Ronja Rövardotter 2024-

Ronja Rövardotter poster

Synopsis

Ny tv-serie baserad på Astrid Lindgrens älskade bok om rövarprinsessan Ronja.
Ditt betyg
3.2 av 9 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Katarina Emgård

26 mars 2024 | 00:00

Vilt vårskrik och vårliga vildvittror

RECENSION (6 avsnitt). Astrid Lindgrens älskade ”Ronja” har blivit tv-serie med det långa formatets alla för- och nackdelar. Förtrollande vacker naturromantik med svepande scener över forsande älvar och mossklädda skogsmarker konkurrerar nu med en spretigare berättelse och fler, om än mer komplexa, karaktärsporträtt.
För nästan exakt tio år sedan fick jag äran att recensera ”Ronja Rövardotter” som jag då titulerade ”Världens gladaste rövarsaga”. Utan tvekan fick den högsta betyg då det är en av få filmer från barndomen som jag än idag gråter till. Det är relationen mellan pappa Mattis och dottern Ronja som träffar mig rakt i hjärtat var gång.
 
Därför blev jag initialt positivt inställd till nya tv-serien redan med första avsnittet då Ronja föds och pappa Mattis (Christopher Wagelin) kärlek till dottern var självklart omedelbar precis som i originalet. Glödande. Nästan självlysande. Att de valt rätt skådespelare för respektive roll råder det ingen tvekan om. Där både Lovis (Krista Kosonen) och Ronja (Kerstin Linden) är lika starka kvinnogestalter som i förlagan och filmatiseringen från 1984.
 
”Ronja Rövardotter” var också redan på sin tid feministisk med Ronjas kraftfulla mor Lovis som både förmår sköta hushållet, de tolv rövarna och uppfostra sin dotter samtidigt. Likaså Ronja är en inspirerande gestalt som inte räds några farligheter och lika ofta som Birk räddar Ronja, räddar Ronja Birk. Birk som är son till Bork och rival till pappa Mattis. Ronja och Birk möts för första gången i skogen och deras växande vänskap är vad som slutligen tvingar fram en revolt gentemot föräldrarna.
 
”Ronja Rövardotter” är till stora delar en klassisk uppväxtberättelse och en Romeo & Julia-historia. I boken, och filmen, är vänskapen mellan Birk och Ronja och relationen till pappan det centrala, men också Ronjas frigörelse som är länkad till relationen till skogen. Den tydliga naturromantiken är vad som skiljer ”Ronja Rövardotter” från Astrid Lindgrens tidigare sagor. Det är författarens barndomskärlek till det vilda som genomsyrar berättelsen och som också ges stort utrymme i tv-serien med ett häpnadsväckande vackert foto av våra svenska urskogar.
 
”Ett öga mot skyn” säger Lovis till Ronja innan hon beger sig ut i vildmarken. Detta för att upplysa om att det är vildvittrornas jaktmarker. Vildvittrorna är enorma rovfåglar med kvinnobröst och människoröst, en skapelse som tack vare duktiga animatörerna verkligen vaknat till liv med tv-serien. Flera scener som gör originalet ”Ronja Rövardotter” till det mästerverk det är som vårskriket, Lovis vargsång, rövarnas vinterbad och rumpnissarnas envetenhet återses även här.
 
Likaså Ronjas och Mattis översvallande känslospel. En orkester av ilska och kärlek och vårpirr och vinterleda. Som i tv-serien dessvärre får göra avbrott för ett par sidohistorier som utspelar sig inne i ”byn” där karaktärer som knappt nämns vid namm i boken lyfts fram för att skapa en mer klassisk spänningsdramaturgi kring Birk och Mattis yrkesval som rövare. Kanske är jag ett barn av min tid, men de rubbar det varliga, inkännande tempo som jag finner filmen har och som återspeglar årstiderna och den förundran och beundran inför naturen som är synonym med ”Ronja Rövardotter”. Inslag som däremot förstärker berättelsen är scener där Lovis och Mattis relation fördjupas, men för min del kunde det fått stanna vid dem.
 
”Du är som en kvist och jag är lövet.” sa min dotter till mig dagen efter jag sett klart första säsongen. Jag tänkte när tiden är kommen faller också du till marken. Då är du vuxen. Det blev som en sammanfattning av Astrid Lindgrens sista roman, som både är en uppväxthistoria och skildrar hennes kamp för djur och natur.
 
Och tv-seriens spretighet till trots hoppas jag det förtrollande fotot, som fångat naturens läkande, lekfulla och mysrysliga kraft kan inspirera kommande generation till ”hit med lite farligheter”. För det är just i det obekväma vi växer.
 
"Ronja Rövardotter" (del 1) har premiär på Netflix 28 mars. Del 2 kommer längre fram under 2024.
| 26 mars 2024 00:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
2
Jag såg nu i helgen de sex avsnitt som har släppts och jag är då inte ett dugg imponerad. Det roligaste är att man i avsnitt två kan man till och med se en propeller från ett vinkraftverk som snurrar i ena hörnet när de panorerar över skogen (ca 27 minuter in i avsnittet). Riktigt klantigt av produktionen. Borde ju ha varit lätt att redigera bort i och med att det var så långt till vänster i bild dessutom. Frågan är om de inte trodde att någon skulle se det och därför lät det vara kvar eller om de helt enkelt är sådana klåpare att de inte har sett det (vilket i så fall är konstigt eftersom det måste ha varit väldigt uppenbart vid själva inspelningstillfället. Men en sak som dock var fint är att de använt sig av delar av Björn Isfälts gamla vackra musik från Tage Danielssons film från 1984, i nyare arrangemang såklart men en fin hyllning till den gamla filmen. Saknar dock rövarsången men de hittade väl inga som kunde sjunga ens i närheten av Tommy Körberg, Rune Andersson och Claes Janson (som sjöng stämsång i originalet). Grådvärgarna blev bra, Rumpnissarna blev ok. Men vildvittrorna däremot misslyckades och var läskigare i både den gamla filmen av Tage Danielsson från 1984 och i den japanska anime tv-serien från 2014. Här har vildvittorna inte ens särskilt läskiga röster och skrik i jämförelse med den 40 år gamla filmen där de verkligen lät psykopatiskt galna med sina skrikande röster. De ser dessutom ut för mycket som stora fåglar med för få mänskliga drag vilket gör de mindre obehagliga. Jag hoppas skumtrollen kommer vara med i senare avsnitt. Men när det kommer till denna tv-serie så är mycket så... lamt. När de t ex hoppar över helvetesgapet (beskrivs i boken hur de intensivt hoppar länge i ren ilska), känns som de oengagerat hoppar lite halvhjärtat över vad som verkar mindre brett än ett dike (jämför med Tage Danielssons film från 1984 där de båda i samma scen "flög" fram och tillbaka över avgrunden och det blev intensivare och intensivare), men här ser det bara löjligt ut och är sämre filmat och han "ramlar" i för att han gör ett litet skutt utan fart. Såg som barn en dålig teaterversion på scen som gick på tv där Ulf Brunnberg spelade Mattis, till och med hoppet där var bättre (och då är det verkligen illa). Samma sak när Birk räddar Ronja från att lockas med av de underjordiska, där han i boken håller fast henne med all kraft medan hon som i trans ursinnigt försöker slita sig loss och till och med river och biter honom så att han blöder från kinderna. Men i denna var det över på någon sekund och kändes mest som "jaha, var det allt?". I boken berättar han inte ens vad som hänt för henne men hon känner hur hon plötsligt inte kan tycka illa om honom längre (där blir de de dock vänner först när han räddar henne när hon fastnat med benet på vintern men här verkar de bli kompisar mer eller mindre nästan direkt efter deras andra möte). Det märks dessutom att de nya vuxna skådespelarna inte är lika bra skådespelare som Allan Edwall, Lena Nyman, Börje Ahlstedt och de andra. Märks speciellt på hon som spelar Lovis att hon inte på långa vägar har lika stor bredd och karisma som Lena Nyman. Samma med Undis, som i boken är överbeskyddande och är den som är mest arg över att hennes son har ihop det med Ronja (Birk säger till Ronja, när hon undrar om deras föräldrar sörjer att de har rymt hemifrån, att pappa Borka nog är den som är mer ledsen medan hans mamma Undis är mer arg). I den här nya går Undis runt i Borkafästet mest, gnäller och känns korkad då hon klagar över att de inte har lyx och inte lika god mat som Mattisrövarna (plus sägs det att hon var från överklassfamilj men rymde med en fattigrövare som Borka). Och så har vi Skalle-Per... Det är fan inte bra betyg för en modern "storproduktion" att en 40 år gammal svensk film lyckades bättre med sminkning av den karaktären. Dessutom hörs det då och då hur Johan Ulvessons försök till att låta gammal verkar glömmas bort och hans egen vanliga röst smyger sig fram. Hans gammelgubbe-mask och sminkning gör dessutom att han har ett förvånansvärt uttryckslöst ansikte. Dessutom! Hur i helvete tänkte de när de såg till att alla i rövarborgen har helt olika dialekter?! Även i den lilla närliggande byn pratar alla bybor helt olika dialekter. Nån snackar grov skånska, nån dalmål, en annan stockholmska, Lovis bryter på finska, Tjegge låter som han pratar nån form av rinkebysvenska (men inte hans syster). Gör bara att det känns amatormässigt och taffligt. Jaja det är för barn men även barnunderhållning är värld att ta på allvar.
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu