Storyn tar vid år 1973 och i dess centrum hittar vi 15-åriga William Miller (en version av Crowe själv) som spelas av Patrick Fugit. William bor i San Diego och är omåttligt kär i journalistik och musik (särskilt rock), två intressen som han vill jobba med när han blir äldre. Han skriver så mycket han kan på fritiden och försöker få sina texter publicerade, samtidigt som hans oändligt överbeskyddande mamma (Frances McDormand) gör allt för att han ska söka sig till en ”säkrare” yrkesbana så långt borta från droger som möjligt. När hans texter hamnar hos den mytomspunna rockjournalisten Lester Bangs (Philip Seymour Hoffman) börjar karriären öppna upp sig på allvar.
Det ena leder till det andra, och det dröjer inte länge innan unge William är ute på turné med det fiktiva rockbandet Stillwater, vars gitarrist Russell (Billy Crudup) fattar tycke för honom direkt trots att han kallas för ”the enemy”. Över telefon får han kontakt med Rolling Stone, som i tron om att han är äldre vill att han ska skriva ett reportage om bandet, något som han gladeligen sätter tänderna i. I och med detta lär han också känna icke-groupien Penny Lane (Kate Hudson) – ”We are not Groupies. Groupies sleep with rockstars because they want to be near someone famous. We are here because of the music. We are Band Aids” – som verkar vara mer än hon utger sig för att vara. Låt konserten börja.
Backstage-känslan är total från första bildrutan till sista när vi flyter med genom rökiga scener, plottriga loger och svettiga turnébussar. Med närbilder på nedrökta cigaretter, gitarrknäppande fingrar och pickupnålar som landar på snurrande vinyler förförs man och äntrar en värld fylld till bredden med sex, droger och rock’n’roll. Det är omöjligt att inte dras med i det, man kapitulerar och hänger villkorslöst med på turnén, och har det oerhört trevligt när man är där. Romantiskt tittar man tillbaka på sin egen ”coming of age”-period och känner igen sig. Crowe har helt ensam – imponerande nog – byggt upp ett kosmos där han sömlöst blandar verklighet med fiktion, serverar odödlig tidskänsla och introducerar ett oerhört kraftfullt karaktärsgalleri som redan gått till historieböckerna.
Störtsköna Lester Bangs är den första som kommer till tankarna så här i efterhand, som den magiska Philip Seymour Hoffman blåser liv i på finaste vis. Tragiken i hans död blir så påtaglig och tung när man ser honom sitta där och mysa i sin igenbommade mancave med en telefon och en cigarett i högsta hugg. Billy Crudup, Jason Lee, Noah Taylor (managern, men ändå) med flera skänker trovärdighet till det fiktiva bandet Stillwater medan Kate Hudsons frisläppta och mystiska Penny är en levande personifiering av brinnande tonårsförälskelse. Alla nämnda är väldigt färgstarka och förhöjda, så det är skönt att Patrick Fugits William hålls kvar på jorden, som ett ankare för oss vanliga dödliga. Otippat nog är det Frances McDormand som får den svagaste karaktären, då hennes Elaine blir lite väl mammig och överbeskyddande för att det ska hålla hela vägen.
Musiken spelar naturligtvis en avgörande roll när det gäller att sätta känslan och tonen, och på den punkten är innehållet svårslaget. På soundtracket hittar vi nämligen Lynyrd Skynyrd, David Bowie, Simon & Garfunkel, The Who, The Beach Boys, Rod Stewart och Led Zeppelin bara för att nämna några. Mer behöver inte sägas, då ett soundtrack omöjligt kan bli mer komplett. Crowes fru Nancy Wilson skrev originallåtarna som Stillwater framför, och även där håller musiken oklanderlig kvalitet.
”Almost Famous” är med allt detta sagt en film som verkligen sprudlar av kärlek, då varje bildruta är packad med så mycket av den varan att de nästan exploderar. Crowe älskar de här karaktärerna och levererar med hjälp av dem ett välskrivet och ytterst passionerat kärleksbrev till musiken, journalistiken och förälskelsen. Trots en del ostighet, en speltid som skulle kunna trimmas till lite – inte ändå ner till bioversionen dock – och ett antal mindre brister hamnar filmen bland de allra bästa någonsin i musikgenren, med bara några hårstrån kvar till högsta betyg.
