Bright Star 2009

Det var först efter sin tidiga död vid 25 års ålder som den engelska romantiska poeten John Keats fick sitt verkliga erkännande. Den svala kritiken och det faktum att han inte sålde mycket under sin livstid innebar ett problem för Keats. När han flyttar in hos vännen Charles Brown i Hampstead Heath och blir kär i grannens dotter Fanny Brawn, och hon i honom, så är det största hindret för deras kärlek just att han inte kan försörja dem och giftermål därmed uteslutet. Istället pågår ett spel dem emellan där de får uttrycka sin kärlek i smyg och så återhållsamt det går med lappar och brev, för att inte göra skandal.

Film är ett bildmedium där handling och stämning förs fram med ett bildberättande, blickar och skådespeleri. Dialog hålls bäst så sparsmakad som möjligt. Att gråta och samtidigt konstatera "jag är så ledsen" blir lätt överflödigt och passar bättre på teatern eller i operan. Där kan ju en dödsscen ackompanjerat av ett "jag dör..." pågå i en övertydlig halvtimme. Det är alltså två olika berättarsätt, vilket gör att kostymdramer i regel fungerar sämre på film. Till en början känns "Bright Star" som om den kommer att hamna i kategorin taltyngt period piece. Här deklareras nämligen handlingen av stillasittande personer som talar om vad de tycker och känner i ord, inte i handling. Det snuddar vid filmad teater. Än mer problematiskt blir det förstås när filmen handlar om en poet som skriver poesi och brev. Då får vi de, om än så vackra, breven och poemen uppläst för oss. Det snuddar vid filmad poesirecitation.

Med oddsen emot sig lyckas dock Jane Campion göra "Bright Star" till en vinnare. Här fungerar nämligen det undertryckta, de dämpade handlingarna, det stillasittande, till en fördel. Det är en som en symbol för Keats och Fannys kärlek, som bara får finnas i hemlighet och inte skapa krusning på ytan. Det långsamma berättande, de små stegen framåt, de skickade lapparna och breven är också markörer för den tidens sätt att kommunicera. När Fanny lider helvetes kval och blir sängliggande i dagar i väntan på ett brev från Keats på sommarferie, är det en plåga att bevittna.

Ju längre filmen fortskrider desto mer engagerad blir vi i karaktärerna. Jane Campion laddar varje scen med signaler för oss att tyda och vi blir mer och mer engagerade i kärlekshistorian. När Keats drabbas av tuberkulos försvinner också hämningarna mellan Keats och Fanny som kan visa sina känslor som pyrt under ytan på ett öppet sätt. Den sista akten blir fantastiskt vacker i sin tragik, utsökt gestaltat av Ben Whishaw och Abbie Cornish.

Även om inte mycket händer i bild är just bilderna något av filmens stora behållning. De är stor en njutning att se. Fotografen Greig Fraser skapar nämligen underbart vackra bilder med ett sprött, tunt ljus, som snuddar vid ren poesi.