“Syndabocken” är den nya thrillern från Axel Petersén (“Avalon”), en medelhavsnoir som sticker ut bland det svenska filmutbudet. Och det verkar ha lönat sig att göra något lite annorlunda, eftersom filmen fått ett väldigt positivt mottagande.
Vi satte oss ner och pratade med Axel Petersén, regissör och manusförfattare, och hans huvudrollsinnehavare Joel Spira. Det handlar om bland annat om filmens uppkomst, hur det var att ta en huvudroll, om Malta och om Tommy Nilsson.
Hur började allt, hur fick du idén?
Axel: Det började med snedseglaren som ville komma in i värmen. Joel Spira som Dimman. Sen idén om ett annat Sverige. Ett utvandrande Sverige. En ö och en grotta.
Joel, det här är din första huvudroll. Hur kändes det?
Joel: Det kändes väldigt roligt att få ta sig an en sån här stor och bärande roll!
Hur var det att sätta sig in en roll som Dimman?
Joel: I början var det knepigt. Dimman följer ju med i storyn och upptäcker allt eftersom vad som behöver göras så det gällde att inte göra för många val för tidigt. Helt enkelt se till att karaktären inte spelades som att den läst hela manuset.
Fysiskt var det tvärtom. Jag gick ner 8-10 kg och övade på harpunfiske och fridykning.
Axel Petersén.
Filmen undviker långa förklaringar, och det vi får veta om Dimman, kompisen Fredrik och deras bakgrund, avslöjas väldigt naturligt under filmens gång.
Axel: Det var medvetet. Det är berättelsens ton eller röst, antar jag. Hur den vecklar ut sig.
Både miljöerna och bildspråket gav en retro-känsla, filmen doftade av 70- och 80-tal. Var det planerat, eller mer en effekt av din stil?
Axel: Lite både och. Jag tror det blev bra mycket mer av en tidlös rulle än jag trodde. Tidlös rulle är annars en bra stil.
Hur var Malta att jobba på?
Axel: Underbart.
Joel: Det crewet som vi jobbade med där var top notch, och de är vana vid… det är ju väldigt många Hollywoodproduktioner som görs på Malta. Nu var Ridley Scott där samtidigt och gjorde “Napoleon”, så de här människorna vi jobbade med åker bara fram och tillbaka.
Filmen innan vår var “Mission Impossible”, så de är superprofessionella, de vi jobbar med på Malta. Statisterna hade varit med i fler grejer än vad jag varit med i.
Axel: Sedan har det ju också kul för det teamet. Nio av tio gånger så är det stora produktioner där de är bara en del i ett eget maskineri. Här var det bara vi, vi gjorde en liten inhemsk som film som utspelar sig på Malta med malteser. Jag upplever att de tyckte det var extra kul. Man kom närmare.
Joel: Maskören blev som extramamma till en, och vi käkade middag med henne. Annars får hon ju inte ens prata med skådespelarna. Jag kände det som att vi fick allt av dem.
Axel: Det är en maltesisk samproduktion, så det var deras film också. Det var inte bara ett servicebolag.
Joel: Malta var helt fantastiskt. Det är ett speciellt ställe. Vilda västern på en ö mitt ute i ingenstans, det är verkligen så när vi var där. Men helt fantastiskt.
Jag älskade musiken. Kan du prata lite om den, och om kompositören Baba Stiltz?
Axel: Baba är fantastisk! Hans musik är filmen. Jag är väldigt glad för det samarbetet. Det var första gången han gjorde filmmusik, vilket är helt otroligt så här i efterhand. Han komponerade på gitarr. Fantastiska melodier som liksom fångade, eller lät som Dimman.
Någon gång under processen undrade jag om inte Dimman var ett vindinstrument. En flöjt eller en klarinett? Det var någon typ av nyckel. Då hände något.
Tommy Nilsson och Susanne Barklund.
På tal om musik – Tommy Nilsson. Om man inte räknar med rena röstroller så var det här hans skådespelardebut.
Axel: Han har ju väldigt bra röst, inte bara sångröst. Och bra face. Vi träffades och jag sa “jag tror du är en bra skådis” och han sa “ja, det tror jag också”.
Joel: Han har en bra “swag”, liksom. Sen var han väldigt nyfiken under inspelningen, han var väldigt “hur gör ni, hur tänker ni”. Och det gjorde honom bara bättre och bättre, tycker jag. Han var jättetrevlig att jobba med och blev jävligt bra.
Jacqueline Ramel gjorde också en roll, Kicki, som inte kändes helt väntad.
Axel: Hon är ju livsfarlig, den här karaktären. Hon är både femme fatale och någonting mer än det, hon är gangsterboss.
Joel: Hon är hård privat också. Hon är cool, alltså. En cool katt.
Jacqueline Rammel och Joel Spira.
Den engelska titeln är “Shame on Dry Land”. Uppenbarligen en direktöversättning av det svenska talesättet, men hur kom ni fram till den?
Axel: Det är bara nonsens, liksom, men det är bra nonsens. Poetiskt. Det kom ur en tid då filmen skulle heta “Skam på torra land” på svenska. Men när den var klar kändes den mer som en 70-talsrulle, och då ska den ha en rulletitel. Då blev det “Syndabocken”.
Joel: Du fick ju mycket frågor på det.
Axel: Vilket jag tycker var bra. Det är kopplat till filmen, och det var en bra pedagogisk övning att förklara i “Q&As” och även i artiklar. Sen är det ju väldigt googlingsbart. Om den hetat “Scapegoat” hade den hamnat ganska långt ner i sökresultaten.
Joel: Fanns det någon svensk “Syndabocken” innan?
Axel: Ja, det fanns en på 40-talet [båda skrattar].
Joel: Då är det okej [skratt].
