The Boys Are Back 2009
Synopsis
Info
Välspelat och vackert
Clive Owen spelar Joe, en engelsman som emigrerat till Australien för att leva med sin fru och 6-årige son. När frun dör i cancer vet inte Joe, en obotlig arbetsnarkoman, hur han ska relatera till - och uppfostra - sin son, vars barnsliga nyfikenhet och frustration vänder upp-och-ner på Joes tillvaro. När Joes tonårige son från ett tidigare äktenskap dyker upp för att bo med dem sätts både relationer, karriärer och tålamod på prov.
Clive Owen är en kompetent men smått träig skådespelare som fungerar i de flesta sammanhang, de senaste åren ofta som butter, tystlåten antihjälte i stora Hollywood-filmer. Här testar han att bredda sina talanger i mer smal film och gör det oväntat bra. Hans Joe är en ganska vanlig man som satt sig i rollen som den frånvarande fadern och utmanas i att ta hand om och lära känna inte bara sin son utan även sig själv. Joes växlingar från en sorglös kalaspappa till deprimerad surpuppa görs imponerande trovärdiga av Owen.
Han matchas av två fenomenala barnskådespelare, George MacKay och debuterande Nicholas McAnulty. Den senare får klockrent in ett lite udda barns typiskt manodepressivliknande beteende. MacKay är lika bra som en sorgsen, förvirrad tonåring som inte vet hur han ska relatera till en far han inte riktigt känner och ett liv på landet han inte är redo för.
Det är scenerna mellan Owen och hans två filmsöner som håller filmen vid liv. Det är välspelat, vackert och gripande. Historien i sig är kanske mer värdig en TV-film snarare än gjord för bio. Det är ganska förutsägbart och särskilt slutet känns väldigt tillrättalagt. Att det bygger på en sann berättelse gör det inte enkelt för filmmakarna. Att man använt klyschiga grepp som Owens berättarröst eller den döda hustruns spöke som dyker upp med saftiga visdomsord gör att det dessutom känns som pilotavsnittet till en TV-serie.
På det stora hela är "The Boys Are Back" en väldigt fin film som berör och engagerar i karaktärernas öden, mycket tack vare duktiga skådespelare. Det är dessutom befriande att se Owen i ett för honom lite annorlunda sammanhang. Men som biofilm gör den sig inte utan passar nog mer på TV en regnig söndagskväll.
