MovieZines Erik Dalström träffade Chazelle i Cannes, där regissören berättar varför J.K. Simmons är en av få skådespelare som kan få dig riktigt rädd och hur han tvingade Miles Teller att spela trummor tills han började att blöda.
Du har jobbat med “Grand Piano” tidigare som också berör musik. Vad har du för musikalisk koppling?
- Jag har varit trummis tidigare, även om jag fortfarande än idag spelar lite. I high school hade jag en lärare, lite som vår vän Mr Simmons, som skrämde skiten ur mig. Så jag har levt lite med den typen av press. Så mycket från filmen kommer ifrån det, men också andra saker som jag varit med om. Det är den världen som jag känner till och tycker är intressant. Det finns många filmer som berör musik, men det finns saker inom musiken som ofta inte representeras i film. Det ville jag berätta om.
Hur tänkte du kring “action”-delen i filmen?
- Som trummis är det väldigt fysiskt. Jag svettades alltid, händerna blödde, mina armar gav upp, det kändes som att vara med i ett race eller som att bli jagad. Det kändes som saker alltid rörde på sig. Utmaningen med filmen var att filma musik som att den rörde sig, även om musikern i sig stod stilla. Att filma det som att det vore en dans eller en actionscen.
Det här var tidigare en kortfilm. Hur var ”övergången” till en långfilm?
- Det var egentligen tvärtom från början. Jag hade ett manus till en långfilm. Enda anledningen till att vi gjorde kortfilmen var att vi behövde få in pengar. Så vi gjorde den till alla finansiärer. Vi tog en scen från långfilmsmanuset och filmade några dagar. Målet var att få fram rätta känslan för hur hela filmen skulle kännas som. Sen lyckades vi få in pengar genom kortfilmen och kunde gå tillbaka till långfilmen.
Vilken filmfestival föredrar du? Sundance vs Cannes?
- Det har alltid varit en stor dröm för mig att ha med en film i Cannes. Jag har en smal independentfilm som började i Sundance och nu får sin internationella premiär här i Cannes. Det är något som jag bara kunnat drömma om i min vildaste fantasi. Jag har aldrig varit till Sundance med en långfilm och aldrig varit i Cannes överhuvudtaget, därför är det svårt att välja. Men jag måste erkänna att de senaste dagarna här har varit väldigt speciella och svåra att överträffa.
Hur var det att tvinga Miles Teller spela trummor tills han började blöda?
- Han var fantastisk. Jag såg honom i filmen ”Rabbit Hole” och älskade honom i den. Så jag ville verkligen jobba med honom. Jag visste även att han spelat lite trummor innan, men det visade sig att han aldrig spelat jazztrummor eller något annat som var användbart för filmen. Det handlade mest om att hitta en bra lärare till honom som han kunde öva med fram tills vi skulle börja filma. Han gav allt även om han precis filmat fyra filmer och var väldigt trött. Han rullade upp ärmarna, tog fram trummorna och började öva timmar varje dag i en månad. Sen fortsatte det givetvis under inspelningen och när vi väl började filma så blödde han faktiskt på riktigt. Han blev verkligen sin karaktär och jag tror han gillade det, då det var väldigt olikt det han tidigare gjort.
Skrev du hans roll med honom i åtanke?
- Lite till och från. När jag började skriva manuset så hade jag ingen speciell i tankarna, utan tänkte främst på mig själv. Men när jag skrivit ungefär halva manuset så började det klarna vem som skulle spela honom. Sen när jag såg ”Rabbit Hole” så var det klart.
Hur var J.K. Simmons att jobba med?
- Jag har älskat honom sedan "Oz" och i dagsläget gör han många amerikanska komedier där han spelar väldigt snälla roller. Jag tycker J.K. är fascinerande då han är en av få som kan få dig att bli väldigt rädd när du ska bli rädd, men samtidigt kan vara väldigt vanlig, sympatisk och rolig. Så jag drogs till den kombinationen hos honom, han kan verkligen göra allt. Jag behövde båda sidorna hos den här karaktären, inte bara ”monstret”, eftersom folk måste förstå varför de väljer att stanna hos honom. Jag behövde någon form av charm för att skapa den här förståelsen och den har J.K. Han var den absolut första som vi gav manuset till när det var klart. Vi gjorde kortfilmen och sen kom han tillbaka till långfilmen. Det fanns ingen annan i tankarna när det kom till den rollen. Skulle han ha hoppat av skulle jag nog antagligen inte ha gjort filmen, han är verkligen den rollen för mig.
Det fanns en replik i filmen som JK Simmons improviserade fram men som han inte ville avslöja, vilken var det?
- Jag ska hjälpa honom här, skrattar Damien. Det var repliken ”I’ll fuck you like a pig”. Det skulle egentligen varit en mycket tråkigare replik: ”I’ll gut you like a pig”, som vi kanske hört i många tidigare filmer, det var inte riktigt min mest inspirerande stund när jag skrev den, men han råkade säga den fel och jag valde då att behålla den.
Vad var den största utmaningen med ”Whiplash”?
- Det måste ha varit tiden då vi endast hade 20 dagar att filma. Jag skämtade lite innan att det skulle kunnat vara en film som Fletcher (Simmons karaktär) gjort. Jag ville ha rätt rytmik, tempo, passionen för musiken tillsammans med en intensitet och ilska i den. Men det skulle vara väldigt noggrant komponerad. Det är helt enkelt tufft att åstadkomma den precisionen när man har lite tid. Så jag hade helt enkelt tur som hade bra skådisar och det bästa teamet.
Var det något specifikt från din bakgrund som inspirerade filmen?
- Mycket av den psykologiska påfrestningen kommer ifrån läraren som jag hade. Jag tyckte det kändes väldigt fascinerande med idén att man kan inspireras från rädsla. Min lärare var aldrig utnyttjande på samma sätt som Fletcher. Jag blev en väldigt bra trummis och det hade jag aldrig kunnat bli utan den motivationen som jag fick ifrån rädslan som jag upplevde. Men jag ville se hur långt man kunde gå och hur mycket man kunde utsätta sig för tills det inte längre skulle kännas värt det.
Vad är ditt nästa projekt?
- Jag jobbar faktiskt på en musikal som jag hoppas kunna göra i början av nästa år (läs: 2015). Jag skriver manuset och ska även regissera. Det har varit lite av ett drömprojekt ett tag. Det kommer vara en liknande värld med unga musikanter, men lite mindre blodig, skrattar Damien.
