Någonting har hänt kring Stephen King. Den storproducerande författaren har alltid varit populär bland film- och serieskapare, men på sistone har filmatiseringarna faktiskt varit bra.
”Det”-filmerna är två av de största skräckfilmerna någonsin, ”Doctor Sleep” var en blockbuster med klass, ”Life of Chuck” hyllas som nästa stora cerebrala feelgood-film och remaken av Arnold Schwarzeneggers ”Running Man” ser väldigt lovande ut.
Tyvärr är ”The Institute” undantaget som bekräftar regeln.
Serien följer Luke Ellis, en ung pojke som har framtiden för sig. Han får högsta betyg i alla ämnen och har precis accepterats till MIT, som en av de yngsta sökanden någonsin.
Men, förutom att vara riktigt smart, har Luke en tendens att skapa dramatik kring sig. Saker rör sig omkring honom, speciellt när han blir riktigt upprymd. Den här förmågan ska visa sig få förödande konsekvenser för Luke.
Ett B-films doftande filter över hela serien

En morgon vaknar Luke upp och någonting är annorlunda. Rummet han vaknar i ser precis ut som hans vanliga rum, samma säng, posters på väggarna och leksaker. Men, det finns inget fönster.
Luke har blivit kidnappad och tagen till Institutet, tillsammans med andra ungdomar som har olika grader av speciella förmågor, inom telepati och telekinesi. Det blir snabbt tydligt att Institutet inte har sina fångars bästa i åtanke, och Luke planerar att fly.
På pappret låter ”The Institute” som en fullträff. Baserad på en storsäljande Stephen King bok, veteraner som Ben Barnes (”Narnia”, ”Shadow & Bone”) och Mary-Louise Parker (”Weeds”) i tunga roller, producenter från hitserien ”From”. Men det blir snabbt tydligt att serien är långt ifrån att leva upp till sin potential.
Det ligger ett B-films doftande filter över hela serien. Scenerna är långsamma, många scener har alltid en överdramatisk melodislinga för att förstärka spänningen, dialogen är styltig.
”The Institute” kommer närmre såpor som ”Våra bästa år” än moderna sci-fi thrillers som ”Stranger Things” i känsla.
Flera action-sekvenser är så pass amatörmässigt ihopsatta, att det känns som att titta på rekreationer av brott som förekommer i dokumentärer.
Det ger känslan av att titta på en gammal Hallmark-serie som gick på 90-talet, snarare än en modern streamingsensation.
Skräckmomenten urvattnas

Skaparna har dessutom gjort valet att höja åldern på de inlagda barnen på Institutet. I boken är Luke Ellis 12 år, i serien spelas han av nittonåriga debutanten Joe Freeman.
Det är inget fel på att använda skådespelare i högre åldrar, men valet att tillsätta fler äldre skådespelare i barnrollerna skapar en annorlunda känsla.
”The Institute” känns mer som en tonårsserie än vad boken gör. Det som händer på Institutet känns inte lika hemskt när det drabbar äldre karaktärer (även om de tillkommer en och annan yngre skådespelare också), skräckmomenten urvattnas.
Värre än åldern på de unga skådespelarna är dock deras kemi. Karaktärerna blir aldrig intressanta, deras relation får inte tillräckligt mycket utrymme att byggas ut. Kort sagt, så bryr man sig inte särskilt mycket om vad som händer med dem.
Undantaget är unga Avery (Viggo Hanvelt), som lyser starkt med sitt barnsliga beteende och starka övernaturliga krafter. Även Institutets arbetare blir inte lika tredimensionella som i boken, och det känns svårt att koppla an till dem.
Det finns lite spänning att hämta i ”The Institute”. Ben Barnes utredande polis nystar sakta upp Institutets hemligheter, vilket skapar en gnutta nyfikenhet, och anstaltens bakomliggande syfte är nästan lika intressant som i grundmaterialet.
Annars saknar serien det mesta som kommit att förknippas med en Stephen King-filmatisering på senare tid, spänning och klass.
”The Institute” får premiär hos Max den 17 juli. Den första säsongen kommer att bestå av totalt åtta avsnitt.