”Hur kan en serie som är så händelselös samtidigt vara det mest underhållande som finns?” Ett konstaterande jag utbrister under varje säsong av ”Mad Men”. Denna fantastiska serie lever inte på cliffhangers eller på de stora händelserna utan på sin subtila genialitet. Utan att chocka eller skriva oss på näsan lyckas den med estetiken, skådespeleriet, den träffsäkra dialogen, speglingen av det amerikanska samhället och de fantastiskt nyanserade karaktärerna. Den lyckas kort och gott med allt.

Denna askungesaga är en modern klassiker tillika klichéfylld romcom. Julia Roberts, soundtracket och vissa repliker och scener vinner över den mycket tveksamma skildringen av en hora och torsk.

Russell Crowe och Jennifer Connelly imponerar stort i denna gripande biopic och deras kärlekshistoria är trovärdig. Men ibland skaver den skräddarsydda Oscarskostymen.

”Jag hatar män!” Mitt utrop efter några avsnitt av ”Top of the Lake” är lätt att förstå eftersom miniserien bjuder på många fullständigt avskyvärda män där ingen går att lita på. Jane Campion ligger bakom denna lilla pärla. Campions dystra ton i sin filmografi är lätt att känna igen även här där Nya Zeelands svindlande vackra natur står i rak kontrast till seriens mörka historia.

Ett mästerverk för animations- och Hayao Miyazaki-älskare, en visuell smällkaramell för en animations- och Hayao Miyazaki-novis.

Nu är andra säsongen av ”House of Cards” ute och ni är nog flera hängivna fans som avverkade avsnitten i rask takt. Denna krönika är för er. (Varning för spoilers!)

Yves Saint Laurent, en av vår tids största modeskapare, var kontroversiell både i sitt modeskapande och i sitt sätt att leva. Men tyvärr är filmen väldigt lite rock’n’roll och inte så mycket för stora känslor överhuvudtaget.

Johan Renck ger av sin briljans till sitt hemland och jag kan inte annat än jubla. Hans gangsterdrama är snyggt, spännande, skruvat och har en helt fantastisk ensemble, den som sticker ut mest är Gustaf Skarsgård som ärkegrobianen Karl.

I vår spelar hon i komedin ”Kärlek Deluxe”, thrillern ”Tommy” och dramat ”Hemma”. Rebecca Unnerud har träffat Moa Gammel för att prata om filmkaraktärer som ”inte är så jävla lättillgängliga”.

Fransmannen Michel Gondry är känd för sina visuella smällkarameller men gör för den delen inte avkall på att berätta starka och berörande historier. Hans senaste film känns ansträngd i sin lekfullhet och engagerar inte trots stjärnorna Audrey Tautou och Romain Duris i huvudrollerna. Filmen räddas av slutet och klassperspektivet, därav det något snälla betyget.

29-årige Christoffer från Jönköping berättar hur han fick drömjobbet på filmer som ”Avatar” och ”The Maze Runner”.

Stockholms filmfestival 2013 – Stundtals rolig Hollywood-satir, men framförallt är Clark Greggs ”Trust Me” en besvikelse och blir bara en sämre version av filmer som den påminner om.

Stockholms filmfestival 2013 – Skådespelaren Sean Gullette regisserar sin första långfilm och gör det på ett väldigt imponerande sätt i denna thriller med en huvudkaraktär som är lätt att ta till sitt hjärta.

Stockholms filmfestival 2013 – Å ena sidan en lågmäld men effektiv thriller och å andra sidan en kalkonthriller med dåligt manus. Tack och lov för Alice Eve som mycket oväntat spelar skjortan av Bryan Cranston.

Stockholms filmfestival 2013 – Det känns som en déjà vu, 2009 visades kontroversiella ”Dogtooth” på festivalen och nu är det dags för ännu ett Joseph Fritzl-drama som skapar illamående. Men ”Miss Violence” står på egna ben.

För två år sedan vann Sofia Norlin Stockholms filmfestivals Långfilmstipendium. Två år senare står filmen inför sin premiär. Rebecca Unnerud träffar långfilmsdebutanten som både regisserat och skrivit manus till Kiruna-filmen ”Ömheten”.

Stockholms filmfestival 2013 – Det börjar som ett återhållsamt drama men vissa oväntade utvecklingar gör att den blir något helt annat. Filmen med den konstiga titeln är ytterst speciell, i den positiva bemärkelsen alltså, och det är lätt att förstå att den prisades med en Silverbjörn på Berlins filmfestival tidigare i år.