför den första säsongen, var det något som gjorde honom rätt arg. Han sa ”du vet, de visade mig aldrig manuset” och sen ”varför i helvete berättade ni inte vad som pågick? Jag borde ha gjort det annorlunda”…
GS: Jag kan förstå Ed Harris och hans frustration, helt klart!
SQ: Jag lutar åt andra hållet. Jag gillade hela den här osäkerheten. För mig handlar det mer om vad som är rätt här och nu. Man gör det man måste. Jag tänker inte på vad jag kunde ha gjort annorlunda, det finns inget tydligt mål i sikte. För mig var det faktiskt en gåva.
Men det finns väl något ni kan säga om era respektive karaktärers resor?
SQ: Det enda jag kan säga är att Maeve tar Lee som gisslan i den här säsongen. Det är allt jag kan säga.
Gustaf, vad kan du berätta om Karl Strand?
GS: Han är den typen av kille som man ringer när allting gått åt helvete. Han jobbar åt Delos Corporation och han kommer till parken för att reda ut vad fan som hänt. Det är hans roll. Han är en före detta militär med auktoritet, som nu börjat jobba åt ett stort företag. Han är högintelligent och rätt så farlig.
Hur ser hans resa ut?
GS: Du vet inte, jag vet inte, Simon vet inte. Ingen vet! Den här killen vet inte heller. Men något vet han, det var en av instruktionerna jag fick… Jag fick rollen tre veckor innan inspelning. Jag visste inte ens om jag skulle hinna få mitt visum i tid! Jag flög in på måndag, skulle börja filma följande måndag, och hade ännu inte sett ett manus. På tisdag kväll ringde de och sa: ”Du ska faktiskt filma redan på fredag, från säsong tre”.
Säsong tre?!
GS: Öh, nej, avsnitt tre. ”Här är scenen och här är manuset.” Så jag hade två agar på mig att förstå karaktären, och lära in en lång jävla scen inför fredagen! Så, jag kom in samma dag, testade min kostym och fick hår och makeup, och kände att det var en tuff start, men det kan bara gå nedför nu.
Och blev det lättare?
GS: Såklart inte! Inte alls! Så var det hela tiden. Det kännetecknade hela min upplevelse.
SQ: Kaos!
GS: Det var kaos. Och inte minst en övning i tillit. Som tur är kom jag in i serien som ett stort fan av den första säsongen. Jag visste inte att jag skulle vara med i säsong två, jag såg serien precis som du och blev ett stort fan! Jag blev förälskad i serien! Så, jag litade kreativt på människorna bakom serien, till hundra procent. Jag hade åtminstone det. Sen gällde det bara att släppa kontrollen och flyta med.
GS: Han är den typen av kille som man ringer när allting gått åt helvete. Han jobbar åt Delos Corporation och han kommer till parken för att reda ut vad fan som hänt. Det är hans roll. Han är en före detta militär med auktoritet, som nu börjat jobba åt ett stort företag. Han är högintelligent och rätt så farlig.
Hur ser hans resa ut?
GS: Du vet inte, jag vet inte, Simon vet inte. Ingen vet! Den här killen vet inte heller. Men något vet han, det var en av instruktionerna jag fick… Jag fick rollen tre veckor innan inspelning. Jag visste inte ens om jag skulle hinna få mitt visum i tid! Jag flög in på måndag, skulle börja filma följande måndag, och hade ännu inte sett ett manus. På tisdag kväll ringde de och sa: ”Du ska faktiskt filma redan på fredag, från säsong tre”.
Säsong tre?!
GS: Öh, nej, avsnitt tre. ”Här är scenen och här är manuset.” Så jag hade två agar på mig att förstå karaktären, och lära in en lång jävla scen inför fredagen! Så, jag kom in samma dag, testade min kostym och fick hår och makeup, och kände att det var en tuff start, men det kan bara gå nedför nu.
Och blev det lättare?
GS: Såklart inte! Inte alls! Så var det hela tiden. Det kännetecknade hela min upplevelse.
SQ: Kaos!
GS: Det var kaos. Och inte minst en övning i tillit. Som tur är kom jag in i serien som ett stort fan av den första säsongen. Jag visste inte att jag skulle vara med i säsong två, jag såg serien precis som du och blev ett stort fan! Jag blev förälskad i serien! Så, jag litade kreativt på människorna bakom serien, till hundra procent. Jag hade åtminstone det. Sen gällde det bara att släppa kontrollen och flyta med.
Jag läste någonstans att du kände dig väldigt osäker efter din provfilmning. Du kände som att du inte skulle få rollen. Stämmer det?
GS: Ja, det stämmer. Jag kom ut från min audition och ringde mina managers, och berättade att jag förmodligen ville ha den här rollen mer än någon annan roll någonsin. Men jag kände att jag hade sabbat det. Jag ringde dem och sa ”jag är inte rätt kille, det kommer inte bli av. Jag fuckade upp.” Sen hörde jag inget mer på fem veckor, och hade redan gett upp. När de sen ringde och sa ”du fick faktiskt rollen” var jag verkligen chockad.
Vad var det du gillade med första säsongen, som gjorde att du så gärna ville ha rollen?
GS: Det kräver ett kort eller ett långt svar. Det korta svaret är att det är en fenomenal serie. Det långa svaret är att det finns något för alla i ”Westworld”. Den funkar på flera nivåer. Det är ren underhållning med våld, och sen kan det bli riktigt filosofiskt… jag ser det som en slags metafor för det buddhistiska sökandet efter frigörelse och upplysning. Man vill befria sig, återfödas och allt det. Den fungerar på alla nivåer, och för mig var det väldigt lockande. Att se den första säsongen var en riktig tripp.
Jag antar att Dolores reser till en annan park i den andra säsongen?
GS: Jag minns inte. (skratt)
Vad skulle hända er om ni säger för mycket?
GS: De här PR-tjejerna, fast de ser så trevliga och vänliga ut, är egentligen inhyrda lönnmördare, som skulle bryta nacken av oss. Vi skulle dö inom fyra sekunder. (skratt)
GS: Ja, det stämmer. Jag kom ut från min audition och ringde mina managers, och berättade att jag förmodligen ville ha den här rollen mer än någon annan roll någonsin. Men jag kände att jag hade sabbat det. Jag ringde dem och sa ”jag är inte rätt kille, det kommer inte bli av. Jag fuckade upp.” Sen hörde jag inget mer på fem veckor, och hade redan gett upp. När de sen ringde och sa ”du fick faktiskt rollen” var jag verkligen chockad.
Vad var det du gillade med första säsongen, som gjorde att du så gärna ville ha rollen?
GS: Det kräver ett kort eller ett långt svar. Det korta svaret är att det är en fenomenal serie. Det långa svaret är att det finns något för alla i ”Westworld”. Den funkar på flera nivåer. Det är ren underhållning med våld, och sen kan det bli riktigt filosofiskt… jag ser det som en slags metafor för det buddhistiska sökandet efter frigörelse och upplysning. Man vill befria sig, återfödas och allt det. Den fungerar på alla nivåer, och för mig var det väldigt lockande. Att se den första säsongen var en riktig tripp.
Jag antar att Dolores reser till en annan park i den andra säsongen?
GS: Jag minns inte. (skratt)
Vad skulle hända er om ni säger för mycket?
GS: De här PR-tjejerna, fast de ser så trevliga och vänliga ut, är egentligen inhyrda lönnmördare, som skulle bryta nacken av oss. Vi skulle dö inom fyra sekunder. (skratt)
Hur skulle du beskriva seriens fans? Är de helt annorlunda från till exempel ”Game of Thrones”-tittare?
GS: Jag vet inte, jag är inte bekant med fansen, även om jag själv är ett fan av serien. De är naturligtvis insatta. Det finns så mycket att analysera i serien, man kan fördjupa sig och skapa sina egna teorier… Det är nog väldigt roligt för fansen, det är en kul serie att titta på och sjunka in i.
Pratade någonsin Jonathan Nolan och Lisa Joy med er om den stora helheten?
GS: Du vet, när det är dags för en särskild scen, något större för karaktären, så tar vi ett samtal om det. De kastar ut lite ledtrådar, men de är försiktiga med vad de säger. Vi kanske har såna samtal två, tre gånger under säsingen. De hintar om saker: vart är du på väg? Vad betyder det här? Sen får man försöka lista ut resten själv, så jag tror att de försöker leka lite med oss också. (skratt)
Så ni spekulerar bland skådespelarna, precis som fansen gör?
GS: Absolut, hela tiden. Vi kan sitta i sminket på morgonen och försöka lista ut vad som händer. Vi tror oss veta vad som ska ske, och vi har alltid fel.
Vem är bäst på att spekulera?
GS: Det måste vara Evan Rachel Wood. Hon är djupt insatt! Jag är inte ens hälften så skicklig som hon är.
Så om du får spekulera med Evan, betyder det att ni har scener tillsammans!
GS: Det kan du spekulera i.
GS: Jag vet inte, jag är inte bekant med fansen, även om jag själv är ett fan av serien. De är naturligtvis insatta. Det finns så mycket att analysera i serien, man kan fördjupa sig och skapa sina egna teorier… Det är nog väldigt roligt för fansen, det är en kul serie att titta på och sjunka in i.
Pratade någonsin Jonathan Nolan och Lisa Joy med er om den stora helheten?
GS: Du vet, när det är dags för en särskild scen, något större för karaktären, så tar vi ett samtal om det. De kastar ut lite ledtrådar, men de är försiktiga med vad de säger. Vi kanske har såna samtal två, tre gånger under säsingen. De hintar om saker: vart är du på väg? Vad betyder det här? Sen får man försöka lista ut resten själv, så jag tror att de försöker leka lite med oss också. (skratt)
Så ni spekulerar bland skådespelarna, precis som fansen gör?
GS: Absolut, hela tiden. Vi kan sitta i sminket på morgonen och försöka lista ut vad som händer. Vi tror oss veta vad som ska ske, och vi har alltid fel.
Vem är bäst på att spekulera?
GS: Det måste vara Evan Rachel Wood. Hon är djupt insatt! Jag är inte ens hälften så skicklig som hon är.
Så om du får spekulera med Evan, betyder det att ni har scener tillsammans!
GS: Det kan du spekulera i.
Det finns mycket att prata om, både när det kommer till robotarna och människorna i serien.
GS: Ja, det har varit en djupgående erfarenhet att jobba med den här serien. Det är som att demonstrera livet, vilka är vi som människor? Var kommer vi ifrån? Jag tror det blir djupt, det blir ännu djupare i den andra säsongen. Jag tror den kommer att överraska många.
Tycker du att det är en hoppfull serie?
GS: Ja, faktiskt. Jag ser hopp i den. Mitt i allt detta kaos, kaoset vi ser i världen, det är som att vi splittras. Men vi kan sättas ihop igen, bryta våra gamla mönster, på samma sätt som robotarna gör. Det är som en loop, man bryter ned mönster och ur det kommer kunskap. Vem vet? Förhoppningsvis.
Skulle du själva besöka en sådan park? Och vilken skulle du välja?
GS: Jag skulle aldrig göra det! Fan heller. Det skulle vara enormt störande. Vem som helst som åker dit måste bli rejält skadad. Robotar som liknar dig, och de blöder och du kan döda dem? Det är lite intressant, men inte vad jag är ute efter.
Man vill inte veta om man är kapabel till att döda, på en plats där man får göra vad man vill.
GS: Det är det jag menar. Jag skulle förmodligen göra vad jag gör annars, ta en drink med mina vänner hellre än att vara med och spela de sjuka lekarna. Mänsklighetens mörkaste sidor kommer fram hos människorna i serien, och det smittar av sig på värdarna. Det var iallafall vad jag såg i första säsongen.
GS: Ja, det har varit en djupgående erfarenhet att jobba med den här serien. Det är som att demonstrera livet, vilka är vi som människor? Var kommer vi ifrån? Jag tror det blir djupt, det blir ännu djupare i den andra säsongen. Jag tror den kommer att överraska många.
Tycker du att det är en hoppfull serie?
GS: Ja, faktiskt. Jag ser hopp i den. Mitt i allt detta kaos, kaoset vi ser i världen, det är som att vi splittras. Men vi kan sättas ihop igen, bryta våra gamla mönster, på samma sätt som robotarna gör. Det är som en loop, man bryter ned mönster och ur det kommer kunskap. Vem vet? Förhoppningsvis.
Skulle du själva besöka en sådan park? Och vilken skulle du välja?
GS: Jag skulle aldrig göra det! Fan heller. Det skulle vara enormt störande. Vem som helst som åker dit måste bli rejält skadad. Robotar som liknar dig, och de blöder och du kan döda dem? Det är lite intressant, men inte vad jag är ute efter.
Man vill inte veta om man är kapabel till att döda, på en plats där man får göra vad man vill.
GS: Det är det jag menar. Jag skulle förmodligen göra vad jag gör annars, ta en drink med mina vänner hellre än att vara med och spela de sjuka lekarna. Mänsklighetens mörkaste sidor kommer fram hos människorna i serien, och det smittar av sig på värdarna. Det var iallafall vad jag såg i första säsongen.
Andra säsongen av "Westworld" drar igång på HBO Nordic måndagen den 23 april.
