Jag har nu sett ”The Odyssey” två gånger och jag är minst sagt upprymd. Jag fick det sanna nöjet att se filmen presenterad av Christopher Nolan förra veckan på den omöjligt vackra Le Grand Rex-biografen i Paris och såg den för andra gången under lugnare förhållanden hemma i Sverige.
Tips från coachen: be gärna maskinisten höja ljudet ytterligare lite till. Och se den för guds skull i i 70 mm på IMAX om ni får möjlighet – för det här är en film man vill andas, vara och leva inuti. Jag älskar att se film inspelad på film på bio och ingen gör det som Christopher Nolan.
”The Odyssey” har precis som varenda Christopher Nolan-film varit omtalad långt före sin premiär och åsikter hos fans har skapats och skanderats med eftertryck. Det är en av de mest omtalade filmerna på senare år. Inte konstigt då skalan på produktionen har varit hisnande, skådespelarna är monumentala och det visar sig att Nolan faktiskt överträffat sig själv än en gång.
En 2800 år gammal berättelse får nytt liv
Filmen bygger på ”Odysséen”, en dikt som sägs ha skrivits av den grekiska författaren Homeros 800 f.Kr. Huruvida han fanns är omdiskuterat och än mindre om han ensam skrev verket – oavsett vad är det en väldigt gammal dikt som är ett av de mest lästa och kända verk som publicerats.
Berättelsen började som en muntlig saga och skrevs sedan ner i många versioner och har antagligen bytt skepnad många gånger, idag finns det åtskilliga versioner och idéer hos fans om vilken som är bäst och mest lik originalet.
Christopher Nolan har alltid beundrat berättelsen och har själv skrivit filmmanuset till ”The Odyssey”. Jag tycker att han lyckats ta fasta på bokens centrala innehåll – nämligen att det är en berättelse om ånger, saknad och att hitta nytt hopp.
Samtidigt har han gjort de rätta avvägningarna för att berättelsen ska kännas angelägen för en modern publik. Han moderniserar språket så att filmen blir rapp och akut, kortar ner episoder som funkar i litteratur men sämre på film och använder sin fantasi för att skapa en helt ny och fantastisk äventyrsfilm.
Jag skulle bli förvånad om hängivna fans av boken och grekisk mytologi har invändningar. Nolan visar stor respekt för originalet och bevarar essensen, men moderniserar berättelsen genom att använda ett begripligt språk, intressanta skådespelarval (som till exempel rapparen Travis Scott som bard) och pampig och effektiv musik av Ludwig Göransson.
En fantastisk äventyrsfilm med lysande ensemble
I Christopher Nolans händer är ”The Odyssey” trygg. Filmen börjar med att vi får lära känna Telemachos (Tom Holland) och Penelope (Anne Hathaway) på ön Ithaka.
Deras slott har under de tre senaste åren fyllts av ett dussintal friare, män som vill komma åt kungatronen i Odysseus frånvaro och Penelope som måste lyda Zeus lag låter dem hållas. Men som hon själv uttrycker det vid ett tillfälle: ”In this world a man does as he wishes. I do what I can”. När vi möter henne har hon väntat på Odysseus i nästan 20 år.
En av de mest framträdande och lömska friarna är Antinous (Robert Pattinson). Han är charmig men spelar ett ständigt dubbelspel. Robert Pattinson briljerar ännu en gång och bevisar att han är en av Hollywoods mest mångsidiga skådespelare. Vad jag tycker han gör allra bäst i ”The Odyssey” är att han framkallar väldigt mänskliga drag hos Antinous vilket gör att han blir en väldigt spännande skurk.
Telemachos är fast besluten att ta reda på vad som hänt hans far och förbereder en resa för att återfinna honom.
Parallellt med Telemachos sökande får vi följa Odysseus (Matt Damon) hemfärd som är kantad av utmaningar. Han måste ta sig hem och han har en hel besättning som räknar med honom men han tar dåliga beslut och får snabbt sota för dem.
Efter åratal i Hollywood och åtskilliga blockbusters är Matt Damon ett mycket bra val för att spela Odysseus. Han är på rätt plats i sin karriär för att spela en mogen ledare som samtidigt lider av samvetskval men som publiken inte kan få nog av att titta på. Efter att Nolan arbetat med Damon i både ”Interstellar” och ”Oppenheimer” var det ett självklart castingval.
Häxan Kirke står för ett av hindren. Hon är magnifikt spelad av Samantha Morton som är fullständigt ljuvlig i sin skräckinjagande lilla bit av filmen, ren och skär skräck som får mig att rysa till rejält. Kan hon nosa på en Oscarsnominering med den här prestationen?
Filmen är fullständigt fullpackad med skådespelare som utan tvekan hade varit huvudrollen i vilken annan film som helst. Men i en film där allt är grandiost behövs experter på vart enda område.
Tiden, IMAX och två ovärderliga svenskar
Vid det här laget vet vi att Christopher Nolan har en faiblesse för tiden som koncept och verktyg, och ingen använder tiden så praktiskt som honom. ”The Odyssey” är inget undantag utan rent av ett strålande exempel på en berättelse som är trygg i Nolans händer, eftersom så mycket av historien bygger på just tidsaspekten.
Vi kastas från striderna i Troja till resan hem och till skeenden långt dessförinnan på ett sömlöst sätt som gör det enkelt att hänga med, men ställer krav på publiken att vara vaken.
”The Odyssey” är den första långfilmen som är helt inspelad med IMAX-kamera, något som gjorts möjligt med hjälp av en ”blimp”, ett sorts fodral till kameran som gör att den inte väsnas så mycket att dialogen inte hörs. Delar av Nolans filmer har tidigare spelats in med IMAX-kameror men aldrig någonsin har en hel film spelats in på det viset.
Den rena och skära vidden av projektionen är hisnande och gör att man sugs in i Homeros värld på ett sätt som måste upplevas för att man ska tro på det.
De två svenskarna som har avgörande roller bakom kulisserna är Hoyte van Hoytema, tillbaka bakom kameran för sitt femte samarbete med Nolan och Ludwig Göransson som står för musiken för tredje gången efter ”Tenet” och ”Oppenheimer”. Bilderna är så vackra att det knappt går att ta in, något vi börjar vänja oss med av van Hoytema. Den pampiga musiken som är modern men tidlös bevisar varför Göransson förtjänar varenda lovord han får.
”The Odyssey” är ren och skär filmeufori
Det finns inte ögonblick utan långa episoder av filmen när jag framåtlutad i min stol inte kan tro mina ögon. Skalan av bilderna, leveransen av replikerna och de sanslösa musikstyckena som penetrerar mina öron gör att Nolan fullständigt och obarmhärtigt har fört mig till de piskande vågorna, vinande sanddynorna och de karga klipporna där Odysseus tampas med sin inre och yttre resa.
Det är inget snack om saken vad det gäller ”The Odyssey”: efter tre tusen år har den episka dikten fått en fullvärdig adaption som är lika vacker som originalet.
Jag har sett alla Christopher Nolans filmer och tyckt lite olika om dem. Vissa har jag aldrig riktigt förstått storheten av medan andra har växt på mig. Men det går inte att sticka under stol med att vi pratar om en av filmhistoriens mest högljudda röster, någon som alltid hittar nya dimensioner och sträcker sig efter nya höjder.
Med ”The Odyssey” når Nolan ny verkshöjd. Det är här ren och skär filmeufori.
Snabbfakta: ”The Odyssey”
Regi: Christopher Nolan
Medverkande: Matt Damon, Anne Hathaway, Tom Holland, Robert Pattinson, Lupita Nyong’o, Samantha Morton, Jon Bernthal, Zendaya, Charlize Theron, Benny Safdie
Genre: Action, äventyr, fantasy, drama
Speltid: 2 timmar 52 minuter
Svensk biopremiär: 17 juli 2026
MovieZines betyg: 5/5
