Keillers Park (2006)
En stark debutfilm om kärlek vs hat
Peter väcks en sen eftermiddag av att polisen slår in hans dörr. Först i ett förhörsrum får han veta att hans partner har blivit skjuten till döds, och att han själv är misstänkt. Det finns ingen tid för chock eller sorg, polisen är tvärsäkra på sin sak och gör allt för att provocera fram ett erkännande av den helt oförstående Peter. Eftersom han är homosexuell får han dessutom utstå hårda kränkningar av de båda poliserna samt av häktespersonalen. Under filmens gång kastas vi mellan de förnedrande polisförhören, och dåtiden där vi får ta del av de olika händelser som ledde fram till mordet på hans pojkvän Nassim.
Något år tidigare möter vi Peter med en snygg fru och toppjobb på pappas företag som han förväntas ta över vilken dag som helst. En man som tycks ha allt. Men när han möter Nassims blick förändras allt. Den barnsligt charmige Nassim väcker känslor hos Peter som är helt nya för honom. Rädd för vad som håller på att hända, men samtidigt nyfiken, börjar han träffa Nassim i smyg allt oftare. De återkommande lögnerna detta medför, gör att han mer och mer glider ifrån familjen och vännerna. Peter inser att han har mött vad som kan vara hans livs kärlek, men han riskerar samtidigt att förlora allt annat.
”Keillers park” rivstartar med ett mardrömsscenario som för en man blev verklighet. Filmen är löst baserad på ett mord på en homosexuell invandrare i Göteborg år 1997. Fallet (som fått stor uppmärksamhet i media), och polisens behandling av den felaktigt anklagade pojkvännen (som mest tystats ner) fångade dokumentärfilmaren Susanna Edwards intresse, men efter månader av research och intervjuer kastade hon allt och bestämde sig för att berätta historien som en fiktiv långfilm. Detta bland annat för att kunna fokusera mer på kärlekshistorien de två männen emellan, och på karaktären Peter.
Hur mycket som är taget från verkligheten vill regissören inte avslöja. Här i ligger också filmens svaghet. Filmer med dokumentär känsla, eller som ligger nära verkligheten kan ofta vara gripande och starka bara man känner till bakgrunden. Om det så är filmat med en simpel hemvideokamera, räcker det med vetskapen om att det hänt på riktigt för att de ska gripa tag i en lite extra mycket. Vanlig spelfilm är vi i överlag mer immuna mot, och genom att avvika från verkligheten och lägga till många dramatiska element tar Susanna bort halva upplevelsen, i alla fall för mig. Det gör att även delar som alldeles säkert finns i verkligheten – som Peters lyxsåpa-liv eller de homofoba poliserna – känns klyschiga och inte fullt realistiska. Vi har sett det förut, på tv och film…
Tekniskt sett har jag ingenting att klaga på. Den perfekta harmonin mellan foto, klipp, musik, ljud och scenografi förstärker alla de känslor filmen vill förmedla, och gör att långfilmsdebuterande Susanna Edwards känns betydligt mer rutinerad än många av kollegorna i branschen. På så sätt är det en debut som imponerar. Mårten Klingberg som Peter och Piotr Giro som Nassim övertygar oavsett känslouttryck eller miljö, även när det kommer till sexscenerna dem två emellan - det är som om de aldrig gjort något annat.
Filmen vill beröra många känslor på en och samma gång. Här finns både scener som skänker glädje, får oss att dölja ansiktet i händerna av pinsamhet, samt de riktigt starka som hugger till som en kniv i hjärtat. Däremot lyckas filmen aldrig helt gripa tag om åskådaren, och när eftertexterna börjar rulla lämnas vi med en hel uppsjö av intryck som är svåra att sortera.
Kärlekshistorien är fin om än inte problemfri, och för tankarna till ”Brokeback Mountain”. Peters komma-ut-process är långt ifrån lätt, men möjligen inspirerande för några där ute i landet som fortfarande lever i en garderob. Polisens kränkande behandling av homosexuella är definitivt en fråga som kräver fler debatter, liksom hedersmord och hatbrott. Men ”Keillers park” vill inte skapa en diskussion utan tolv, helst gärna samtidigt. Allt detta på en gång känns som lite för mycket att ta in.
