Japp, ramhistorian i ”High School Musical 2” är i stort sett en rak kopia av sin föregångare, så mycket är klart. Det spelar ingen som helst roll för man får precis vad man förväntar sig, vilket för mig innebär 1 h och 46 min av medryckande underhållning, mycket tack vare sång och dansnummer.

I stil med ”Supersugen” har Seth Rogen skrivit manus till ytterligare en high school-komedi. Vore det inte för dess oförmåga att ta plats och vara målmedveten skulle ”Drillbit Taylor” kunna vara en rätt rolig affär; idén är inte så tokig alls, men tyvärr blir det här ganska själlöst. RECENSION Om man heter Judd Apatow, titulerar sig producent, regissör och what not och spottar ur sig filmer till höger och vänster i 180, så är det sannolikt att det snart dyker upp en halvmesyr. Och mina damer och herrar, här är den.

En familjekomedi om mannens bästa vän som förvandlas till en flygande superhjälte. Hunden må vara blixtsnabb, men filmen har varken fart eller spänning och kommer förmodligen inte att tilltala några familjemedlemmar särskilt mycket.

Ett missbruk, en drunknad lillebror och en splittrad familj. En pappa som tilldelats den annars så typiska kvinnorollen som försonande och omhändertagande. Krävande, egensinniga, älskvärda och skadade, ömsint porträtterade kvinnor. Det vill säga kvinnor med en del typiskt manliga drag. Kvinnor som man ibland har svårt att tycka om. Bra så. Och ett bröllop på det. Men resultatet är en studie i smärta och skuld som för ofta skapar dödtid och distans där den borde krypa in under skinnet.

Enligt ett gammalt kinesiskt ordspråk är Glädje, Lust, Sorg och Kärlek de fyra hörnstenarna som hela den mänskliga erfarenheten bygger på. Om definitionen av Glädje är Forest Whitaker, som efter ett bankrån blir omringad av lagens långa arm och fullpepprad med kulor, så är i alla fall jag redo att ge upp och stämpla ut tillsammans med honom när han drar sina sista rosslande andetag.

Om du bara tror tillräckligt mycket så kan vad som helst hända. Vetenskapen är god och inser sina misstag, gör sitt sorti diskret via bakdörren ut i gränden och kylan där den hör hemma. Inget Noam Chomsky-citat om hur ”vissa saker bara helt enkelt inte kan förklaras logiskt” eller Luke Wilsons plågade uppsyn gör mig till en believer av ”Miraklet med Henry Poole”. Tvärtom blir upplevelsen av Henry Pooles öde snudd på en av religiös propaganda.

Lagom till året då ikonen Che Guevara skulle ha firat sin 80-årsdag kommer första delen i Steven Soderberghs epos om denna hyllade, men även föraktade latinamerikanska vänsterikon. Istället för att kritiskt skildra personen Che Guevara, som man mycket väl kan förvänta sig, är det här snarare en film om revolutionens natur än om en enskild person.

Hur toppar man egentligen en sådan braksuccé som TV-serien ”Sex and the City” resulterat i över stora delar av världen? Svaret är att man nog helt enkelt inte gör det. Däremot håller regissören och manusförfattaren Michael Patrick King, som både producerat, regisserat och skrivit manus till flera avsnitt av TV-serien, definitivt samma standard. Inget ”Sex and the City”-fan lär bli besvikna!