Jessica Jones (2015-)

Ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

SÄSONG 1

S01 E01

AKA Ladies Night

2015-11-21

S01 E02

AKA Crush Syndrome

2015-11-21

S01 E03

AKA It's Called Whiskey

2015-11-21

S01 E04

AKA 99 Friends

2015-11-21

S01 E05

AKA The Sandwich Saved Me

2015-11-21

S01 E06

AKA You're a Winner

2015-11-21

S01 E07

AKA Top Shelf Perverts

2015-11-21

S01 E08

AKA WWJD?

2015-11-21

S01 E09

AKA Sin Bin

2015-11-21

S01 E10

AKA 1,000 Cuts

2015-11-21

S01 E11

AKA I've Got the Blues

2015-11-21

S01 E12

AKA Take a Bloody Number

2015-11-21

S01 E13

AKA Smile

2015-11-21

RECENSION: JESSICA JONES

Socialrealistisk Pippi Långstrump
En förbannad Jessica kommer gående med bestämda steg längs korridoren. Hon rycker upp dörren till sin lägenhet, slänger sig ner i kontorsstolen och sveper en termos sprit. Kort därpå går hon tillbaka ut i korridoren igen, nu ännu argare. Visst är hon en ”strong female character”, men en ensidig sådan. Dessutom är storyn lika förutsägbar som hennes rörelsemönster - två steg fram, ett åt sidan. Såhär blir det när Marvel dansar foxtrot.
För er som läst min förhandstitt av ”Jessica Jones” kommer nog inte domen som en överraskning. Efter att nu ha sett hela första säsongen landar betyget på en svajig trea. Det största pluset som kvarstår är persongalleriet, som bortsett från Jessica är fräscht och fritt från stereotypiska superhjälteformler. 

Det gäller särskilt hennes bästa vän och allierade, radioprataren Trish. Hon, till skillnad från Jessica, är en ”strong female character” som även är kapabel att visa känslor (och då inte bara missnöje och frustration). Detta gör henne lättare att relatera till, men också mer mångfacetterad. Och det som berör är hennes relation till Jessica, särskilt efterhand som serien fortskrider. För jag märker hur ovan jag är vid att se två tjejer samarbeta på duken. Oftast brukar seriemakarna klappa sig själva på axeln om de lyckats stoppa in en kvinna i manskören, men här återfinns hela tre stycken. Förutom Trish och Jessica hittar vi också Jeryn, som igen skiljer sig från övriga två i sin roll som kallhjärtad advokat.

Trots dessa gigantiska fördelar lämnar ändå huvudstoryn mig hyfsat likgiltig. Förutom några få obehagliga tillbakablickar som bl.a. visar hur Trish blivit misshandlad av sin pengakåta "pageant mom", blir berättelsen aldrig riktigt fängslande. Till och med detta fruktansvärda trauma känns repetitivt då också Kilgrave och Jessica bär på en fruktansvärd barndom i bagaget. Med det sagt – jag är ingen superhjältenörd. Hade jag varit det hade jag säkerligen gått igång på det faktum att serien hjälper till att bygga upp Marvels imperium. Då hade det pirrat till i magen när referenser dras till ”The Avengers” och ”The Hulk”. För jag vet själv hur lyrisk jag blev över ”Penny Dreadfuls” paralleller till gotisk litteratur. Däremot påminner mig de båda protagonisterna om varandra. De är mörka och depressiva, men där Vanessa briljerar med sitt intellekt saknar jag mer substans hos Jessica.  Hon är som en gnällig, tonårig, socialrealistisk Pippi Långstrump utan kappsäcken med guldpengar. Det räcker inte för mig att hon vartannat avsnitt droppar en witty kommentar som ”What doesn't kill us makes us stranger.”

I sann, modern superhjälte-anda går storyn väldigt långsamt framåt. Den vaggar på i sitt foxtrottempo där Jessica och hennes nemesis Kilgrave dansar runt varandra likt tomten kring het gröt. Och jag måste erkänna att jag blir smått uttråkad.  Storyn hade räckt alldeles utmärkt till en långfilm, men nu snurrar händelserna runt, runt varandra tills deras rörelsemönster blir krystat. Lite som när mördare går långsamt för sakens skull. Dock är Kilgrave en intrikat stalkerkaraktär vars otäcka förmåga gör att vidrigheterna i serien eskalerar på ett bitvis nervkittlande sätt. Och ”Jessica Jones” står sig bättre än både ”Agent Carter” och ”Agents of S.H.I.E.L.D”, men det finns mycket kvar att önska. De borde satsat mer på ”Superhero Private Eye”-delen där oändliga möjligheter hade funnits att koppla samman serien med andra Marvel-berättelser.
 
Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag saknar det svart-vita, det goda och det onda. För bered er på att detta, trots Pippi Långstrump-krafter och lila stalkers, främst är en dramaserie om en tjej med ett jobbigt förflutet. Sett som en sådan är ”Jessica Jones” väldigt annorlunda med sin superhjältetvist, men för mig blir det att ta ett steg för långt åt den grå sidan. 
Senaste kommentarer
Ford Fairlane
En helt ok serie. Jag gillar ju övernaturligt rent generellt och det hjälper ju såklart till. Det ska bli kul att se hur de väver ihop Jessica Jones med Daerdevil. Serien känns ju lite B helt klart. Mycket beror det enligt mig på actionscenerna som antingen riktigt dåligt producerade/regisserade eller att det faktiskt ska se ut som att varje actionscen är som tagen från en bar någonstans i hillbilly-land en onsdagkväll.
Kingpin
Sett tre avsnitt nu och serien känns rätt b. Förstår verkligen inte hur den kunnat få så högt betyg på imdb, 8,8 just nu. Serien kanske blir bättre, återstår att se. Vet inte varför men trodde den skulle vara smålik Daredevil men klasser sämre (tycker jag iaf).

Veckans populära serier

Visa fler