Att skiljas 2014

Sarah Polley berättade om familjehemligheter i "Stories We Tell" och Sara Broos om gudfadern, den värmländska avkvarellkonstnären Lars Lerins kärlekssökande i "För dig naken". Näst ut att haka på den självutlämnande dokumentärtrenden är långfilmsdebutanten Karin Ekberg som riktat förstoringsglaset mot föräldrarna och filmat dem under ett års tid i samband med skilsmässan.

Efter 38 år tillsammans är det dags att splitta. Huset i Ängby ska tömmas. Kjell och Lena måste dela upp ägodelarna, packa ned dem i flyttkartonger och skaffa ny bostad på varsitt håll. Orsaken, att det länge inte varit bra, kommer fram i olika sittningar med respektive förälder. De pussas inte längre och är båda missnöjda med vad det blivit av dem. Diabilder visas i en projektor som ett mellanspel till bilderna i nutid. Lena slänger brudklänningen i en container, Kjell plockar upp förlovningsringen och frågar sig vad han ska göra av den. Ska saker bevaras bara på grund av det sentimentala värdets skull? "Att skiljas" handlar om det svåra med att gå från tvåsamhet till ensamhet och hur det är att börja om så sent i livet men tvättar också bort skamstämpeln över att inte lyckas hålla sina vigsellöften om att älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer oss åt.

Inget barn vill självklart se sina föräldrar bråka och gå igenom ett uppbrott. Ekbergs upplevelse besparas vi dock från. Hon hoppar in och ut i bild lite då och då utan att kommentera skilsmässan vilket jag kan gissa mig till inte varit helt enkelt. Att vara dotter i den här situationen har däremot haft sina fördelar för processen av att skildra de allra privataste ögonblicken. Vi får möjligheten att se Kjell och Lena agera ut framför kameran, helt oberörda av att det blir filmade.

De stora dagstidningarnas kultursidor lär nämna "Scener ur ett äktenskap" i sammanhanget och den skilsmässovåg som Bergmans tv-serie om ett äktenskaps förfall förde med sig så jag tar tillfället i akt att göra det först. "Att skiljas" skulle kunna ses som verklighetens "Scener ur ett äktenskap", Kjell och Lena som verklighetens Johan och Marianne som vill ut ur samlevnadstragedin.

Det finns scener som jag inte vet om jag ska skratta eller gråta till, speciellt när fadern höjer sitt glas runt matbordet med orden "då skålar vi med släkten Petterssons Ulriksdalsglas, förhoppningsvis för sista gången" utan att någon stämmer in. Ja, hudlösheten är jobbig att bevittna men allt är inte pest. "Att skiljas" lägger en lugnande klapp på axeln och bringar hopp för framtiden med en vacker sorti som föder tilltro om att det aldrig är försent att vända blad.