Mammas pojkar 2012

Komedi
Sverige
100 MIN
Svenska
Mammas pojkar poster

Synopsis

Prästen Gunilla försöker få ordning på sina vuxna söner Thor och Oden, som är besatta av hårdrock. De vägrar att flytta hemifrån och skaffa familj. Men när Jenny, byns lärarinna och linedance-instruktör, dyker upp så förändras allt. Bakom varandras ryggar inleds kampen om hennes hjärta.
Ditt betyg
2.2 av 353 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Alexander Kardelo

17 december 2012 | 20:01

Ett långt förspelsgos

Hårdrockande tvillingbrorsor går mamma på nerverna när de blir av med jobbet och flyttar hem. Visst känner man igen Ulf Malmros i hans nya komedi. Sköna typer och ännu skönare dialog, men handlingen tar aldrig riktigt fart innan filmen vips är slut.

I fokus står bröderna Oden och Thor (egentligen Mats och Lennart), lite för gamla för att snylta på mamma, gå arbetslösa och ägna dagarna åt att digga till heavy metal, men de gör det ändå.

Tvillingarnas eviga löfte åt att aldrig låta kvinnfolk komma emellan dem går i stöpet lite grann när båda, ovetandes om den andre, blir svaga för skolfröken Jennys linedance-ande kurvor. Men också prästmamma Gunilla har fått nog av att ha dessa sluskar under sitt tak, och kräver att de klipper sig och skaffar sig ett jobb. Eller iallafall skaffar sig ett jobb. Eller åtminstone lär sig hantera dammsugaren.

Det är lite med Ulf Malmros som med Woody Allen. Inga jämförelser i övrigt, men man vet vad man får och det är tacksamt. Älskvärda karaktärer, lätt skruvade situationer, Kjell Bergqvist och Lotta Tejle som droppar minnesvärda oneliners i sina biroller, gärna med en dialekt. Det finns alltid mycket hjärta och en underfundig humor, och även om Malmros inte är en superbred och folkkär filmskapare är fansen och publiken alltid välkoma tillbaka till den värmländska värmen. "Mammas pojkar" är egentligen inget undantag.

Den här gången känns det dock som att vi har sett det mesta förut. Dessutom i bättre filmer. Jag saknar den vilda experimentlustan som lös igenom i "Smala Sussie", feelgood-glädjen som strålade ur "Tjenare Kungen" eller kulturkrockarna i "Bröllopsfotografen". Allt det här som det absolut finns utrymme för i "Mammas pojkar", utan att det riktigt kommer till skott. "Ett långt förspelsgos", för att citera Mia Skäringens rollfigur. Så känns filmen, om man nu var sugen på lite mera action och en happy ending.

"Mammas pojkar" har kallats för en snäll bror till "Smala Sussie", och jodå: lite väl försiktig och tillrättalagd är han också, trots sitt nitklädda yttre. I Malmros starka filmografi är filmen den svagaste på länge.

Samtidigt talar vi om en regissör (och manusförfattare, och klippare) med en hög lägstanivå. Och han är magisk med orden. Här råder inte någon brist på småbisarra idéer, dialogskiften som bara väntar på att bli klassiska, och småstaden är befolkad med lagom knasiga karaktärer. Där Kjell Bergqvist är mer nertonad än tidigare dyker Tuva Novotny upp från ingenstans och kickar röv (bokstavligen) - tänk Lisbeth Salanders ännu deppigare kusin. Och Johan Östling och Björn Starrin, som hårdrocksbröderna själva, gör två sköna slackers som man tvärgillar från första bildrutan.

Till skillnad från Woody Allen släpper inte Ulf Malmros en film om året. Så passa på, man vet aldrig när det blir roligt nästa gång.

| 17 december 2012 20:01 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
1
Uffes sämsta film någonsin. En samling löst ihoptvinnade dassiga skämt och fillers utan vare sig någon egentlig röd tråd eller moralkaka. Ska man gissa att Oden och Thor är hjärnskadade, svårt bortklemade av sina föräldrar eller har en intellektuell funktionsnedsättning? Vill någon vara vänlig och förklara filmen för mig?
Läs mer
1
Hårdrockare har parodierats förr. Detta tillhör bland de sämsta försöken, om inte det sämsta försöket som jag har sett. Jag kan tänka mig att filmen ska föreställa en svart komedi som spelar på fördomar om hårdrockare, men det faller platt för det mesta. Filmen har sina roliga stunder och citat, som brödernas kommentarer om kristen hårdrock och frisyrer, samt Tuva Novotnys norska karaktär som äter psykmediciner som lösgodis. Men för det mesta faller det platt. Huvudkaraktärerna blir bara för överdrivna, endimensionella och rentav osympatiska. Det är en komedi och de två hårdrockarna ska vara stereotypa, ja, men det blir för det mesta pinsamt och patetiskt än roligt. En bit in i filmen sitter jag och skruvar på mig, jag tänker: vad vill Ulf Malmros få sagt med denna film? Att hårdrockare är allmänt omogna och missanpassade, korkade på gränsen till att vara utvecklingsstörda? Samt mest otrevliga. Det är 2010-tal och hårdrocken har funnits sedan 1970-talet. Trots det så känns det än idag som att hårdrocken inte riktigt tas på allvar, utan att fortfarande möts med en liten klapp på huvudet. I Bill & Ted, Wayne's World och Airheads skildras också hårdrockare som stereotyper, fast på ett betydligt varmare och mer kärleksfullt sätt. Ulf Malmros brukar vanligtvis skapa en värme i sina filmer men den infinner sig aldrig här. "Mammas Pojkar" är ett skolexempel på hur man inte ska göra en film baserad på stereotyper. Om en liknande film hade gjorts om svarta eller muslimer, så hade filmen genast blivit totalförbjuden. Varför ska alltid hårdrockare dumförklaras? Det är ren och skär kulturfascism, dags för att börja skildra hårdrockare på ett mer nyanserat och rättvist sätt inom spelfilm!
Läs mer