Delete Me 2021

I många fall brukar jag inte hålla med andra när de säger att allt var bättre förr. Men det vi får se skildrat i “Delete Me” är ett tydligt bevis på hur internet ibland kan vara något alldeles fruktansvärt. 

Marion (Amalia Holm) och Marit (Thea Sofie Loch Næss) går sista året på gymnasiet och är mitt uppe i russetiden. De är bästa vänner sedan år tillbaka, partners i konstsim och har stora framtidsplaner, om ett framgångsrikt liv tillsammans i Miami. Men när en intim video på Marion börjar spridas som en löpeld via sociala medier kommer både drömmar och relationer snabbt att rasera. 

Och när tittaren först möter de två tjejerna, så verkar de redan vara varandras fiender. Handlingen är nämligen berättad i bakvänd ordning, där vi startar med den dramatiska slutscenen, och sakta rör oss tillbaka till början. Serier som leker med sina tidslinjer är inget nytt, men fortfarande ett koncept som lockar och intresserar. I detta fall kan det till en början kännas aningen förvirrande, men när man väl blir ordentligt bekant med hur uppbyggnaden av varje avsnitt fungerar, blir detta definitivt en stark fördel. 

Sticker ut gör även det stilistiska, där nästan varje bildruta lyser i neon eller pastell. Vi finner många snygga och välkomponerade bilder, och vid sina stunder finns det nästan en drömmig känsla över det hela. Men det finns också många tillfällen där det istället blir extremt ångestfyllt. Kameran fokuserar ofta på  huvudpersonernas ansikten på ett sätt som skapar en stark känsla av stress och instängdhet, vilket blir mycket effektfullt.

I en tredje central roll hittar vi den svenska hacker-aktivisten Hanna, spelad av Happy Jankell. Hon blir lite av superhjälten i sammanhanget, vars uppdrag är att hjälpa unga tjejer att få någon slags hämnd, genom att avslöja personerna som sprider bilder av dem på nätet. Hennes främsta funktion i serien blir dock att vara den som vi får höra alla budskap berättade från.

Men visst är de teman som “Delete Me” tar upp väldigt viktiga sådana. Ingenting av det vi ser eller hör är egentligen nytt, men än så frustrerande varje gång man görs medveten om det, och det krävs väldigt enkla medel för att man ska hinna bli upprörd. Den behandling som Marion får stå ut med är både vidrig och orättvis, och man undrar hur det kommer sig att så många ungdomar sitter på så pass usla värderingar. Skaparen Marie Kristensen ska i processen ha intervjuat personer som varit med om liknande upplevelser, vilket bidrar en del till trovärdigheten.

Med sina sju halvtimmesavsnitt är det en relativt kort säsong, som trots den allvarliga tematiken lätt kan slukas under en eftermiddag. Det är en säsong som definitivt växer under sin gång, där det är tillfredsställande att se saker och ting falla på plats, när vi får reda på orsakerna bakom alla konsekvenser vi redan fått se. Däremot finns det rum att ifrågasätta vissa av de håll man väljer att föra handlingen i. För såklart hade det varit fint att få se de unga tjejerna ta sig igenom det tuffa tillsammans, men för dramatikens skull blir det ju sällan så, tyvärr. 

Att dra upp “Skam” varje gång en serie antingen är på norska eller innehåller ungdomar känns ofta rätt onödigt. Men en korsning mellan det och HBO:s “Euphoria” skulle trots allt kunna vara en passande beskrivning för vad “Delete Me” är. Och i slutändan blir de två förstnämnda nog att föredra – bland annat känns det inte som att vi når karaktärerna på samma djup här, även om vi lär oss att sympatisera med åtminstone ett par av dem. 

Potentialen för att denna serie hade kunnat bli något riktigt bra finns ändå där. Nu når man inte riktigt hela vägen dit, men “Delete Me” lyckas trots allt vara något eget och nytt, med ett intressant koncept, snygga stilval och ett viktigt budskap. Nu är det bara att hoppas att detta når fram till de som behöver se och höra det allra mest.

‣ “Delete Me” har premiär på Viaplay den 7 mars.