”Scott Pilgrim vs the World” liknar inget annat jag sett på bio. Som om fightscener och effekter i dataspelsmiljö inte vore nog har man ramat in det hela med rapp indiehumor som Michael Cera-fans kommer att känna igen.

Pixars animerade filmer har länge varit en framgångssaga. Varje gång en film är på väg ut i biograferna så lyckas den bryta ny mark och fängsla både barn och vuxna. Hittills har bara en uppföljare gjorts – till ”Toy Story”, Pixars allra första banbrytande skapelse från 1995, om leksakerna Woody och Buzz.

Nicholas Stoller har inte regisserat mycket tidigare. Men med komedin ”Dumpad” gjorde han sig ett namn och tog en plats i succéproducenten Judd Apatows familj. När han nu tagit sig an sin andra film ”Get Him to the Greek” har han därför tänkt säkert och upprepat framgångsreceptet – både vad gäller att ha Apatow som stöd och att de både huvudrollerna görs av Jonah Hill och Russell Brand, som hade ett par scener ihop i just ”Dumpad”.

En parodi behöver inte uppnå mycket, men den måste i alla fall vara antingen kul eller smart. ”Vampyrers suger” är varken eller. Kanske kan dock några av de mest inbitna ”Twilight”-hatarna njuta av hur filmerna hackas sönder scen för scen och vågar jag säga det utan att ni rusar och köper biljetter – jo, även Robert Pattinsons Edward förlöjligas.

Det är inte mycket story vi får ta del av, men vad spelar det för roll när man inte kan ta ögonen från filmduken en sekund utan att missa den svettiga action som genomsyrar varje bildruta.

När Hollywood nu slänger ut ytterligare en remake litar de helt på att publiken som är genren trogen kommer att lägga pengar på biobiljetter. Att jobba fram ett manus som faktiskt är värt att se, var tydligen för mödosamt.

Amerikanerna försöker sig då och då på att återuppfinna Harry Potter. Tidigare i år var det Percy Jackson, och nu ”Trollkarlens lärling”. Men även om de senare kan bjuda på underhållande och effektfyllda äventyr för barn, så lyckas man aldrig komma i närheten av den magi som gör originalet så älskat.

Förutsägbart, överromantiskt och med ett kärlekspar utan kemi kan inte ”Letters to Juliet” räddas ens av härliga Vanessa Redgrave och otaliga vackra vyer av Toscana.

När Pixar säger att de gör den tredje ”Toy Story”-filmen för att de har en ny fantastisk historia att berätta – så talar de sanning. Det här är ingen framkrystad uppföljare utan en helt självgående skapelse som innehåller några av de roligaste, mest dramatiska och spännande ögonblicken ur hela trion.

En religiös Mad Max-rulle – så kan man enkelt sammanfatta ”Book of Eli”. Men trots att filmen är snygg på många sätt, får det religiösa budskapet ta för stor plats och även ett par översmöriga scener får mig att himla med ögonen.

Girlpower, rock’n roll, droger och hård musik fyller ”The Runaways”, men vi kommer aldrig Joan Jett och Cherie Currie riktigt in på livet utan filmen fladdrar lite ovanför ytan.

Om det är något man kan säga om Pixars animerade filmer så är det att de lockar fram barnet i oss alla. När jag fick chansen att besöka deras studio utanför San Francisco inför släppet av filmen och tv-spelet ”Toy Story 3” blev jag därför inte förvånad över att stället verkligen gav intrycket av att vara en lekstuga för vuxna. Man kunde inte få någon annan känsla än att alla här njöt av att gå till jobbet. Och ska jag vara ärlig var det kanske en av mina roligare arbetsdagar också.

Det finns absolut en publik för filmer som ”I min vildaste fantasi”. Om du uppskattade ”American Pie”-serien och gärna vill ha mer kommer du inte bli besviken. Om du däremot är ute efter en söt romcom eller någon form av intelligent stimulans – stanna hemma.

Det finns inte mycket bra att säga om ”När man är i Rom” förutom att filmen ibland är så brutalt överdriven och korkad att man inte kan hålla sig för skratt.

Precis som i ”Paris, Je t’aime” består även ”New York, I Love You” av ett gäng olika novellfilmer. Men de flertal historier som verkligen berörde i den första filmen saknas här. Det blir därför oengagerat om en stad jag varken känner igen eller blir förälskad i.

Så mycket mer serietidningskänsla kunde de knappast ha klämt in filmversionen av ”The Losers”. Det är överdrivet, det är kitsch, det är fullt av klichéer – och udda nog är det också väldigt underhållande och faktiskt roligt.

”Youth in Revolt” är en guldgruva av udda humor som levereras klockrent av Michael Cera i huvudrollen. Mästerligt manus, regi och skådespeleri gör detta till en ovanligt lyckad indiekomedi.