Paul Thomas Anderson pratar ”Inherent Vice” och 60-talsestetik med Viktor Jerner.

Drömkombinationen av författaren Dennis Lehane, regissören Michaël R. Roskam och skådespelaren Tom Hardy är precis så magisk som den låter. Tillsammans serverar de en gedigen gangsterfilm som på intressanta vis leker med de förväntningar som genren för med sig.

Blandningen av Terry Gilliams säregna estetik och en mångbottnad berättelse om tidsresande är grunden i ”De 12 apornas armé”, en film som överträffar allt annat han har gjort under sin snart 40 år långa karriär. Skådespelarna ger allt i varje scen, överraskningarna är många och alla konventioner känns som bortblåsta.

Från ”Legally Blonde” och ”Cruel Intentions” till ”Gone Girl” och ”Wild”. Efter Matthew McConaugheys massiva uppsving de senaste åren är det nu Reese Witherspoons tur. På väldigt kort tid har hon fått till en total kreativ pånyttfödelse, samtidigt som hon kämpar för att öppna upp spelplanen för andra kvinnor i filmens värld.

Trots att vi nu lever på 2000-talet så är ordet abort och dess innebörd fortfarande oerhört känsligt i USA. Men det skrämmer inte regissören Gillian Robespierre, som med sin långfilmsdebut ”Obvious Child” tacklar ämnet med hjärta, mogenhet och sällsynt öppenhet.

Viktor Jerner pratar med Frank Grillo om actionrollerna, Marvel och DVD-aktuella ”The Purge: Anarchy”.

Dokumentärfilmaren Mami Sunada levererar ett nyanserat porträtt av animationsgiganten Studio Ghibli som kommer fånga både hårdkokta fans och oinvigda. Det bjuds på mängder med glädje och kärlek, men också en stor skopa melankoli.

Efter den minst sagt mediokra vampyrstänkaren ”Daybreakers” visar nu filmskaparbröderna Michael och Peter Spierig att de kan nå mycket högre än så. Med den skönt gåtfulla ”Predestination” – baserad på en novell av Robert Heinlein – blandar de en härlig känsla av lättsamhet med ett riktigt smart och tankeväckande narrativ.

En skitig och dystopisk science fiction-film med Antonio Banderas i huvudrollen låter på papperet som ett mycket lovande projekt. Tråkigt nog är just Banderas i princip det enda som fungerar någorlunda felfritt i ”Automata”. Ur alla andra avseenden känns det som att regissören och manusförfattaren Gabe Ibáñez tog sig vatten över huvudet.

Inte sedan 2006 års ”Smokin’ Aces” har regissören och manusförfattaren Joe Carnahan gjort något så flippat och adrenalinpumpande som ”Stretch”. Stundtals känns den onödigt överdriven och poänglös i sitt berättande, men det är onekligen en vild och rolig resa som man tas med på.

Denna NBC-adaption av Thomas Harris böcker om ”Hannibal the cannibal” hade redan på idéstadiet förväntningarna emot sig. Filmerna håller fortfarande och Anthony Hopkins är oslagbar, vem behöver då en TV-version? Bryan Fuller, Mads Mikkelsen och Hugh Dancy svarar med en smått mästerlig och utsökt rå serie som bara blir bättre och bättre.

Manusförfattaren bakom ”Drive” – Hossein Amini – både skriver och regisserar denna njutbara Patricia Highsmith-adaption som förför med sin skönhet och stil. Skådespelet är på topp och mystiken för tankarna till Alfred Hitchcock. Till hans mästerliga nivå når den dock inte, men den gör ett lysande försök.

När filmskaparen Steven Soderbergh efter många års rykten drog sig undan från branschen var det många som blev besvikna. Men att Soderbergh pensionerat sig från just film betyder inte att vi inte längre får se hans utsökta rörliga bilder. Med perioddramat ”The Knick” hamnar han mitt i TV-världens spännande renässans och levererar på mästerlig nivå.

Efter en första skakig uppföljare till mästerliga ”Tillbaka till framtiden” återvände Robert Zemeckis, Marty, Doc och company en tredje gång för att avrunda sin berättelse. Inte heller den här gången är man i närheten av ettans monumentala kvalitet, men problemen är nu av helt annan karaktär.

Uppföljarsjukan slog dessvärre till med full kraft när Robert Zemeckis fick uppgiften att leverera nummer två i sin ”Tillbaka till framtiden”-trilogi. Den är bra, men också så pass överfull och spretig att föregångarens enkelhet, intensitet och briljans tappas på vägen.

Det finns få filmer som inkapslar 1980-talet så komplett som Robert Zemeckis fulländade klassiker ”Tillbaka till framtiden”. Tillsammans med producenten Steven Spielberg och manusförfattaren Bob Gale gav han oss en oändligt underhållande film vars intelligens, humor och visuella glans håller till fullo än idag.

De blandade förväntningarna inför något så sällsynt som en svensk science fiction-film matchas väl av den ojämna berättelse som regissören Antonio Tublén levererar. Många intressanta pusselbitar läggs ambitiöst ihop till en helhet som aldrig riktigt lever upp till de enskilda bitarnas potential.