Buss till Italien 2005

På pappret ser paret Lagerlöfs nya film mer än lovligt lik ut förra årets mest överskattade svenska film, ”Så som i himmelen”. Båda filmerna har musiken och en kör som en metafor för karaktärernas känslor, och båda handlar om uppbrott med det gamla livet för att hitta sig själv. Det finns dock en markant skillnad, och det är att ”Buss till Italien” inte alls försöker skriva oss på näsan med sina moraliska förnumstigheter som Kay Pollaks pretentiösa opus gjorde. Och medan där sjöng Helen Sjöholm om hur hon hittade en himmel så sjunger rollfigurerna här om hur pilska de är.

Handlingen är enkel. En kör åker ut på en resa till småstaden Domodossla i Italien. Med på resan finns bland alla original körledaren Ylva (Livia Millhagen) och de två kåta tonåringarna  Erik och Ruben (Karl Linnertorp och Adam Pålsson). Ylva ser resan som en flykt ifrån sin make som hon nyss påträffat i sängen med barnvakten. Erik och Ruben tittar mer på hennes bröst och önskar offra sin svennedom under några hektiska dygn på väg till Italien. Självklart blir inget riktigt som någon trott, allra minst Ylva, och innan resan är slut ska både kören och hon ha fattat viktiga nya beslut.

Daniel Lind Lagerlöf och Malin Lagerlöf har blivit något av ett eget varumärke inom svensk film. Vi har under åren blivit bortskämda med klassiker som ”Vägen ut” och ”Miffo” och inte minst den underskattade ”Hans och Hennes”. ”Buss till Italien” är definitivt ett värdigt syskon till denna bubblande familj. Vi känner igen oss i den realistiskt formade människobilden, de varma skratten och de undertryckta känslorna. Det hela fungerar mycket bra. Mest imponerande är ändå hur de lyckas förmedla sympati och medkänsla till filmens personer utan att kompromissa med deras brister. Jämfört med ”Så som i himmelen” som hela tiden försökte omvandla alla till änglar, så får vi helt enkelt acceptera att vi inte alltid får något definitivt svar på alla historier som flashar förbi oss på duken. Alla går inte att ändra.

Livia Millhagen var verkligen jättebra i ”Miffo” och kanske var det mycket därför hon fick förtroende att axla huvudrollen igen. Dock känns hon inte alls lika självklar här. Men hon har något som är svårt att sätta fingret på. Det där lilla extra som göra att hennes existens bara brinner för oss i publiken. Hon får gott sällskap av ett gäng glada amatörer och debutanter. Både Karl Linnertorp och Adam Pålsson är lovande i två ganska otacksamma roller medan Anna Lyons och Marianne Fahl Andersson fångar två gripande kvinnoöden med små medel. Över huvudtaget är det få välkända namn i rollistan vilket bara stärker intrycket av att det är historien och filmen som står i centrum. Stort plus också för den korta speltiden som tickar in strax under 90 minuter. Memo till filmindustrin: kortare filmer rules!

Allt är inte bra dock. Ylvas berättaröst som löper likt Sarah Jessica Parkers röst i ”Sex and the City” under filmen känns omotiverad och klumpig. Inledningen innan vi äntligen får komma in i själva bussen är det lite väl mycket såpa-varning på. Och i jämförelse med Lagerlöfnas tidigare alster så framstår nog ”Buss till Italien” som lite dystrare och kallare. Fast sammanlagt så bör det nog bli en succé igen. Filmen har premiär den 16 december och har alla möjligheter med att bli julens stora svenska film, som ”Masjävlar” förra året. Och vem vill inte åka till Italien med det här trevliga sällskapet för bara 85 kronor?