Pistol 2022

Drama Biografi Musik
USA
54 MIN
Engelska
Pistol poster

Synopsis

Miniserie, regisserad av Danny Boyle, baserad på punkbandet Sex Pistols gitarrist Steve Jones memoarer "Lonely Boy: Tales from a Sex Pistol".
Ditt betyg
3.5 av 4 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
SÄSONG
1
SÄSONG 1
01
Track 1: The Cloak of Invisibility
2022-05-31
02
Track 2: Rotten
2022-05-31
03
Track 3: Bodies
2022-05-31
04
Track 4: Pretty Vaaaycunt
2022-05-31
05
Track 5: Nancy & Sid
2022-05-31
06
Track 6: Who Killed Bambi?
2022-05-31

Recensent

Annika Andersson

7 september 2022 | 09:15

Fartfylld berättelse om Sex Pistols uppgång och fall

Berättelsen om Sex Pistols uppgång och fall under de få åren bandet verkade fram till den ökända Chelsea Hotel-incidenten och Johnny Rottens separation från bandet. Nostalgisk miniserie som effektivt för in oss i händelsernas punkcentrum.
“Egentligen är vi inte intresserade av musik”, säger bandets gitarrist och medgrundare Steve Jones (spelad av fantastiska Toby Wallace), vars bok “Lonely Boy: Tales From a Sex Pistol” ligger till grund för serien, i en intervju. “Vi gillar kaos.”
 
Och kaotiskt blir det redan i inledningen som etablerar 1970-talets Storbritannien med snabba klipp av våldsamma gatukravaller kontrasterande drottning Elizabeth II och David Bowie. Allt flimrar förbi i det gamla TV-formatet 4:3, ofta suddigt och grynigt så att nyinspelade sekvenser flyter ihop med arkivmaterial. Till detta läggs popartgrafik som ger oss en fin skjuts tillbaka till 70-talet, där ett gäng tonåringar kämpar på med sitt punkband.
 
I centrum står Steve, småkriminell och med trasig familjebakgrund, men driven och ambitiös, och vars hela värld cirkulerar kring bandet The Strand, senare The Swankers, som startats med hjälp av stulna instrument. Vännen Paul Cook (Jacob Slater) på trummor är med från starten, och de två fortsätter spela tillsammans i vad som ska komma att utvecklas till Sex Pistols.
 
Paul kommer till skillnad från de övriga från en stabil familj som hejar på och låter honom öva i sovrummet. Steve däremot saknar support hemifrån, han trycks ned av sin pedofila styvpappa, och är för obekväm med allas ögon på sig som sångare i bandet. I stället gör John Lydon, aka Johnny Rotten (fenomenala Anson Boon) entré med en vild provspelning för bandet, utan att träffa en enda ton rätt, i en härlig scen inför de fascinerade bandmedlemmarna. Snart dyker även dennes vän John Ritchie, aka Sid Vicious (Louis Partridge) upp på arenan, och ersätter Glen Matlock (Christian Lees) som inte kommer överens med Johnny, samt ställer obekväma frågor till managern Malcolm McLaren (Thomas Brodie-Sangster) om vart deras pengar tar vägen.
 
En stor del av seriens dynamik är just mellan Steve, Johnny och Malcolm, men den sistnämndas teatraliska manér och pojkaktiga utseende - verklighetens manager var något decennium äldre än bandmedlemmarna men här ser de ut att vara lika gamla - tar bort från hans pondus som styrande kraft. Å ena sidan bjuder hans karaktärstolkning på mycket charm och underhållning, men passar inte riktigt ihop med seriens övriga ton. När han rycker in som försvarare för Steve i en rättegång, en tjänst som ska komma att sätta Steve i tacksamhetsskuld och få stora konsekvenser, känns han som en liten pojke som klätt ut sig.
 
Dessutom känns inte dynamiken mellan honom och flickvännen Vivianne Westwood (Talulah Riley) helt rätt heller, och här liknar inte den svala, modellsnygga Riley verklighetens färgsprakande Westwood alls. Nu kan detta säkert sägas om fler karaktärsporträtt, från dem som är djupare insatta i 70-talets punkscen än mig, så man får påminna sig om att som med alla serier så är detta en berättelse i egen rätt, i modern tapping, men inspirerad av ett av punkrockens mest inflytelserika och legendariska bands uppgång och fall.
 
Sex Pistols ger ut sin enda skiva “Never Mind the Bollocks, Here's the Sex Pistols” 1977, som ska komma att sätta tonen för en hel generation punkrockare. Deras inflytande på punkrörelsen, både musikaliskt och estetiskt, har inspirerat generationer av efterföljande artister, och serien gör ett gott jobb med att skildra bandets plats i musikhistorien.
 
Kaoset etableras bra under konserter och slagsmål, och förmedlar fint känslan av att vara ung, av att vilja spränga gränser, och spotta på det rigida etablissemanget utan rum för enkla killar från arbetarklassen, utan plats för folk från samhällets periferi; de outbildade, de annorlunda, de som utnyttjats och slängts åt sidan. Vilken härlig känsla att klä sig som man vill, uppföra sig som man vill, chockera den fördömande samtiden, göra sin röst hörd, och ge igen för oförätter!
 
Däremot känns serien av naturliga skäl inte lika nydanande som den effekt bandet hade på samtiden för nästan 50 år sedan. Vi känner ju redan till den korta men intensiva och nära mytiska framgångssagan om det kontroversiella bandet Sex Pistols, så kaoset överraskar inte. (Som en liten jämförelse; då spelades inte deras #1 hitlåt "God Save the Queen" på radiokanalerna för den ansågs för kontroversiell, nu visas serien om bandets uppgång och fall på Disney.)
 
Essensen av “Pistols” blir istället till en ganska konventionell berättelse liknande alla andra berättelser om rockbands uppgång och fall. Killarna argumenterar och slåss. Deras egon växer snabbt och de får svårt att samarbeta. De har sönder möbler och bär sig illa åt. De festar och håller på med droger. De utnyttjas av sin manager. Framgångens baksida blir snart ett alltför tungt ok att bära för de dåligt förberedda ungdomarna och det slutar illa.
 
Men sevärd? Absolut! Här finns underbar 70-talsnostalgi vare sig man är Sex Pistols-fan eller ej, samt utmärkande skådespelarprestationer av Wallace och Boon. Sen är det ju också den mångfaldigt prisbelönta diskbänksrealism-mästaren Danny Boyle som håller i regitråden, och han kan sitt arbetarklass-England. "Pistols" är kanske inte lika kompakt rå som "Trainspotting" eller når samma känslosamma höjder som "Slumdog Millionaire" men filmatiseringen och klippningen är både spännande och intressant - mot slutet visas ett argument i split screen, men diagonalt och suddigt, ansiktena åker in och ut ur bild, ena halvan stannar på en frånvänd fot på väg därifrån, ut ur bild, bort från dialogen där de drogtrötta inblandade inte kan mötas ändå.
 
Serien bjuder i slutändan på ett informativt stycke musikhistoria, och vare sig detaljerna stämmer till 100 procent eller ej - hur romantiskt involverade var Steve och framtida The Pretenders Chrissie Hynde (Sydney Chandler) egentligen? Var det så här Sids besatthet av Nancy Spungen (Emma Appleton) såg ut, innan den ökända händelsen på Chelsea Hotel i New York? Vem spelade i själva verket in Sids basgitarr på skivan? - spelar egentligen inte så stor roll.
 
För vad är är ett mytiskt band utan myterna som omger det? “Pistol” väver ännu ett lager kring fenomenet Sex Pistols, och ger nöjsam underhållning på vägen.
 
Alla avsnitt av "Pistol" släpps på Disney+ den 8 september.
| 7 september 2022 09:15 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
5
Jag var 19 år 1977 när jag såg Sex Pistols live i Helsingborg på 2 meters håll. Och punkare sedan hösten '76. Så jag levde mitt i det och tycker definitivt att Pistol är riktigt bra. Den bygger ju på Steve Jones lysande självbiografi och tycker Doyle lyckas fånga tidsandan och bandets utveckling. Skådespelarna framför låtarna själva och tycker nog tjurskallen Lydon borde kolla in hur fantastiskt bra Anson Boon gör honom. Jag var skeptisk när första bilderna på skådespelarna dök upp, men det handlar inte om någon lookalike-tävling. Jag älskar serien. 😉 Dessutom var han som spelade Malcolm 31 år, som den riktige.
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu