Jessica Jones 2015-

Action Drama Deckare
USA
55 MIN
Engelska
Jessica Jones poster

Synopsis

En före detta superhjältinna bestämmer sig för att starta om sitt liv och öppnar en detektivbyrå. 
Ditt betyg
3.4 av 405 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg
SÄSONG
1
SÄSONG 1
01
AKA Ladies Night
2015-11-21
02
AKA Crush Syndrome
2015-11-21
03
AKA It's Called Whiskey
2015-11-21
04
AKA 99 Friends
2015-11-21
05
AKA The Sandwich Saved Me
2015-11-21
06
AKA You're a Winner
2015-11-21
07
AKA Top Shelf Perverts
2015-11-21
08
AKA WWJD?
2015-11-21
09
AKA Sin Bin
2015-11-21
10
AKA 1,000 Cuts
2015-11-21
11
AKA I've Got the Blues
2015-11-21
12
AKA Take a Bloody Number
2015-11-21
13
AKA Smile
2015-11-21

Recensent

Katarina Emgård

23 november 2015 | 10:30

Socialrealistisk Pippi Långstrump

En förbannad Jessica kommer gående med bestämda steg längs korridoren. Hon rycker upp dörren till sin lägenhet, slänger sig ner i kontorsstolen och sveper en termos sprit. Kort därpå går hon tillbaka ut i korridoren igen, nu ännu argare. Visst är hon en ”strong female character”, men en ensidig sådan. Dessutom är storyn lika förutsägbar som hennes rörelsemönster - två steg fram, ett åt sidan. Såhär blir det när Marvel dansar foxtrot.
För er som läst min förhandstitt av ”Jessica Jones” kommer nog inte domen som en överraskning. Efter att nu ha sett hela första säsongen landar betyget på en svajig trea. Det största pluset som kvarstår är persongalleriet, som bortsett från Jessica är fräscht och fritt från stereotypiska superhjälteformler. 

Det gäller särskilt hennes bästa vän och allierade, radioprataren Trish. Hon, till skillnad från Jessica, är en ”strong female character” som även är kapabel att visa känslor (och då inte bara missnöje och frustration). Detta gör henne lättare att relatera till, men också mer mångfacetterad. Och det som berör är hennes relation till Jessica, särskilt efterhand som serien fortskrider. För jag märker hur ovan jag är vid att se två tjejer samarbeta på duken. Oftast brukar seriemakarna klappa sig själva på axeln om de lyckats stoppa in en kvinna i manskören, men här återfinns hela tre stycken. Förutom Trish och Jessica hittar vi också Jeryn, som igen skiljer sig från övriga två i sin roll som kallhjärtad advokat.

Trots dessa gigantiska fördelar lämnar ändå huvudstoryn mig hyfsat likgiltig. Förutom några få obehagliga tillbakablickar som bl.a. visar hur Trish blivit misshandlad av sin pengakåta "pageant mom", blir berättelsen aldrig riktigt fängslande. Till och med detta fruktansvärda trauma känns repetitivt då också Kilgrave och Jessica bär på en fruktansvärd barndom i bagaget. Med det sagt – jag är ingen superhjältenörd. Hade jag varit det hade jag säkerligen gått igång på det faktum att serien hjälper till att bygga upp Marvels imperium. Då hade det pirrat till i magen när referenser dras till ”The Avengers” och ”The Hulk”. För jag vet själv hur lyrisk jag blev över ”Penny Dreadfuls” paralleller till gotisk litteratur. Däremot påminner mig de båda protagonisterna om varandra. De är mörka och depressiva, men där Vanessa briljerar med sitt intellekt saknar jag mer substans hos Jessica.  Hon är som en gnällig, tonårig, socialrealistisk Pippi Långstrump utan kappsäcken med guldpengar. Det räcker inte för mig att hon vartannat avsnitt droppar en witty kommentar som ”What doesn't kill us makes us stranger.”

I sann, modern superhjälte-anda går storyn väldigt långsamt framåt. Den vaggar på i sitt foxtrottempo där Jessica och hennes nemesis Kilgrave dansar runt varandra likt tomten kring het gröt. Och jag måste erkänna att jag blir smått uttråkad.  Storyn hade räckt alldeles utmärkt till en långfilm, men nu snurrar händelserna runt, runt varandra tills deras rörelsemönster blir krystat. Lite som när mördare går långsamt för sakens skull. Dock är Kilgrave en intrikat stalkerkaraktär vars otäcka förmåga gör att vidrigheterna i serien eskalerar på ett bitvis nervkittlande sätt. Och ”Jessica Jones” står sig bättre än både ”Agent Carter” och ”Agents of S.H.I.E.L.D”, men det finns mycket kvar att önska. De borde satsat mer på ”Superhero Private Eye”-delen där oändliga möjligheter hade funnits att koppla samman serien med andra Marvel-berättelser.
 
Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag saknar det svart-vita, det goda och det onda. För bered er på att detta, trots Pippi Långstrump-krafter och lila stalkers, främst är en dramaserie om en tjej med ett jobbigt förflutet. Sett som en sådan är ”Jessica Jones” väldigt annorlunda med sin superhjältetvist, men för mig blir det att ta ett steg för långt åt den grå sidan. 
| 23 november 2015 10:30 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
2
Har sett hela säsongen nu på Netflix och nja, den söver inte men spirar inte upp mig som exempelvis Daredevil. Huvudkaraktären känns väldigt som Hancock, deprimerad av sitt förflutna och flyr från att ha människor nära sig och alkohol anses vara ett bra botemedel. Röda tråden följs bra, men om man ska ha superkrafter och vill se en sådan serie så tycker jag ni ska se en annan, typ The Flash, för här ska krafterna gömmas mer än synas. Visst att de visar krafterna ibland men i så liten portion att jag anser denna serie är mer som en vanlig privatdetektiv serie. Introt är segt. Plus för kvinnlig huvudkaraktär som är supermänniska och har en BFF som är kvinnlig radiopratare med dunderkarriär, men om ni vill se ännu bättre serie se Rizzoli & Isle (polis och obducent, ej supermänniskor men ändå superbra på att ha bra karriärer och starka i sig själva). Eloge ändå för att David Tennant, 10th Doctor Who var med och är en väldigt bra skådespelare.
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu