”Greenberg” är en kavalkad av obekvämlighet, där vemod får större plats än humor – något som gör den till en lätt film att uppskatta, men svår att tycka om.

Mest omtalad för sina brutalt våldsamma scener, men ”The Killer Inside Me” har mer att erbjuda dem som klarar av att titta klart.

Tribeca Film Festival ’10: Med mycket humor, men även en botten allvar har ”Every Day” hittat rätt ton när den tar oss med i en vanlig New York-familjs vardag med allt det kan innebära.

”William Vincent” är en ambitiös och välregisserad film, men man kommer inte ifrån det faktum att den faktiskt blir tråkig till slut. Det djupa, svåra och oförståeliga känns helt enkelt lite för pretentiöst.

Ett rappt manus och superb rollista gör ”Please Give” till en komedi som verkligen lyckas roa med sin ofta dråpliga humor.

Andy Serkis blev megakändis över en natt så fort den första scenen med Gollum/Smeagol spelats på biografer runt om i världen. Den otroligt populära trilogin fick beröm från alla håll och kanter men många höll nog med om att det var Serkis som imponerade mest med sitt krypande och krälande och väsande.

Det är vackert, vågat och psykologiskt dramatiskt när vi får följa en man och en kvinnas parallella historier som då och då korsas. Men försöker man hålla reda på vad som händer när och vem som är vem så skapar ”Paju” mycket förvirring under stora delar av filmen.

Sex and the City-Samantha som sliten, före detta porrskådis och ”whitetrash”-brud – inte det första man tänker på – men det funkar faktiskt. ”Meet Monica Velour” försöker ibland vara lite roligare än den är, men mot slutet när aningen mer allvar vävs in blir det riktigt bra.

Nyversionen av ”Terror på Elm Street” kravlar sig upp från att vara en karbonkopia av originalet från 1984 till att faktiskt bygga ut handlingen och ge mer substans. Men som skräckfilm är den svag vad gäller en viktig detalj – den är inte särskilt läskig.

Med ett träffsäkert manus, tajmad klippning och härligt minspel från de två huvudpersonerna lyckas ”The Infidel” att få publiken att skratta högt – om och om igen.

”Get Low” är en dramatisk, bitvis underfundig historia som faktiskt lyckas beröra. Bra skådespelarinsatser gör detta till en gedigen film att se och tycka om.

”Baksmällan” goes 80-tal – så skulle man kunna sammanfatta ”Hot Tub Time Machine”. Mycket humor under bältet, men också mycket som träffar rätt, och utlovar en rolig filmstund.

Tanken är god, och det tekniska utförandet är bra. Men någonstans har debutanten J Blakeson gått bort sig totalt i bisarra vändningar som delvis gör filmen löjeväckande.

I New York håller många på att ladda inför Tribeca Film Festival, men redan i helgen satte en annan filmfestival igång – en svensk sådan. Det är Lincoln Center på Upper West Side som från 16 april till 4 maj visar 42 svenska filmer, från stumfilmstiden fram till idag under namnet ”Northern Exposures: Social Change and Sexuality in Swedish Cinema”.

Utan några extrema vändningar eller överdrivet dramatiserande har Clint Eastwood på ett historiskt trovärdigt och samtidigt berörande sätt tagit sig an apartheidens fall i Sydafrika och Nelson Mandelas första tid som president.

Polanski levererar verkligen i denna täta thriller som långsamt jobbar fram en allt högre spänningsgrad. För filmfantaster finns mycket dunkel ”film noir”-känsla och viss Hitchcock-inspiration att hämta.