Elysium 2013

Action Sci-Fi
USA
109 MIN
Engelska
Elysium poster

Synopsis

Året är 2154. Två klasser människor existerar: de mycket rika, som lever på en exklusiv, konstgjord rymdstation kallad Elysium, och resten, som lever på den överbefolkade, förstörda planeten Jorden. Den enda person som kan skapa jämlikhet mellan dessa världar är Max, en vanlig kille i desperat behov av att komma till Elysium. Max tar motvilligt på sig ett farligt uppdrag som ställer honom öga mot öga med Elysiums ledare Delacourt och hennes hårdföra styrkor.
Ditt betyg
3.0 av 1,560 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Andreas Samuelson

2 augusti 2013 | 14:01

Sci-fi med budskap och spänning

När Neill Blomkamp följer upp "District 9" med en färsk sci-fi med Matt Damon i huvudrollen är förväntningarna höga. Och lyckligtvis så infrias de nästan smärtfritt med bra action, genomtänkt samhällssatir och lysande skådespelare.

Blomkamps unika debut "District 9" var något alldeles extra inom science fiction-genren när den kom. Utomjordingar och effekter kombinerades med vass satir riktad mot utanförskap, rasism och apartheiden i Sydafrika. Många är vi som spänt väntat på nästa verk från regissören, och man kan nöjt konstatera att "Elysium" var värd väntan.

Återigen är det en lite dyster framtid vi har framför oss. Året är 2154 och världen är uppdelad i två folkgrupper: de fattiga som bor kvar på en förstörd, överbefolkad Jorden och de förmögna som bor på en rymdstation med titelnamnet. Fattiga försöker desperat ta sig dit för att kunna bota sjuka släktingar. När fabriksarbetaren Max (Damon) får en dödsdom efter en arbetsolycka bestämmer han sig för att till varje pris ta sig till Elysium.

Precis som i "District 9" så är det tidigt klart att vi pratar om något större än bara sci-fi för sakens skull. Här finns en klok och relevant reflektering över klassamhället idag och var det kan leda till. Det är möjligen inte lika subtilt som i Blomkamps debutfilm men likväl intressant. Tacksamt nog så är det inte gjort i svart-eller-vitt perspektiv och karaktärerna är inte rakt igenom goda eller onda. De är alla människor som trängs och kämpar för rätten att leva.

Med det sagt så saknar "Elysium" knappast action eller spänning. Här finns gott om hetsig jakt, vilda eldstrider och svettiga slagsmål. Det är lätt att dra paralleller till Bourne-filmerna vid åsynen av en sammanbiten Matt Damon på springande fot men historien är klart fyndigare och mer eggande än så. Tempot är glödande och rollfigurerna väl strukturerade.

Är man kräsen gällande framtidsvisioner och dess funktioner så hjälper det mycket med suveräna skådespelare som får oss att ta det hela seriöst. Jodie Foster och "District 9"-stjärnan Sharlto Copley (som stjäl varje scen han är med i) är självklara skurkar och det är särskilt kul att se Wagner Moura (från "Tropa de Elite"-filmerna) i en bitig Hollywood-roll.

Ska man klaga på något så är det möjligen att stundtals blir lite förutsägbart och att hjältinnan (visserligen spelad med stort hjärta av Alice Braga) är förpassad som hjälplös mamma och kärleksintresse känns aningen förlegat. Blomkamp satte ribban högt med "District 9" och någon solklar fullträff blir det inte. Men spännande, välspelad science-fiction med hjärna är man knappast bortskämd med. När en sådan spännande regissör återigen levererar så är det bara att tacka och ta emot.

| 2 augusti 2013 14:01 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
3
Nieal Blomkamps “Elysiums” kapacitet ligger varken i att den ger några nya vinklar på brukandet av specialeffekter, eller nytt frambringande av tematik, tvärtom ligger filmens kvalitéer i att den bevara science fictions grepp om dystopi och teknik, som har blivit mer filmiskt sällsynt sedan andra halvan av 1970-talet, då psedoscience-fiction filmerna “Star wars” kom och förändrade/fördärvade genren. För “Elysiums” tema går att finna redan under stumfilms-eran, med filmer så som Fritz Langs “Metropolis” (1927), med dom två punkterna – industrialismens brukande i händerna för dom rika, i “Metropolis” levde dom arbetande och fattiga under marken och dom rika uppe på marken, i “Elysium” lever dom fattiga i en förstörd värld, medan dom rika lever ute i rymden på en konstgjord planet. Vi befinner oss i år 2154. Mänskligheten har på grund av miljöförstöring, blivit indelad i två olika världar, dom fattiga som lever kvar på en fördärvad jord, och så dom rika som har flyttat ut till rymdstationen Elysium, som liknar hur den förstörda jorden en gång såg ut. Vi får följer Max, som arbetar i en fabrik som tillverka robotar (robotar som dom rika har som tjänare i sin konstgjorda planet och som styr dom fattiga nere på jorden). En dag drabbas Max av en arbetsolycka, via strålning, en robot säger till honom att han enbart har fem dagar kvar att leva. Han vet att den rika konstgjorda planeten, har tillgång till en mängd medicinska botemedel. Han planera därför att ta sig till Elysium, vilket är livsfarligt, då Elysium är hårt bevakad och i princip alla otillåtna gäster som anlänt har blivit mördade… Även i Nieal Blomkamps debutfilm “District 9″ (2009) påvisade regissören att han hade en stark ambition att återinrätta science fiction i sin ursprungliga tematiska kontext. I “District 9″ var temat rasism refererat, via förtryck mot utomjordingar, i hans andra film “Elysium” är det i stället en dystopi om vad tekniken kan utveckla klassamhället till. Vad som dock dragit ner dom både något är deras kraftigt tidsmässiga produkt på actionfronten, det finns inget unikt i action uppbyggnaden och dess sammanhang är i flera delar något malplacerade. Detta såg vi även i James Camerons massuccsen “Avatar”, som med hjälp av mjuk science fiction, försökte dölja alla sina hårda science fiction drag, i “Elysium” är det inte så illa, då jag skulle säga att den i grunden är en mjuk science fiction, men delvis går vilse, troligen baserat på att det är en storfilm, som måste få in action, för att locka en betydligt större publik. Likt så är regin och fotot i stort sett en tidsmässig produkt, som följer det relevanta motivet med kameran i samma takt som det rör sig, detta är inget störande filmande, snarare osjälvständigt och förutsägbart, det finns en mängd sätt att filma action-scener på, som gör att tittaren hänger med bra, om inte ännu bättre, action-genren är likt allt annat inte framme vid ett slutmål, den kan utvecklas, dessvärre finns det en form av tvångsmässigt bevarande av genren, då det är en genre som ofta är av en extremt kommersiell nivå och där med spelar på säkra kort. Så är även fallet med musiken som hela tiden ska leda igenom den specifika händelsen som sker i bild, på ett övertydligt sätt, med mycket databaserat ljud, vilket blir mycket märkbart och smälter ej in i resterande filmiska faktorer. Som huvudrollsinnehavare står Matt Damon (har bland annat medverkat i “Rädda mening Ryan” från 1998 och “The departed” från 2006), det är något svårt att bedöma hans rolltolkning, baserat på att vi befinner oss i ett samhällsskick närmare 150 år i framtiden, vilket skapar helt andra sociala och normativa agerande samt situationer. Dock är Matt Damon inlevelsefull i sin karaktär i situationerna, men hade kunnat nå ett mer mångbottnat uttryck om vi fick större perspektiv på hans tillvaro och hur hans uppväxt har präglat honom, att detta ej gestaltas är dock ej en produkt av skådespeleriet, utan är på grund utav att manuset slarvar bort sig i överflödiga actionscener. Även Jodie Foster medverkar i filmen och det är synd att hon inte får en karaktär som matchar hennes oändliga kapacitet, hennes karaktär är mycket stel, som en av dom mäktiga uppe i Elysium, och en mångbottnad karaktär uteblir dessvärre, även detta är helt en manusmässig brist. Vad som ändå i slutändan alltså räddar upp filmens bristande delar är filmens återintagande av genrens ursprungliga tematik, och inte placeras för att dölja sina hårda science fiction drag, snarare skulle jag säga att dom hårda dragen försöker dölja dom mjuka, baserat på dess mainstream ambitioner, vad som också bör nämnas är filmens miljömässiga skildringar, av den förstörda världen och skildringen av den konstgjorda jordens uppbyggnad, vilket gör att estetiken filmen igenom är intressant att titta på. Intressant är också att Niel Blomkamp menar att filmen (tematiskt) inte är en framtidsvy, utan snarare en metaforisk vinkel av den tid vi lever i nu, förklädd likt en dystopi. Anton Carlson Ursprungligen skriven i Juli 2014
Läs mer