Moa Gammel har huvudrollen i tre aktuella filmer och håller samtidigt på att utveckla manus för film och TV. En timmes samtal med Moa är som att få en föreläsning, terapi och stand-up i ett, så komplex och inspirerande är hon. I mötet med MovieZine diskuterar hon film och samhällsengagemang som genomsyrar allt hon gör.
När jag och Moa möts på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg i Stockholm har Stockholms filmfestival precis avslutats där Moa varit en del av juryn, en upplevelse som hon beskriver som "jättekul och skitjobbig".
- Det var helt fantastiskt men det var verkligen en "crash course" i filmberättande eftersom vi såg fyra filmer om dagen under sju dagar. Det var ganska jobbigt eftersom det var många tunga teman, så en film handlade om incest, en annan rörde dödskjutningar och så fortsatte det. Jag kom hem och var helt kroppsligt sjuk för det var jobbigt att ta in så mycket starkt material. I och med att man är jury måste man ju vara vidöppen för filmen, man kan inte sitta och titta på den med ett halvt öga.
Ur "Kärlek deluxe".
Under första delen av 2014 spelar Moa huvudrollen i tre filmer, en av dessa är "Kärlek Deluxe". I den spelar hon en framgångsrik chick lit-författare vid namn Selma Trastell som trots framgången börjar tvivla på sina lättsamma böcker som inte handlar om något viktigt. När hennes nya roman blir söndersågad av kritikerna bestämmer hon sig för att bli en ny slags författare, någon som inger respekt och vinner priser.
Rollen som Selma måste varit väldigt rolig att spela för dig som är och alltid varit en stor bokmal.
- Ja, verkligen. Jag tyckte väldigt mycket om manuset för filmen försöker ge upprättelse till att det här är en person som är konstnär och älskar sitt hantverk men ändå inte blir accepterad. Varför blir hon inte det och varför kan hon inte acceptera sig själv? Den är lite som "My Fair Lady", då man tar någon från någonstans och så ska man ändra henne för att hon ska bli någon annan. Det är bara kvinnliga författare som kallas för chick lit-författare och jag tycker att man alltid ska bli misstänksam när det finns en genre för kvinnor och ingen motsvarande för män. Då är det något som är väldigt förringade i det ordet.
Hur ser du på finkultur vs. fulkultur?
- Det är väldigt begränsande som skådespelare om man hamnar i något av facken, det kan vara svårt att slå sig fri när man väl har fått en stämpel. Viss kultur erbjuder verklighetsflykt och en annan kultur erbjuder en historia som ska berätta något om livet, vilket är en helt annan intellektuell nivå och ingen av dessa är mer fel eller rätt än någon annan. Då kan jag bli ganska irriterad att man jämför och ställer de mot varandra när man egentligen bara ska se de var för sig. Förhoppningsvis är en välgjord film en välgjord film, oavsett genre. När jag fick höra om "Sommaren med Göran" tänkte jag först men Gud, Peter Magnusson och "Hey Baberiba" vad är det för någonting, men sedan läste jag manuset och upptäckte att det är väldigt välskrivet och ett bra komedimanus. Sedan kan man inte alltid påverka hur slutresultatet blir men man måste börja med manuset, oavsett genre.
En av mina favoritscener i filmen som också visar sig vara Moas utspelar sig på en Stig Dagerman-fest där Selma är på plats för att hon så gärna vill vara en del av finkulturella världen och hennes kille säger "dina böcker är ju som en inkörsport till bättre litteratur" inför henne och deras sällskap.
- Det är ett sådant oerhört förminskande av henne som kvinna och konstnär som jag tror att många kvinnliga konstnärer kan känna igen sig i, att det är en viss typ av konstnär som går lättare att hylla medan annat per automatik avfärdas. Den scenen säger väldigt mycket om konflikten i hela filmen.
Vad nyttjar du för typ av kultur privat?
- Jag älskar Bo Bergman så jag är nog väldigt mycket mer den kulturella Selma än "pastell"-Selma. Jag håller själv på och skriver manus till en tv-serie och en långfilm, och långfilmen är ett existentiellt drama så jag dras mer till sådana berättelser men däremot så tycker jag att det är väldigt roligt att göra gästspel i den mer glossiga och glittriga världen.
"Kärlek Deluxe" tar ju upp kritiker och deras status i kulturbranschen. Vad tror du om filmens mottagande?
- Romantiska komedier blir ju nästan alltid sågade så jag förväntar mig inget. Jag känner att om man börjar lyssna på vad recensenter säger så måste man lyssna även när de hyllar en och då går man i någon slags myt av sig själv. Jag läser faktiskt aldrig recensioner och googlar aldrig mig själv eftersom att det inte gynnar mig. Jag gjorde det lite i början men det är hemskt för då var det saker som verkligen etsat sig fast eftersom folk är väldigt elaka på nätet när de kan vara anonyma. Jag har redan gjort mitt jobb och kritik kan man ta när man jobbar men inte ett år senare när man inte kan göra något åt det som skrivs.
I filmen spelar Martin Stenmarck ditt kärleksintresse och Sarah Dawn Finer din väninna, hur var det att spela mot två artister?
- Jag tycker det är väldigt intressant med människor som kan göra flera saker, som är väldigt "crossover". Martin har den här generositeten och värmen som hans karaktär John ska ha så han var verkligen som klippt och skuren för rollen. Martin har ju gjort väldigt breda och kommersiella projekt så när man ställer honom mot en väldigt smal författare som i filmen så funkar det för hela hans image är väldigt folklig. Jag har rekommenderat Martin till nya roller. Sarah är en jätteduktig skådespelare, hon har hållit på en del med teater när hon var yngre så hon är ju inte helt ny i skådespelarvärlden. Hela casten var väldigt inspirerande och det är en film med extra allt vilket innebar väldigt många kostym- och miljöombyten. Kicki Kjellin (som långfilmsdebuterar) var en fantastisk regissör som höll ihop projektet hela vägen. Det var väldigt roligt att få jobba med en kvinnlig regissör, det händer tyvärr alltför sällan.
Med Simon J. Berger i dramat "Hemma".
Moa hade ett hektiskt schema med bara två veckors paus mellan inspelningarna av "Kärlek Deluxe" och isländska "Hemma" som redan har prisats runtom i världen.
Hur skulle du beskriva "Hemma" och din roll Lou?
- Det är Maximilian Hults regidebut och vi spelade in på Island eftersom en av producenterna är isländsk så de hade jättebra samarbetspartners där. Filmen handlar om Lou, en tjej som har extremt svårt för känslor och sociala koder, hon är väldigt fyrkantig. Vi säger inte att hon har en bokstavskombination men hon är en person som inte fungerar i samhället, hon är helt ensam, har inga kompisar och har aldrig någonsin varit kär och är 27. Men hon har doktorerat och är väldigt "bright". Hennes mamma har alltid sagt att hennes morföräldrar är döda men får helt plötsligt veta att hon har en mormor (Anita Wall). När hon inser att hennes mamma har ljugit för henne i hela livet gör hon sitt första uppror någonsin genom att flytta till sin mormor som bor i en liten by på Island. Där möter hon också Henrik (Simon J. Berger) som blir väldigt förtjust i henne och hon i honom men hon kan absolut inte visa det. Det är ett romantiskt drama men det blir väldigt roligt med hennes totala fyrkantighet.
Hur var inspelningen?
- Miljön på Island var helt otrolig och vi fick äta hummer varje dag till lunch. Jag tror att filmen blir väldigt fin, den handlar om människor i sorg och människors tillkortakommanden, hur de närmar sig varandra och behöver varandra.
Den tredje filmen är "Tommy", regisserad av Tarik Saleh ("Metropia"), där du spelar Estelle. Vad är det för en karaktär?
- "Tommy" är en dramathriller där jag spelar Estelle som kommer hem efter att ha varit på rymmen i ett år. Hennes man Tommy är Stockholms undre världs kung och de har varit tillsammans sedan de var 16 år och har ett barn ihop. Filmen bygger lite löst på Arlandarånet och efterspelet då Estelle, Tommy och barnet flyr utomlands. När hon efter ett år kommer hem är Tommy inte med längre och alla undrar vad som har hänt honom. Jag ser Estelle som en tigrinna som är instängd i ett hörn och som gör allt hon kan för att överleva. I sitt kämpande för att försöka skapa ett bättre liv för sin dotter blir hon väldigt hänsynslös. Hon är gangster, säger Moa med ett skratt och fortsätter berätta att det var extremt tungt och att hon behövde tid för att gå in i den typen av värld och karaktär.
Hur var Tarik Saleh som regissör?
- Tarik är mycket av en "skådespelarregissör", han är med hela tiden och är väldigt stöttande och tillåtande. Jag kände mig alltid väldigt trygg med honom. Jag fick provfilma fyra gånger och han provfilmade "alla" mellan 25-40 år i hela Sverige. Det är helt otroligt att han gav mig det förtroendet. Estelle är en mycket mörkare karaktär än vad många har sett mig göra innan och jag är glad att jag fick chansen.
Moa Gammel med Ola Rapace i Tarik Salehs "Tommy".
Karaktärerna känns som extremt skilda roller med få beröringspunkter. Vad tycker du?
- Det som är intressant med de tre karaktärerna är att ingen är speciellt lätt att tycka om vid första anblick. De är alla ganska stängda. Selma är mer i en identitetkris men sårar människor för att hon själv inte vågar stå upp för vad hon faktiskt vill. Men jag insåg det att kärleken för mina karaktärer ligger mycket i förhållande till de andra rollerna så jag kanske kommer bli väldigt illa omtyckt efter dessa filmer (haha).
Är det inte tjusningen också som skådespelare, att få spela roller med även motbjudande sidor?
- Ja! På ett sätt spelar jag karaktärer som annars en manlig skådespelare får spela, en person som är komplex och som andra får anpassa sig till och vara bollplank mot. Det är fantastiskt att det skrivs sådana kvinnoroller som inte är flickvänner, objekten, bitchen och likande. Jag upplever det som att när man var yngre fanns det mycket färre sådana roller, det var ganska icke-komplexa roller som inte hade så många olika nivåer. Jag är extremt tacksam, det är som att få en present som skådis "varsågod, här får du en karaktär som inte är helt jävla lättillgänglig".
Vilken roll har varit svårast att spela?
- Jag tycker det är lättare att spela mörkare karaktärer som Estelle, då har man ofta en riktning, man är antingen arg, förstörd eller någon annan stark känsla. Selma var jättesvår att göra, hon är förvirrad och har inte riktigt någon identitet. Lou var svår eftersom hon knappt tittar folk i ögonen när de pratar med henne och lyssnar mycket mer än vad hon tittar. För mig som är skådespelare och så van vid att ta in vad mina motspelare ger mig bara genom en blick var det väldigt svårt att få motspel fast man inte tittade på någon.
Något som nog inte många vet om är att Moa var upphovsmannen till Håkan-filmen "Känn ingen sorg". Hon kom på idén och utvecklade hela historien med Acne.
- Det var väldigt roligt, sen hade jag gärna velat vara ännu mer som exempelvis producent. Jag känner att det är något jag är på väg till nu. Det är fantastiskt att få betalt för att skriva. Jag har pluggat manus också så skrivandet känns som det nya som jag kommer gå in i så mycket som möjligt.
Bild ur thrillern "Tommy".
Moa känns som oerhört komplex i sin personlighet. Hon beskriver sig själv som blyg och delvis introvert (är en stor iakttagare och sitter lika gärna hemma med en bok som att gå på fest) men det intryck hon förmedlar är att hon är oerhört social, verbal och har ett stort driv. Dessa nyanser genomsyrar även hennes karriär då hon har tagit en civilekonomexamen från Handels fast hon själv kommer från en vänster-värld. Hon berättar att hon gick där för att hon redan då hade målet att bli filmproducent och ville driva egna projekt inom branschen.
- Att gå på Handels för mig var som att dunka in en rund kloss i ett fyrkantigt hål. Men det var nyttigt att göra någonting som inte alls känns som sig själv. Jag pluggade organisationsteori och skrev då en c-uppsats om kvinnliga filmproducenter och deras villkor i filmbranschen. Jag fick även prata i riksdagen med kulturutskottet om hur man kan förstärka kvinnligt konstnärskap i filmen.
Har du alltid brunnit för jämställdhetsfrågor?
- Jag håller på med en konstnärspodd som heter "Genier" (premiär i januari) där syftet är att lyfta fram andra perspektiv. Jag ska intervjua tio personer per säsong som ger ett nytt perspektiv på konst och struktur. Min långfilm handlar om en ex-modell, en som har läst den tycker att den är lite som en kvinnlig "The Wrestler". Filmen handlar om identitet som byggts upp av någonting som inte är hållbart i längden och har ett bäst före-datum. Den bygger på mina modellupplevelser som jag hade när jag var 18-21 och det var där mitt feministiska medvetande vaknade litegrann. Att jobba som modell var verkligen kvinnlig underkastelse i storformat. Jag samlade på mig mycket intressant stoff under den tiden och historien har funnits med mig sedan dess.
Moa berättar om ett första "genus"-minne när hon som tioåring såg en man och en kvinna på väg till en fest, medan kvinnan var sminkad till tänderna och hade så höga klackar att hon knappt kunde ta sig fram var mannen avslappnad i sneakers. Hon hade då funderat på varför de måste se ut på så olika sätt när de ska på samma fest. Medan kvinnan hade behövt lägga ner mycket mer tid på att göra sig iordning kunde mannen istället lägga den tiden på att förverkliga sina drömmar.
- Jag har aldrig någonsin bantat i hela mitt liv och skulle aldrig gå omkring och oroa mig över mina lårs storlek när man faktiskt kan lägga den energin på att göra något bättre, det är viktigt att hitta prioteringsfrågor.
Med Sarah Dawn Finer och Malin Buska i "Kärlek deluxe".
Det låter väldigt klokt men är det inte väldigt svårt, i en ytlig bransch som denna?
- Det är extremt svårt, särskilt när man var yngre och fick spela mycket på sitt utseende och ställde upp på sådant som man kanske inte skulle ställt upp på idag. Idag finns ett helt annat medvetande kring det. Det som är intressant med "Tommy" är att jag är helt osminkad, det är något rått och sårbart över det där. Att vara naken för nakenhetens skull, aldrig i livet. I de här senaste tre filmerna är det inget naket eller något som anspelar på sex och det tror jag har mycket med att man blir äldre och inte hamnar i de typiska "ungflicksexuell"-rollen. Jag är väldigt tacksam över att man slipper göra det mer.
Moa har prisats för sin klädstil och syns ofta i olika modesammanhang, jag frågar henne om hon tycker att det är en motsättning att vara utseendefixerad och feminist.
- Jag har slutat att ha på mig obekväma kläder eller klackar som man inte kan gå i, det är förnedrande att man ska vara rörelsehämmad för att man ska vara vacker. Att låta sin egen fåfänga ta över skådespeleriet är helt förbjudet, som att vilja ha smink fast jag spelar en karaktär som ska vara helt förstörd. Precis som jag tycker det är kul att jobba med karaktärer och kläder "vad säger de här kläderna om den här personen" så tycker jag på samma sätt som privatperson också, att kläder kan uttrycka en specifik känsla kring någonting. Men jag skulle aldrig följa trender eller ägna mig åt lyxkonsumtion för jag tycker det är vansinnigt att köpa väskor för 12 000 när det finns tiggare på gatorna, det måste finnas en balans i det där.
Moa vill ha så stor kontroll som möjligt över allt hon tar sig an vilket bland annat tar sig uttryck i att hon börjat skriva för att hon inte vill lägga allt i någon annans händer.
- Skådespeleriet är min största passion som jag alltid vill göra men sen tror jag förhoppningsvis att jag kommer ha flera ben att stå på, om jag inte kommer bli tilldelad intressanta roller vill jag kunna möjliggöra att skapa de själv. Ju äldre man blir ju mer politiskt medveten blir man över orättvisor och strukturella problem. Förhoppningsvis får jag göra projekt som betyder någonting i längden för en allmän samhällsdebatt. För mig är ett samhälle inte bättre än hur vi behandlar våra svagaste. Just nu tycker jag att vi behandlar våra svagaste helt avskyvärt.
Moas personlighet och värderingar går verkligen i linje med de vägar hon har tagit i sin karriär. Röda tråden har varit att få större kontroll över sina projekt, oavsett om hon ska spela en roll, skriva, podda eller producera, med syftet att synliggöra osynliga strukturer. Hon tycker sig se att det börjar komma en våg med nya röster och att hon hoppas kunna få vara en del av den och få in fler i branschen som kan fortsätta gärningen. Hon har nog inte riktigt insett att hon redan är en del av den.
"Kärlek Deluxe" har biopremiär 17 januari. "Tommy" släpps den 14 mars. "Hemma" har ännu inget premiärdatum bokat.
