Likt en frustande orch från djupaste Mordor går Russell Crowe in för rollen som fullblodspsykopat med full inlevelse. Efter den lovande inledningen tappar filmen dessvärre styrfart och tar avfarten mot den förväntade sörjan av thrillerklyschor.

Ni vet den där känslan när man bokar ett drömhus vid havet för att tillbringa en härlig helg med sin älskade och sen så förstörs semestern av en psykopat som smygfilmar, mördar och har sig. Och han mördar en på ett tråkigt sätt. DEN känslan.

Ursprungsberättelsen kommer inte till sin rätt i en adaption som bjuder på vackra vyer men saknar originalets fantasieggande liv.

Det börjar brinna i knutarna för Marvel. ”The Old Guard” hände precis. De där trånga kvävande straightnormstrikåerna skaver för mycket. Världen har växt ifrån att superkrafter bara verkar komma till straighta vita snubbar – hur schyssta de än är.

I den australiensiska ödemarken korsas vägarna för fyra personer på en plats som är ett fängelse men kläs i finare orddräkt: toppmodern facilitet för flyktingomhändertagande. Bortom omvärldens ögon blir deras dagar allt längre medan mänskligheten krymper.

Mästaradvokaten Perry Mason, en klassiskt amerikansk hjälte har släpats in i vårt millennium och blivit en förkämpe för de som länge åsidosatts. Det blir ett överraskande kärt och rörande återseende.

När Hollywood bestämmer blir tillblivelsen av världens mest kända ordbok Oxford English Dictionary det mest väsentligt brittiska – en viktoriansk berättelse fylld av lidelsefull passion och galenskap. Trots överdrifterna och de typiska turerna kan man njuta av såväl fina rolltolkningar, foto och ljuvligt ohämmat soundtrack.

Anders Refns succéfilm om Danmark under andra världskriget bjuder på fina kostymer och en välmenande historielektion. Synd bara att den aldrig riktigt engagerar trots den långa speltiden.

När Robert Bruce levde i det medeltida Skottland kunde han inte förutse att hans brutala image som krigarkung några sekler senare skulle solkas svårt…

Mark Ruffalo genomlider helvetets kval i HBO:s kvalitetssatsning på drama. Formidabelt skådespeleri och regi men de tydliga konventionerna bryter ingen ny mark.

Ett nytt skott i den växande floran av gubbsjuka franska kärleksdramer.

Tårdrypande drama som vill gripa tag och engagera i en brännbar fråga men istället går vilse i övertydlig voiceover och konstruerade rättegångsscener.

Miyazakis omisskännliga pastellvärld av märkliga väsen är fascinerande som vanligt. Men skvalpandet i ”Sagan om den lilla sjöjungfrun” hade gärna kunnat sockras ner lite – för denna gång känns det som om den japanska animens nestor överger sin vuxenpublik.

Konstellationen yngre kvinna – betydligt äldre man lyser fortfarande klart på Woody Allens himmel. Men man förlåter gubbsjukan när han återigen gör lyckad New York-komedi.

Visuellt är det fortfarande läckert men den inledande farten går förlorad i en utdragen och uttorkad slutstrid.

När bitchiga Bullock och helyllekillen Reynolds, gnabbas, nojsar och fäller vältajmade repliker börjar man nästan tro att romcoms har återfått ett blodförlopp.

Emma Thompson och Dustin Hoffmans lediga närvaro och utstrålning skulle kunna lyfta det mesta. Men i ett lågmält brittiskt kärleksdrama slår den gnistor.