Space Force 2020-

Liksom titeln antyder utspelar sig ”Space Force” på rymdstyrkans huvudsäte i Colorado. Militärenheten har under ledning av general Mark R. Naird, Steve Carell, fått i uppgift av presidenten att sjösätta USA:s första bas på månen. Vid sin sida har han forskaren Dr. Adrian Mallory, spelad av John Malkovich. Båda solida skådespelare med lång erfarenhet av komedier. Och det råder ingen brist på kreativitet eller engagemang.

Skådespelarensemblen är väl sammansatt där bland annat unge Spencer House underhåller särskilt som inbiten Alabamabo och ”spaceman” utan fantasiförmåga. De flesta scener innehåller humoristiska inslag, ofta med fokus på sociala pinsamheter eller förlöjligande av den hierarki som råder inom militären. Starkaste exemplet på det senare är en verbal maktkamp där rymdstyrkans general samtalar med generalen för flygvapnets skrev.

Trots serieteamets samlade, gedigna kompetens inom komedigenren är det få skämt som skjuter lika högt som berättelsens raket. ”Space Force” lider nämligen av en identitetskris. Det är som att lyssna in på den inre dialogen hos en 12-årig pojke (med specialintresse för Ramboknivar) som tvingats växa upp och inse att den slapstick som härskade på Kalle Ankas humorsidor och 80-talets oneliners inte håller tillräckligt hög nivå för dagens själv- och omvärldsmedvetna ungdomar.

Det går inte längre att skämta på andras bekostnad utan att det görs med ytterst finkänslig finess. Att beskåda denna interna strid om vad man får skämta om är som att bevittna ett krogslagsmål mellan Rambo- och butterflyknivar. Skämt vars poäng är att man inte får skämta om könsskillnader, eller en karaktärs landstillhörighet, varvas med diskussioner om sömnlösa trosor och Kina som vår världs svar på Rymdimperiet.

Jag anser att satir och komedi är utmärkta vapen att tvinga medmänniskor att lägga sitt ego åt sidan och se bortom sina egna trosföreställningar. Att det är okej med skämt som får mig att känna mig obekväm. Men det måste göras med skärpa och precision. Något ”Space Force” bara lyckas med vid några tillfällen genom säsongens gång. Humor kräver mod och är bland det svåraste att skriva.

Manusgruppen tycks famla i ett tidsvakuum. Det är som att bevittna en lek i sandlådan där plaststridsvagnarna rullar in över sanddynerna. Vilket hade fungerat utmärkt som en retroflört åt 80-talet och samtliga minnesvärda krigsfilmer, men nu försöker de ändå vara moderna. Till och med post, postmoderna. Som tv-serie av idag känns dock Kina alltför realistiskt och självklart som USA:s största fiende, och som retroflört blir det märkligt att upplysa publiken om att passiv aggressivitet är den icke-vite-mannens största vapen.

En djup osäkerhet råder. Men ”Space Force” är fortfarande ung, och den har sin stjärnglans. De behöver bara bestämma sig för var de ska landa. Även om månen bara är en mellanlandning i människans strävan efter att befolka Mars.