Fler komiker i seriösa roller!

KRÖNIKA
25 September 2014 | 18:00

"Släpp fram fler komiker i seriösa roller"

Många komiker har den där svärtan inlåst någonstans, som bara väntar på att få släppas fri. Härnäst blir det Vince Vaughns tur i "True Detective".

Reaktioner som ”jag är minst sagt skeptisk till det här” och ”NO NO NO!” kunde vi läsa här på MovieZine för några dagar sedan, när nyheten släpptes om att skådespelaren Vince Vaughn kommer göra en av huvudrollerna i den andra säsongen av HBO:s "True Detective". Det dröjer bara minuter, sen är motorsågen framme på flera håll. Förmodligen grundar sig den här typen av förutfattade åsikter i att man gärna förknippar Vaughn med hans komiska sidor och de många skräpkomedier som han medverkat i. Detta är helt förståeligt och på många sätt logiskt då de utan tvekan utgör den största biten av hans karriär, men det är samtidigt ett väldigt begränsat perspektiv.

Det är ju nämligen så att han har gjort en del annat, och det är de titlarna man måste vända sig till om man ska kunna dra någon form av vettiga slutsatser kring hur prestationen i ”True Detective” kommer att arta sig. För om det är något vi vet om den serien så är det att den i princip ligger så långt ifrån komedi som man kan komma. Om man tar en närmare titt på Vaughns meritlista så uppenbarar de sig en efter en, filmerna där han verkligen har fått visa att han kan hantera långt mycket mer allvarliga och komplexa roller än Billy i ”The Internship”.

Främst tänker jag på insatserna i Harold Beckers ”Domestic Disturbance” och Gus Van Sants ”Psycho” – en remake av Alfred Hitchcocks odödliga klassiker – som båda krävde mycket av honom som skådespelare. I den förstnämnda spelar han en styvpappa som visar sig vara iskall mördare och i den sistnämnda tar han över Anthony Perkins mantel och spelar självaste Norman Bates. Båda dessa filmer är mediokra på sin höjd, men Vaughn och hans helgjutna prestationer är det bästa med dem. I ”True Detective” kommer han spela Frank Semyon, en före detta kriminell affärsman som försöker legalisera sin verksamhet, vilket är lättare sagt än gjort. Tänk er en kostymklädd, nedtonad och hotfull företagspamp som försöker balansera på lagens sköra tråd, jag kan verkligen se honom i den rollen. Hela det här känns också som ett medvetet drag från Vaughns sida för att bryta sig loss från det fack som Hollywood gärna placerar honom i, jag håller tummarna stenhårt för att han lyckas.

Det är inte bara Vince Vaughn heller som har bevisat att skådespelare som är främst kända för sina komiska talanger kan överraska och imponera i dramatiska roller. Det här året har vi exempelvis sett Kristen Wiig gå från Saturday Night Live-komik till fullfjädrat dramatiskt skådespel i filmer som ”Hateship Loveship” och ”The Skeleton Twins” (där också Bill Hader får flexa sina skådismuskler). Hon är fullkomligt briljant i dessa två filmer, och i den förstnämnda har hon inte en enda replik som ska framkalla skratt. Tankarna förs också till ”Foxcatcher”, ett nattsvart Bennett Miller-drama med ”The Office”-kända Steve Carell i rollen som en schizofren mördare. Efter premiären på Cannes Filmfestival i våras haglade omdömena in direkt, där Carell hyllas till skyarna för sin prestation och beskrivs som en självklar del av det kommande Oscarsracet.

Även Robin Williams – må han vila i frid – är ett solklart exempel på hur castingen av komiker i seriösa roller kan resultera i deras allra bästa arbete. Williams fick i filmer som ”Insomnia”, ”Awakenings”, ”Good Will Hunting” och ”One Hour Photo” chansen att visa sin sanna potential, och det gjorde han med besked. Sedan hans tragiska bortgång har jag tänkt mycket – ohälsosamt mycket kanske – på något som karaktären The Comedian i ”Watchmen” säger; ”Once you realize what a joke everything is, being the comedian is the only thing that makes sense”. Det citatet går direkt till hjärtat på mig, och jag tror det ligger oerhört mycket i de orden. Vissa komiker är säkert precis lika glada, spralliga och lyckliga som man föreställer sig att de är, men sen finns det de som är mer i Robin Williams och The Comedians kategori, vars komik kanske är en sorts reaktion på den underliggande svärta som de bär med sig.

Det jag vill nå här är att det ofta – om inte alltid – finns ett djupt mörker hos de människor som i sitt yrke väljer att vända sig till humor och komediskådespel. I många fall kanske det handlar om att de vill säga något allvarligt om samhället, och i andra fall fungerar det som en ren försvarsmekanism för att kunna hantera den allt annat än lätta existensen. Det betyder också att många komiker har den där svärtan inlåst någonstans, och den bara väntar på att få släppas fri. Med detta sagt hoppas jag att fler ”komiker” framöver likt Carell, Williams och Wiig får chansen att glänsa i roller som man kanske inte genast skulle förknippa med deras tidigare alster. Härnäst är det Vince Vaughns tur igen, och jag tror att han kommer överträffa allas förväntningar. Den som lever i januari får se.