Apornas planet 1968

Varning! Har ni inte sett denna film eller Tim Burtons nyinspelning kan ni sluta att läsa. För poängen att diskutera "Apornas planet" är så klart att kommentera dess ödesmättade och helt genialiska slut. Så ni som inte vill veta eller redan vet, återkom hit senare.

För er andra: "Apornas planet" är en sådan film vars existens bygger på den stora överraskningen som regissören Franklin J. Schaffner serverar i slutminuterna. Och som för övrigt inte existerade i Pierre Boulles bok som historien är baserad på. Det är nämligen svårt att inte känna hur hjärtat hoppar över ett antal slag när Charlton Hestons huvudfigur Taylor helt utmattad kastar sig ned i sanden och inser att apornas planet faktiskt är det som vi kallar för jorden när han ser en fallen frihetsgudinna och inser var han är. Det är ett slut som helt klart påverkar det mesta vi sett hittills, men ändå inte ett sådant slut som gör att det vi redan sett plötsligt helt ändrar karaktär som till exempel "The Others". Ett mästerligt iscensatt scenario som blir svårt att överträffa.

Men det finns så klart en film innan slutminuterna. Där landar redan nämnda astronauten Taylor tillsammans med Landon (Robert Gunnar), Stewart (Dianne Stanley) och Dodge (Jeff Burton) på en först till synes ny planet efter att ha färdats tusentals år i universum. Först verkar planeten väldigt skum, det finns ingen måne på nätterna och molnen känns hotfulla. Efter att ha flytt ut i en öken stöter de till slut på aporna, eller ja, de mer "mänskligt" utvecklade gorillorna som byggt ett helt samhälle där huvudstaden kallas "Ape city". Handlingen tar sedan en brutal vändning sedan det visar sig att gorillorna knappast är människans bästa vän och Hestons Taylor inser att fly är bästa kamp.

Regissören Franklin J. Schaffner (och även producenten Arthur P. Jacobs som ska ha stått för en betydande del av regijobbet) skapar en film där bilder berättar precis lika mycket som ord. Där bokstavligen ras ställs mot ras och ens lojaliteter prövas konstant. Ett av de mer pikanta inslagen i historien är ju att Taylor blir nära vän med den goda schimpansen Zira, något som Tim Burton utforskade mer i sin "nyversion" från 2001. Ett annat klaustrofobiskt inslag är att Taylor även till en början inte kan prata, men återfår efter en stund sin röst.

Dessutom finns det gott om elaka apskurkar som dels påminner om något som Disney skulle skapat, men samtidigt har en mörk underton som mer påminner om världens farligaste diktatorer. Det finns som sagt gott om att analysera när det gäller raspolitik här.

Samtidigt är "Apornas planet" en utmärkt thriller. Det är i stort sett konstant spännande, välspelat och fascinerande med bra effekter och imponerande självförtroende. Att på pappret göra något som ändå är så pass kommersiellt av en idé som filmbolaget först inte ville ta i med en tång är en stark bedrift av Schaffner och company. Det är däremot inte någon perfekt film på något sätt. Trots att vissa karaktärer känns som individer av kött och blod, blir några lite väl ensidiga och den fantastiska apsminkningen till trots, allt ser inte lika bra ut i dag som 1968, framför allt eftersom handlingen ska utspela sig långt från vår nutid.

Men det som ändå ger filmen en klassiker-status är helt klart främst två saker. Jerry Goldsmiths fantastiska musik låter som ett skolexempel på hur man komponerar bildtoner som både berör och är subtil. Och så är det det där slutet igen. Har du ingen aning om vad som ska hända är det en omskakande upplevelse. Vet du vad som ska hända blir det än mer tragiskt. Filmen kan ses i nytt ljus eller gör en "Irreversible" och se den bakifrån.

Som bekant så kommer det i år en sorts fortsättning där vi får veta hur allt egentligen började. Kan bli intressant, men egentligen är det onödigt. All information om historien och hur man iscensätter en riktigt bra film finns ju här.