Vi är bäst! 2013

I “Tillsammans” (2000) valde Lukas Moodysson att skildra en livsstil ett antal år tillbaka i tiden nämligen år 1975, i “Vi är bäst” rör vi oss sju år framåt i tiden i relation till det och befinner oss i 1982, som kretsar kring punkrörelsen som sägs vara död, men som tre trettonåriga tjejer vägra att släppa. Klara och Bobo är något av outsiders i sin klass, till skillnad från resterande i klassen håller dom sig till punkmusiken. Dom kommer på iden om att dom kan starta ett eget punkband, saken är bara den att ingen av dom kan spela något instrument men eftersom det är punk dom ska spela tycker dom det hela handlar om att uttrycka sig och sina åsikter. Efter ett tag kommer dom på iden att även Hedvig kan vara med i deras band, som även hon är en outsider men med en annan still än Klara och Bobo, hon är kristen och sjunger ballader. Trots skillnaderna slår dom i hop sig och vi får följa deras vänskap och försök till musikaliska framgångar och att bevara den “okommersiella musiken”. Likt flertalet av Moodysson filmer fungera klippningen mycket väl, den är ytterst snabb men görs exakt så att tittaren ska hänga med utan att det hela ska kännas rörigt. Musiken i filmen präglas logiskt nog av punklåtar vilket är svårt att inte dras med i för den som tycker om punkrörelsen, bandet som medverka mest i filmen musikmässigt som bakgrund men också i filmen som något det lyssnas på är “Ebba grön”, låtarna “Schweden Schweden”, “Vad ska du bli?” och “Häng Gud” medverka bland annat. Vad gäller dom tre huvudrollsinnehavarna är skådespelarna nyfunna av Moodysson och fungera dessvärre ganska dåligt, så fort stora känslor ska visas spelas det över med gester, ansiktsuttryck och sättet att säga replikerna, när dessutom manuset är såpas tunt som det är lämnas det mycket åt dom karaktärsdrivande inslagen när skådespeleriet ej är trovärdiga faller dessvärre den drivande filmiska kraften. “Det är punk man måste tänka lite själv” säger karaktären Klara, dessvärre tycks inte filmen följa denna premiss själv, utan känns övertydlig, ska det visas att några följer “disconormen” genom att tugga tuggummi, blåsa bubblor och säga att en ska vara söt förs ju inte ens tankar precis till subtilitet eller fantasi om en säger så. Dom stereoskopiska dragen behöver nödvändigtvis inte vara problematiska, det har vi exempelvis sett i ungdomsskildringen “The Breakfast club” där det var ett genialt drag, det som “Vi är bäst!” dock missar fullständigt är karaktärsutvecklingen, det är filmisk katastrof att stanna kvar vid en stereotyp, då definitionen av en stereotypisk karaktär dels är att vi har sett den otroligt många gånger förut, och det finns inget nyskapande i att skildra sådana karaktärer i över hundra minuter. Längden är ett problem som skapar brist på tempomässig sammanhållning, att i den tredje delen (tidsmässigt) lägga in ett klyschigt triangeldrama som inte är nåt annat än ren utfyllnad, som varken för karaktärsfördjupning eller utveckling framåt är ett klumpigt val, detta är ett typiskt inslag i filmen – att scenerna inte leder någonstans, hade tiden ämnats mer åt en huvudkonflikt hade den kunnat lysa betydligt mer när karaktärsutvecklingen inte existerar. Vad som också bör nämnas är att filmen bygger på den tecknade serien “Aldrig godnatt” skapad av Lukas fru Coco Moodyssons seriebok. Som filmisk moment är det dock ett på tok för tunt porträtt, troligen är ambitionen att lyckas skapa ett filmiskt porträtt som kan skildra en hel tidsatmosfär och hur samhället förefaller sig, detta är något av ett kännetecken hos Moodysson, detta lyckas han dock inte med här, snarare känns 1980-talet relativt tillgjort, typiska delar nämns i förbifarten för denna tid så som kärnkraft och det hela känns som ett ganska slöt forcerat nostalgigrepp för att locka en bredare publik, och inte så genomarbetat som i “Tillsammans” där det hela stämde in och andades en atmosfär mycket väl, det samma gäller “Fucking Åmål” som sammanfattade där den befann sig (1998) och trots en del bristfälliga skådespelarinsatser kunde karaktärsutvecklingen verka som en mångbottnad berättelse ändock. Det går att se en del ljusglimtar i filmen på det tematiska planet och också det tekniska (framförallt klippningen). Och det är i ett par delar något fint skildrat om att uttrycka sig och simma i mot strömmen, men det som dra ner det hela är bristen på komplexitet och i finalen tycks vägen till det slutliga budskapet inte vara så mycket mer än att tre individer anser att dom är bäst. Anton Carlson Mars 2014.