Nuförtiden är science fictionskräck en smått döende genre förpassad till DVD-träsket men på 1980-talet skördade den stora framgångar, mycket tack vare ”Alien” och dess många kopior och uppföljare. En av de bättre filmerna som höjde sig långt över den oftast ganska låga B-filmsgränsen var John Carpenters ”The Thing”, en film som både skälldes ut av kritikerna och kultförklarades av fans.

Som de flesta insett så går vampyrfilmen en långsam, tragisk död till mötes i form av hypade TV-serier och blodfattiga tonårsfilmer. Den udda rockmusikalen ”Suck” är kanske ingen ny ”Dracula” – eller ”Rocky Horror Picture Show” för den delen heller – men är man ute efter en befriande opretentiös kombination av indiemusik och vampyrsplatter så är den klart godkänd.

”Prinsessan Lillifee” är milt uttryckt ett outhärdligt, irriterande och intelligensbefriat försök till barnfilm. Baserad på en populär barnbok lär den få stackars småbarnsföräldrar att strömma till biograferna och visst kan den uppskattas av fortfarande blöjbärande småttingar men andra bör hålla sig borta.

Judd Apatow har de senaste åren med hjälp av skådespelare som bl.a. Paul Rudd och Steve Carrell hyllat nörden/idioten med flera framgångsrika resultat. Nu möts Rudd och Carrell i en typisk ”buddy comedy” av ”The Cable Guy” men är tyvärr rejält typecastade och tvingas dessutom jobba med ett klent manus.

Senaste stjärnskottet i familjen Skarsgård, 20-årige Bill Skarsgård är i höst aktuell med två svenska filmer, ”I rymden finns inga känslor” där han spelar Simon som har aspergers och försöker hitta en ny flickvän åt sin bror, och Hannes Holms nya komedi ”Himlen är oskyldigt blå” om hur det var att leva upp som tonåring på 1970-talet.

Filmer baserade på verkliga händelser är alltid intressanta med lider ofta av samma problem – det faktum att verkligheten sällan är tillräckligt spännande för att hålla för en långfilm. Och när dessutom Hollywood får uppdraget att skildra hur en kinesisk pojke blir dansstjärna i Texas blir det lätt såsigt och USA-patriotiskt (även om det är en australiensk produktion).

Sorry ”Twilight”-Jacob, du lär ha tusentals småflickor som beundrare men bland varulvsfansen ligger du i lä. John Landis (med sin första film efter genombrottet med ”Blues Brothers”) vet hur man levererar en hårig best med en klockren kombination av blod och humor.

Pensionssugna yrkesmördare är inget nytt på vita duken men när ”Control”-regissören Anton Corbijn gör film på Martin Booths gamla roman ”A Very Private Gentleman” blir det både intressant, snyggt och gripande.

Fem år efter franske mästaren Jean-Pierre Jeunets senaste fullträff (”En långvarig förlovning”) är han äntligen tillbaka med en ny, udda och knäpp film. Och visst är det lika svårt att värja sig mot hans charmiga, väldigt egna stil som alltid.

Judd Apatows fabrik fortsätter spotta ur sig grabbiga crazykomedier och den senaste är en spinoff på charmiga ”Dumpad” där brittiske komikern Russell Brand spelade den utflippade slemmiga rocksångaren Aldous Snow. Nu har han fått sin egen film där han får sällskap av Jonah Hill som hunsad skivbolagsarbetare.

När Johan Kling gjorde ”Darling”, en av 2010-talets bästa svenska filmer, höjdes förväntningarna på nästa film till skyarna och inte helt oväntat men tråkigt nog lever den inte upp till debutfilmens kvalité även om den är klart överlägsen all annan svensk film som kommit senaste halvåret (vilket inte säger mycket).

Bra ungdomsdramer är kanske inget svensk film begåvats med alltför ofta så ”7X – Lika barn leka bäst” är ett på många sätt välkommet bidrag till genren. Tyvärr har man inte helt vågat satsa på den (uppenbarligen) ursprungliga independentstilen utan fläskat på med pampig musik och musikvideoklipp, möjligtvis på uppmaning av oväntade distributören Universal Pictures.

Otecknade barnfilmer brukar olyckligtvis vara pinsamt korkade så ungar, föräldrar och alla med barnasinnet kvar kan faktiskt glädjas åt att uppföljaren ”Som hund och katt – Kitty Galores hämnd” är en charmig James Bond-parodi med glimten i ögat.

Medan riktigt breda, kommersiella rullar kan kännas tragiskt billiga och lättköpta (tänk ”Killers”) så kan motsatsen vara rätt svårtillgänglig – vi talar supersmal, europeisk dokumentärfilm. Tre timmar om en operabalett i Paris låter kanske inte som en helkväll och antagligen lär endast hårt insatta få ut något av den.

Mellan tidiga, svårsmälta lågbudgetskräckisar som ”Rabid” och ”Shivers” och mer kommersiella kritikerfavoriter som ”A History of Violence” och ”Eastern Promises” gjorde Cronenberg en av 1980-talets mest minnesvärda rysare och nyinspelningar.

Verklighetsbaserade dramer är inget exceptionellt i dagens fantasilösa filmtablå men att de handlar om något så vardagligt och lättrelaterat som sorg, föräldraskap och familjerelationer är inte helt vanligt. Australienska ”The Boys Are Back” är kanske ingen större, maffig bioupplevelse men den får ett starkt plus för sin skildring av far-och-son-relationer.

1980-talets förväxlingskomedi med enäggstvillingar i tokiga situationer är i tillbaka i form av svenska sommarfilmen ”Bröderna Karlsson” och i händerna på kompetente Kjell Sundvall blir det faktiskt både roligt och ganska rörande även om de oundvikliga klyschorna faller tungt ibland.