”Om det oändliga” är Roy Anderssons kanske mest personliga film hittills. Samtidigt är den på sätt och vis också hans mest tillgängliga på länge. Det är poetiskt och vackert så det förslår och har ett rappt tempo med ovanligt rättframt och direkt tilltal, vilket jag uppskattar. Nackdelen är att den sedvanliga torra humorn inte får plats i de något kortare scenerna, varför det heller aldrig riktigt blir så roligt som det hade kunnat vara.