Ett brev till Frank Underwood

26 Februari 2014 | 19:01

Ett brev till Frank Underwood

Nu är andra säsongen av "House of Cards" ute och ni är nog flera hängivna fans som avverkade avsnitten i rask takt. Denna krönika är för er. (Varning för spoilers!)

Kära Frank, jag tittar på dig och jag talar till dig. Så som du brukar göra med mig, du vet.

Förväntningarna var höga men jag kände mig aldrig orolig för att ni inte skulle fixa en till säsong. Snarare blev jag orolig när jag hörde att det skulle komma en tredje, kommer det bli en evighetsserie? Efter att ha sett andra säsongen kan jag nu konstatera att en tredje säsong tar jag tacksamt emot.

När vi nu möter dig Frank är du inte längre demokraternas inpiskare utan har stigit till vicepresident-posten. I förra säsongen njöt jag av att se dig misslyckas och bli snuvad på få utrikesministerposten. Det var samtidigt väldigt intressant att se hur du tacklade denna motgång och hur du planerade din vedergällning, vi fick bland annat se hur du mördade min favoritkaraktär Peter Russo. Nu när du besitter makten kanske lockelsen och dragningskraften till dig och serien avtar?  Inte alls. Du har alltid makt, oavsett position och ämbete, och det beror på ditt manipulerande sätt att styra allt och alla i din närhet. Du är där du ville vara i säsong ett men du hungrar ständigt efter mer och har verkligen inget samvete. Ingen är helig. Inte en enda gång under säsongen ser jag dig tveka, var kommer din hänsynslöshet ifrån?

Kate Mara var en av seriens centrala karaktärer. Kevin Spacey, Robin Wright och sen Kate Mara. Så är ordningen när vi ska tala affischnamn och vilka karaktärer som är viktigast för serien. Och så valde du att kasta henne framför en tunnelbana och dessutom redan i första avsnittet, herregud... det var nog få som såg detta dramatiska mord komma (om man inte hade sett den brittiska förlagan). Det visar på djärvhet hos manusförfattarna. Det är kanske inte särskilt trovärdigt att du utsätter dig själv för en sådan stor risk, du har väl Doug till sådant? Och inte heller att Zoe, som är fullt medveten om vad du är kapabel till, skulle välja att träffa dig själv längs ett tunnelbanespår. Att du sen klarade dig undan vittnen, vakter och övervakningskameror får det hela att kännas väldigt orealistiskt men samtidigt: jag köper det för det var så fruktansvärt chockartat gjort och skapade ett stort intresse för resterande avsnitt. Och det är ändå fiktion vi har att göra med.

Med Zoe Barnes ute ur leken verkade det som att hennes kille Lucas Goodwin med eller utan Janine Skorsky skulle bli dina värdiga motståndare men det dröjde inte många avsnitt innan man förstod att det är lönlöst att ge sig på dig. Det hade varit mer spännande om Lucas hade varit hack i häl på dig innan han hamnade bakom lås och bom men det här är inte en serie som per automatik vill vara rafflande. Den följer inga dramaturgiska regler och vågar gå emot våra föreställningar och förväntningar. Däremot ska vi inte räkna ut hackern som sitter på väldigt mycket information. Inte heller Rachel Posner. Hon tvingas lämna jobb och hem för att flytta till en ny plats. Scenerna med Doug är obehagliga och hans övertag över henne ger en stor hopplöshet. Vad har hon för chanser att berätta sanningen när hon har blivit fråntagen sitt existensberättigande? Hon får ju inte ens ha en relation i sitt liv.

De få scenerna när man får se henne känna lite tillförsikt till livet är hjärtskärande precis som scenen då hon tvingas kasta ut sin flickvän ur lägenheten. I sista avsnittet lyckas hon fly ur bilen och slår ner Doug, det var en befriande scen och jag vill så gärna tro att det ska gå bra för henne. Att hon (tillsammans med hackern och Lucas) kan vinna över dig och Claire är kanske inte särskilt troligt men jag tror att du kommer få större motstånd i nästa säsong. Två personer som jag saknade i serien (förutom Kate Mara) är Janine Skorsky (hade hoppats att hon skulle vara med mycket mer, intressant karaktär!) och Christina Gallagher, Peter Russos ex, som la sig platt efter att Robin Wright fixat så hon fick sparken. Ett nytt ansikte som dök upp var Jackie Sharp (Molly Parker) som tog över ditt gamla jobb som inpiskare. Likt dig är hon kylig och manipulerande och vet exakt vad hon ska göra för att nå högre höjder. Trots nämnda biroller får de inte särskilt stort utrymme utan säsong två är verkligen fokuserad på dig och Claire istället för "hjältarna" som skulle berätta sanningen.

Avsnitt fyra är verkligen det bästa avsnittet under säsongen och det är också det avsnitt där Robin Wright har den största rollen. Under en direktsänd tv-intervju får vi lära känna henne på ett sätt som vi inte fått göra innan, hon berättar om sin barndom där hon växte upp på en häst-bondgård och hon berättar att hon har gjort en abort (i själva verket har hon gjort tre). För att inte få det konservativa amerikanska folket emot sig får hon deras sympatier genom att säga att hon gjorde aborten efter en våldtäkt som hon blivit utsatt för under college-tiden av en högt uppsatt militär. Våldtäkten var sant men den resulterade inte i en graviditet. Claires kyliga plan gör att ni vinner över folket på er sida och hon får med sig flera andra på det förslag hon lägger fram. Hon visar både mer av sitt satanistiskt charmerande leende och sin sårbarhet än vad hon gjorde i förra säsongen.

Robin Wright fortsätter gestalta Claire på ett formdibalet sätt och jag håller fast vid det jag skrev i min recension, i rollen som Claire gör Robin Wright sitt livs bästa roll. I ett ögonblick i sista avsnittet får vi se hur Claire visar medlidande och bryter ihop efter att ha lurat alla i sin närhet (sin gamla älskare Adam, presidentens fru Tricia och Megan som hade offrat så mycket, för att nämna några). Det dröjer dock inte många sekunder inte hon reser sig från trappan, torkar bort tårarna för att i nästa scen säga åt dig att göra vad som helst för att låta presidenten tro att du är på hans sida. "Förför honom. Ge honom ditt hjärta. Skär ut det och lägg det i hans jävla händer". Och ja, det gjorde du sannerligen.

President Garrett Walker har genom båda säsongerna varit ganska blek, han är obeslutsam och skör, vilket självklart är medvetet för att du Frank ska kunna dupera honom gång på gång. Men jag trodde att Walker hade förstått vilket svin du var och skulle sätta dit dig men det räckte med ett maskinskrivet sanningsenligt (nåja) brev för att han skulle tro dig. I detta brev kom det upp en del från din barndom som vi tittare inte fått veta tidigare. Din våldsamma pappa bad dig skjuta honom i din barndom vilket också är det enda i livet du ångrar att du inte gjorde. Det säger kanske en hel del om var din hänsynslöshet bottnar i. Det är verkligen en riktig final du bjuder på även om det nästan blir lite komiskt när alla i din närhet (presidenten, Jackie Sharp och Catherine Durant) förvandlas till nickedockor och följer minsta vink.

Kemin mellan dig och Claire har sedan avsnitt ett varit väldigt häftig och är seriens starkaste kort. Er relation är verkligen odefinierbar men det är också tjusningen. Älskar ni varandra eller respekterar ni "bara" varandra och har en affärspakt? I säsong ett fick vi reda på att du hade en sexuell relation med en man under college-tiden. Antydningar om att du och Claire har ett intresse av er vakt Edward skymtas då och då så det är inte konstigt när det i avsnitt elva blir en homoerotisk trekant. Men att den skulle vara så laddad kändes väldigt icke-amerikanskt och välkommet. Även om vi inte få se något naket och de enda beröringarna består av kyssar är det en oerhört erotiskt laddad scen.

Om jag får önska blir den tredje säsongen seriens sista. Serier ska sluta på topp. Jag ser säsong två som en mellansäsong och då inte i kvalité för jag tycker den håller samma höga nivå som den första. Däremot tror jag att den tredje kommer innehålla mer stegring i puls och mer uppklaranden.

Jag tackar dig Frank, Mr. President, för ytterligare en mästerlig säsong.