Många komiker har den där svärtan inlåst någonstans, som bara väntar på att få släppas fri. Härnäst blir det Vince Vaughns tur i ”True Detective”.

Med mästerverket ”Schindler’s List” fastetsad på världens näthinna för all framtid är det svårt för andra filmer om förintelsen att glänsa. Agnieszka Holland gör ett tappert försök med sin ”In Darkness” och når ganska högt, men inte ända fram.

Vi måste få upp människors intresse för de som skapar historierna vi ser på bioduken.

Finns det en enda människa på denna planet som inte har tröttnat på den klassiska ”dysfunktionellt par försöker hitta varandra igen”-mallen som ligger till grund för hälften av alla ”romcoms”? Ytterst osannolikt. Även Charlie McDowells lysande ”The One I Love” bygger till viss del på den mallen, men tack vare en tidig twist i handlingen blir resultatet något alldeles unikt.

Med ”The Guard” visade regissören och manusförfattaren John Michael McDonagh att han är minst lika bra som sin bror Martin (”In Bruges”) på att kombinera skön svart komik med den bittra verkligheten. Med den förvånansvärt sorgliga ”Calvary” har han lyckats igen.

Med den delvis självbiografiska ”Almost Famous” berättar regissören och manusförfattaren Cameron Crowe om sin tid som tonårig skribent hos prestigefyllda Rolling Stone Magazine. Det är välgjort, fyllt av hjärta och laddat med gungig energi.

18-årige nykomlingen Tony Revolori fick rollen som lobbypojken Zero i Wes Andersons stjärnspäckade komedi.

Efter lyckade filmer som ”Training Day” (manus) och ”End of Watch” (manus och regi) känns det som att det är befogat att ha relativt höga förväntningar på en David Ayer-film. Inför ”Sabotage” gör man dock rätt i att sänka dem, då herr Ayer här visar att det kan gå käpprakt åt skogen även för honom.

Scott Cooper – regissören bakom ”Crazy Heart” – levererar här ett nyanserat porträtt av en risig amerikansk småstad i Pennsylvania som tagit stryk av globaliseringen. En gripande berättelse om hämnd och rättvisa vävs snyggt ihop med vass samhällskritik och fantastiskt skådespeleri.

Tim Burton har under sin drygt 30 år långa långfilmskarriär gjort sig känd som en regissör vars verk ofta är estetiskt drömska, gotiska och skruvade. Redan med ”Beetlejuice” – en av hans allra tidigaste filmer – gick han ”all in” med sin säregna stil, på både gott och ont.

Förväntningarna var relativt höga när det stod klart att Tim Burton skulle göra en nytolkning av 1968 års klassiker ”Apornas planet”. Men trots hans visuella talang, en otrolig cast och viss förbättringspotential blev resultatet helt obegripligt ruttet.

UK blev USA, subtext blev text och Gervais blev Carell när den brittiska mockumentär-serien ”The Office” fick en amerikansk remake. Ibland lyckas den komma upp i originalets oerhörda kvalitet, men oftast inte.

Att man en dag skulle få se en biffig, försupen och smått psykotisk Jude Law med massiva polisonger och svikande hårfäste inleda en film med en explosiv monolog om sitt könsorgan var det nog ingen som väntade sig. Hur som helst är det en genialisk öppning, och därifrån tas vi med på en vild, testosteronstinn och gränslöst underhållande resa ner i smutsen på de brittiska gatorna.

Med “Downton Abbey” har skaparen Julian Fellowes lyckats med något som allt för få perioddramer om aristokratiska britter lyckats med, nämligen att låta oss i publiken komma innanför den välpolerade ytan.

Mojitos sänks i en sinnessjuk takt, poliser mutas som aldrig förr och lik flyter upp på Miamis vita stränder. Dekadensen är hög när den amerikanska TV-kanalen Starz följer upp sitt vassa politiska drama ”Boss” med ytterligare en serie som höjer deras ribba.

Kombinationen av en ”Crossroads”-skådis, en medioker rappare och manusförfattaren bakom filmen ”Murder by Numbers” låter inte särskilt lockande på förhand men människorna på kabelkanalen AMC vet vad de sysslar med. ”Hell on Wheels” är en sevärd, överraskande och gedigen western-serie, dock med ett antal fatala brister.

Det är fyra av de tunga inledande orden i Kathryn Bigelows mästerliga ”The Hurt Locker” och de kan appliceras även här. I HBO:s ”Generation Kill” fokuserar man dock mer på bieffekterna av denna drog snarare än ruset, på ett alldeles enastående vis. Det är en skitig, välspelad och episk skildring av Irakkriget som läggs fram.