En fiende att dö för 2012

1939, strax innan andra världskriget bryter ut, så samlar tyska geologen Friedrich (Alex Prahl) ihop en grupp framstående forskare för att utforska Pangeateorin - idén om att samtliga världsdelar en gång i tiden hängt samman. Skeppet, bestående av en rysk besättning, går till Svalbard (mellan Nordpolen och Norge) och ombord finns även Friedrichs kvinnliga assistent, två britter, en svensk, och den norske kaptenen. När kriget väl bryter ut hemma i Tyskland utlöser det en oundviklig spänning mellan passagerarna och snart visar det sig att en av dem inte är den han utger sig för...

När man tror att andra världskriget-temat inte kunnat mjölkas och skruvats mer på vita duken så dyker ännu en film med ännu en ny variation på historien. Vi har sett hjältar försöka störta diktaturen i både "Inglorious Basterds" och "Valkyria", men i denna följer vi liksom i fjolårets "The Way Back" och svenska "Gränsen" karaktärer som är eller försöker hålla sig frånvarande under kriget men ändå påverkas av den politiskt laddade situationen.

Peter Dalle har, förutom som skådespelare, gjort sig känd som regissör/manusförfattare med lagom bisarr relationshumor som specialitet, från TV-serien "Lorry" (och dess filmversion) till senaste regiuppdraget, nio år gamla "Skenbart". I den sistnämnde tog han ett steg till lite svartare humor och med den här tar han ett kolossalt steg in i thrillervärlden där den typiskt svenska humorn praktiskt taget är helt försvunnen.

Dalle har god hand med sin internationella ensemble och bygger imponerande upp atmosfären med en svajande stämning och fokus på språkbrist och kommunikationssvårigheter. Det handlar om lojalitet, rädsla, samvete, och beslutsångest som tär på relationer. Vi lär känna karaktärerna i och med att de ställs inför tuffa val och försöker göra det rätta samtidigt som de vill stå upp för sig själva.

Filmen tar god tid på sig och utmanar tålamodet men när det väl börjar hända saker så rycks man med rejält i de intensiva situationerna. Man bryr sig om rollfigurerna, både regin och skådespeleri är av toppklass och det är ofta oförutsägbart. Filmens brister är vad som skulle kunnat vara bärande - en hjälte och skurk som inte riktigt håller måttet. Richard Ulfsäter ("Patrik 1,5", Johan Klings filmer) är inte dålig men passar illa som hjälte och är lite blek, särskilt i jämförelse med de färgstarka motspelarna. Skurkens identitet är lite uppenbar och försök att förklara hans destruktiva beteende känns smått tafatt och slarvigt.

Trots detta, samt en del svidande repliker, så fungerar "En fiende att dö för" som den relations- och politiskt laddade nazistthriller den är. Det är sällan man får se en så pass spännande svensk film, och dessutom hopblandad med andra nationaliteter. Ett stort steg för Dalle och ett stort steg för svensk film.